MEXICO CITY. En ”grön våg” sköljer över Colombia inför dagens presidentval. Mannen bakom denna våg heter Antanas Mockus och är en excentrisk före detta universitetsrektor och borgmästare som på kort tid förvandlats till ett hot mot regeringspartiets väloljade valmaskineri.

– Jag har privatiserat kommunala bolag, sagt upp byråkrater och blivit kallad för nyliberal. Men jag har även höjt skatter på ett sätt som ingen nyliberal någonsin skulle göra och stöttat satsningar för att minska inkomstklyftorna, sade Antanas Mockus tidigare i veckan.

Uttalandet är typiskt för denne 58-årige man med sitt karaktäriska helskägg, lite omständliga sätt att tala och svårbestämda ideologiska hemvist. Han har länge setts som en udda figur inom colombiansk politik på grund av sin bakgrund som matematiker och filosof och sin professorslika utstrålning.

Men trots, eller kanske just på grund av det, är han i dag en het kandidat till segern i presidentvalet.

Mockus nybildade Gröna parti har gjort en sensationellt bra valkampanj. För någon dryg månad sedan låg han på omkring 1 procent i opinionsmätningarna. Nu har han seglat upp jämsides med regeringspartiets kandidat, den förre försvarsministern Juan Manuel Santos, med 35 procent av väljarsympatierna.

Santos har regeringspartiets hela valmaskineri i ryggen. Men Mockus har entusiastiska supportrar på sociala nätverk som Facebook och Twitter, och en förmåga att engagera sina anhängare till att arbeta ideellt.

Det mesta tyder på att dessa båda kandidater kommer att mötas i en andra valomgång i slutet av juni (50 procent krävs för att segra i första omgången) för ingen av de övriga sju kandidaterna ser ut att vara i närheten av att kunna utmana dem.

Politiska analytiker i Colombia är förbryllade över att regeringspartiets kandidat inte lyckats dra ifrån, trots att den avgående presidenten Álvaro Uribe har popularitetssiffror på över 70 procent.

Paradoxalt nog förefaller den förbättrade säkerhetssituationen i Colombia – vilken såväl Uribe som Santos gärna tar åt sig äran av – vara en av de huvudsakliga anledningarna. Med mindre av våldsdåd från gerillans sida i de större städerna är väljarna där mer benägna att lyssna till tal om satsningar på skola, sjukvård och fattigdomsbekämpning, liksom ett stärkande av rättsstaten.

Antanas Mockus uppfattas också av många väljare som ofläckad av korruption, något som är ovanligt i Colombia. Detta samtidigt som Álvaro Uribe och Juan Manuel Santos har fullt sjå med att värja sig mot en rad skandaler som briserat runt regeringen.

Under Mockus två perioder som borgmästare i huvudstaden Bogotá sjönk brottsligheten och han kom att göra sig känd för en rad okonventionella grepp. Bland annat bytte han ut alla trafikpoliser mot mimare, som med komiska gester pekade ut regelbrytande bilister. Frågan är om denna kreativa talang nu ska föra honom ända till presidentposten.

Erik de la Reguera

Álvaro Uribes framgångar har kantats av skandaler

MEXICO CITY. Dagens val avslutar en epok i Colombias historia. Den avgående presidenten Álvaro Uribe har under sina åtta år vid makten stöpt om landet i grunden. Han respekteras för att ha förbättrat säkerheten i städerna. Men anklagelser om utbredda människorättsbrott och avlyssning fläckar anseendet.

När Álvaro Uribe kom till makten 2002 befann sig den colombianska staten på gränsen till sammanbrott, inbördeskriget skördade tusentals dödsoffer varje år, gerillorna kontrollerade nära 40 procent av landet och de lokala eliterna hade bildat miliser – ”paramilitärer” – vars terror slog mot alla som kunde tänkas vara vänstersympatisörer.

Uribe utlovade hårda tag mot vänstergerillorna. Han fick 6 miljarder dollar i stöd från USA, vilket gav möjlighet att öka antalet reguljära trupper med 70 procent.

Tusentals paramilitärer avväpnades. Antalet mord och kidnappningar minskade. De stora städerna och vallfartsvägarna blev säkrare. Och – framför allt – gerillorna drevs ut i periferin.

Detta har gjort Uribe populär i breda folklager. Men hans styre har också präglats av en rad skandaler.

Uppemot 70 av hans lojala ledamöter i kongressen har gripits eller utreds för nära samröre med paramilitärerna.

Arméns utomrättsliga avrättningar och andra människorättsbrott har ökat påtagligt, menar människorrättsorganisationer: hundratals unga män har dödats och klätts i gerillauniformer de senaste åren.

Dessutom har säkerhetstjänsten DAS avlyssnat domare i högsta domstolen, journalister och oppositionella politiker.

