Maffiorna mäktigast i Mexiko

IGUALA. Ett krig i Mexikos undre värld hotar nu själva grundvalen för landets demokrati. DN har besökt Guerrero, en delstat där halshuggningar, mord på polischefer och regelrätta gatustrider sätter skräck i befolkningen medan kokainkartellerna infiltrerar den politiska eliten.

NÄR JAG KOMMER till den överenskomna
mötesplatsen är min kontakt
Ramón nervös. Jag är några
minuter sen och han ser sig oroligt
omkring medan hans eskort, fem
unga män med bistra miner, ställer
sig på vakt några meter ifrån oss.
– Det har varit så mycket skit på
sistone. Man måste vara försiktig,
säger han.
Efter en
stunds tvekan
går han med på
att sätta sig ned
och prata på ett
kafé i närheten.
Vi väljer ett bord
utom hörhåll för
de andra gästerna.
– Så här är det: i maffi an kan du
få allt du önskar dig. Enda problemet
är att nästan ingen blir äldre än
fyrtio år, förklarar Ramón medan
han granskar mig tankfullt och sippar
på sin cappuccino.
– Det är inga problem att gå med.
Allt du behöver göra är att be någon
rekommendera dig. Sen ger de
dig en motorcykel och gör dig till
”budpojke”. Men visst, du måste
vara beredd att använda pistolen
också, så är det, säger han.
Ramón är en av tusentals unga
män i Mexiko som lever i en värld
där alla vill ha sin egen stadsjeep
med mörka vindrutor, en automatkarbin
av typ AK-47 att visa upp för
polarna och – om ens tur tar slut
– en specialkomponerad corrido
till begravningståget.
Under det första halvåret i år dödades
omkring 1 400 människor i
uppgörelser mellan olika karteller
i Mexiko. Det är 30 procent fl er än
förra året och en fördubbling jämfört
med 2005.
Av hävd är det i norra delen av
Mexiko som de värsta konfrontationerna
har ägt rum. Så är det
fortfarande och det har sin naturliga
förklaring: den som kontrollerar
gränsövergångarna i Tijuana,
Ciudad Juárez och Nuevo Laredo
kontrollerar också den lukrativa
narkotikasmugglingen, som omsätter
mellan 50 och 150 miljarder
kronor per år.
Men på senare tid har våldet spridit
sig söderut, till delstater som
tidigare varit relativt fredade från
maffi ans uppgörelser. En av dessa
delstater är fattiga Guerrero.
Staden Iguala i Guerrero, fyra
timmars bilfärd söderut från Mexico
City, var fram tills nyligen inte
känd för mycket annat än att man
kunde köpa guldsmycken ovanligt
billigt där.
Men för ett par år sedan började
det ändras. När DN besöker staden
spelas Los Tigres del Norte och andra
”narcocorridos” i skivbutikerna
och i guldstånden på marknaden
har vigselringarna ersatts av tjocka
guldkedjor, kokainlangarnas kännetecken.
OCH NU STÅR restaurangägaren
Martín Rodriguez här och darrar
på rösten när han ska berätta om
det som hände för en dryg månad
sedan.
– Jag vet inte om jag vågar säga
något. Hörde du inte om den där
taxichauffören som skulle vittna
och som sedan försvann spårlöst?
säger han oroligt.
Men det han ska berätta om är
inte direkt någon hemlighet. Hans
lilla tacorestaurang ligger mitt i
centrum och i pelarna och på stenväggarna
utanför den fi nns kratrar
stora som pingisbollar.
– Det var fredag vid midnatt och
restaurangen var full med folk.
Plötsligt ser jag hur folk rusar in i
lokalen och slänger sig på golvet.
Sen hör jag skotten, grovkalibriga
vapen, större än vad polisen har,
och så ser jag ett helt kommando
som rusar in i hotellet bredvid och
skjuter som galna.
– Jag minns fortfarande skriken.
De anhörigas klaganden, gråten,
säger han och tystnar.
Den kvällen dödades sju personer,
i vad som förefaller ha varit
ännu en uppgörelse i det pågående
kriget mellan kartellerna. Som
genom ett mirakel skadades ingen
utomstående.
Polisen kom sent till platsen
och lyckades inte gripa någon av
det femtiotal personer som sägs ha
deltagit i attacken.
ESKALERINGEN AV VÅLDET sker till
följd av ett triangeldrama, där två
stora allianser av drogkarteller
kämpar om kontrollen över smuggelrutter,
samtidigt som ordningsmakten
i form av polis och militär
jagar förövarna. Åtminstone är det
så det framställs av regering och de
stora medierna.
– Det där är ren lögn. Polisen är
inte något problem. Problemet är
de andra, säger Ramón och spänner
blicken i mig, där vi sitter på
kaféet och pratar.
– Här i Guerrero står striden mellan
två grupper: Zetas och Pelones
(”skinnskallarna”), säger han.
Zetas är Golfkartellens privat- armé, inte sällan bestående av
gamla militärer som valt att byta
sida. ”Pelones” är Sinaloakartellens
torpeder. Båda är måna om
att ha goda kontakter med höga
chefer inom polisen.
– Politikerna är också inblandade.
Min farbror är senator och
hans valkampanjer fi nansieras till
stor del av maffi an, säger Ramón
leende, som om det vore den naturligaste
saken i världen.
En kort tid efter vårt möte briserar
en avlyssningsskandal i Mexiko.
Det visar sig att en lång rad
kongressledamöter från alla stora
partier har avlyssnats av säkerhetspolisen
Cisen.
I en intervju med affärstidningen
Financial Times försvarar sig en
pressad chef för säkerhetspolisen
med att narkotikamaffi an nu förvandlats
till det huvudsakliga hotet
mot landets säkerhet, eftersom den
”försöker ta makten i staten”. Han
tillägger:
– Vi utesluter inte att vissa lagstiftares
valkampanjer kan ha fi -
nansierats med drogpengar.
NÄR PRESIDENT Felipe Calderón
tillträdde i december 2006 lovade
han att göra kampen mot narkotikamaffi
an till sin främsta uppgift under
de kommande sex åren.
Han inledde ambitiöst genom att
lämna ut fl era höga ledare för kartellerna
till USA. Nästa steg blev att
sätta in armén, eftersom den var
mindre korrumperad än de lokala
och federala polisstyrkorna.
I dag fi nns 25 000 soldater spridda
över ett tiotal delstater, där de
utför polisiärt arbete och då och då
ställs mot kriminella kommandon
beväpnade med allt från tunga automatvapen
till luftvärnsmissiler.
Offensiven har satt press på kartellerna,
men också lett till en rad
övergrepp mot civilbefolkningen,
vilket orsakat kritik från människorättsorganisationer.
Calderóns insatser hyllas dock av
den amerikanska antidrogpolisen,
DEA, som tillskriver dem det senaste
årets tjugoprocentiga höjning av
gatupriset på kokain i USA.
Andra, mer försiktiga, bedömare
tror att ökad efterfrågan i Europa
och den svaga dollarn kan vara
minst lika realistiska förklaringar.
Ytterligare en orsak kan mycket
väl vara ökad konsumtion i Mexiko.
På direkt fråga till Ramón om
vad man egentligen slåss om i Iguala,
svarar han inte ”säkra smugglingsrutter”.
Han svarar ”försäljningen”.
– I Iguala kostar ett gram kokain
130 pesos (cirka 75 kronor) och i
större städer, som i Mexico City, får
man betala omkring 180 pesos (100
kronor), säger han.
Det är omkring en femtedel av
vad samma gram kokain kostar i
stora delar av USA. Men vinsten
på det importerade colombianska
kokainet är ändå så god att många
väljer att sälja det på den växande
mexikanska marknaden.
SAMTIDIGT VARNAR narkotikaforskare
i landet för en dramatisk ökning av
antalet unga missbrukare av kokain,
crack, heroin och crystal (kristalliserat
metamfetamin). De talar om
en förlorad generation som riskerar
fastna i brottslighet i unga år när de
ska fi nansiera missbruket.
Och det i ett land där ”missbrukarvården”
ofta ges i form av en
kula i bröstet.

Erik de la Reguera

Fakta:

De mexikanska kokainkartellerna
har under det senaste decenniet
blivit de i särklass mäktigaste i
Latinamerika. I takt med att de colombianska
kartellerna försvagats
har mexikanerna tagit över hela
distributionskedjan.
Med snabba motorbåtar eller små
ubåtar fraktar de kokainet längs
Centralamerikas kuster och sedan
vidare landvägen från Mexiko och
in i USA. Priset på det vita pulvret
mångdubblas under resans gång.
Ingen vet exakt hur mycket pengar
som är i omlopp, men ett riktmärke
kan vara att USA:s utrikesdepartement
uppskattar att motsvarande
mellan 50 och 150 miljarder kronor
förs in i Mexiko varje år för att
”tvättas rena”. Det är osäkert hur
stor del av vinsten som stannar i
USA (och i mindre utsträckning
Europa).
Sedan början på 2000-talet har
en djup spricka löpt genom den
mexikanska maffi an. På västkusten
var kartellerna i Sinaloa och Ciudad
Juarez länge allierade i en bitter fejd
med Golfkartellen på östkusten.
Men på senare tid har den mäktige
ledaren för Sinaloakartellen, Joaquín
”El Chapo” Guzman, förlorat fl era
av sina viktigaste allierade. I stället
förefaller de före detta militärerna i
”Zetas”, Golfkartellens privatarmé,
ha tagit initiativet.
Båda sidor i konflikten använder
sig av utstuderat brutala metoder.
Tortyr och halshuggningar är vanligt
förekommande, liksom hot mot eller
bestickning av poliser, domare,
journalister och politiker.

DN 2008-07-19