Uribes eftermäle som president kommer därför att bero på hur colombianerna väger dessa skandaler mot hans framgångar.

I dag kan utfallet förefalla givet mot bakgrund av hans höga popularitetssiffror. Men i grannlandet Peru finns ett exempel på en annan hårdför ledare som även han blev omåttligt populär efter att ha fört krig mot vänstergerillor (under 1990-talet). Hans namn är Alberto Fujimori. Och förra året dömdes han till 25 års fängelse för grova människorättsbrott. Det återstår att se om Uribe riskerar att drabbas av ett liknande öde.

Erik de la Reguera

”Underbarn” mot tidigare försvarsminister

Antanas Mockus är 58 år, född i Bogotá och har tidigare varit universitetsrektor och borgmästare i Bogotá under åren 1995–97 och 2001–03. Hans föräldrar är från Litauen. Redan som tvååring lärde han sig läsa, vilket gjorde att han då utsågs till ”underbarn”. Nyligen avslöjades att han lider av Parkinsons sjukdom, vilket snarast verkar ha ökat stödet för honom i opinionen.

Juan Manuel Santos är 58 år och född in i en av Colombias mäktigaste familjer. Klanen Santos äger en rad av de stora mediehusen i landet och har under de senaste åren haft en nära relation till regeringen Uribe. Juan Manuel Santos var tidigare försvarsminister och ledde då flera framgångsrika operationer mot Farc-gerillan. Nyligen åtalades han i Ecuador för sin roll i attacken mot ett Farc-läger i landet i mars 2008.

Ytterligare sju kandidater deltar, men anses inte ha någon chans.

Ett land med en konfliktfylld historia

Colombia har 45 miljoner invånare och en yta som är ungefär tre gånger så stor som Sveriges.

Huvudstaden Bogotá har strax över 7 miljoner invånare. Staden ligger på ungefär 2 650 meters höjd.

Medellivslängden är drygt 71 år.

90 procent av befolkningen är katoliker.

Landet har i årtionden plågats av väpnade konflikter och inbördeskrig. Numera är de stridande parterna de marxistiska gerillorna Farc och ELN, en rad paramilitära högermiliser och regeringens reguljära trupper. De illegala grupperna finansierar mycket av sin verksamhet genom kokaintillverkning.

Landets politik präglades i många år av ett auktoritärt tvåpartisystem, som i praktiken stängde ute andra partier. Det senaste decenniet har dock systemet luckrats upp och en rad mindre partier på såväl höger- som vänsterkanten har växt fram.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 maj 2010.

OAXACA.”Jag vill att pappa ska komma hem”, säger Gabriela Antonio. Hon är ett av tusentals barn i Mexiko som har en av sina föräldrar på andra sidan av den hårdbevakade gränsen till USA.

– Yellow… blue… green…, mumlar Gabriela medan hon knappar in de för henne främmande orden på sin lilla leksaksdator.

Hon sitter på en avsats i den gränd som leder fram till familjens port i staden Oaxaca i södra Mexiko. Väggarna runt henne är målade i starka, klara färger.

Att Gabriela Antonio, vars modersmål är spanska, nu vill lära sig dessa färger på engelska har en förklaring som på intet sätt är ovanlig i denna del av Mexiko.

– Pappa bor i Wisconsin, i en liten stad utanför Chicago. Han brukar säga att det är viktigt att jag lär mig engels­ka. Så jag försöker lära mig några fraser och ord på egen hand, även om det är svårt, berättar Gabriela.

Hennes far är en av de omkring 12 miljoner mexikaner som lever i USA. Bakom sig har de ofta lämnat familjemedlemmar som det kan dröja år eller årtionden innan de får återse. Särskilt om de har tagit sig över gränsen illegalt, som fallet är med Gabrielas far.

Han heter Joel och tog sig genom Arizonaöknen för snart tio år sedan i jakt på ett någorlunda välavlönat jobb. Sedan dess har han inte återvänt. Men han försöker ändå hålla kontakten.

– Ibland ringer pappa på fredagar.Ibland på lördagar. Då brukar han säga att jag ska vara snäll mot mamma och att jag ska göra mina läxor. Och att han älskar mig, säger Gabriela, som bara sett sin far på de fotografier som han skickar då och då.

Hon berättar att han arbetar som mekaniker några dagar i veckan. Och att han brukar skicka hem pengar regelbundet.

Dessa försändelser är, vid sidan av oljeintäkterna och turismen, Mexikos främsta källa till utländsk valuta. Men det senaste året har den ekonomiska krisen gjort att försändelserna minskat. Det gäller även för Gabrielas familj.

– I vintras tvingades pappa ta jobb som snöskottare. Han säger att det kom väldigt mycket snö, vilket var tur, för på så sätt fick han ändå jobba en del, säger Gabriela.

Men eftersom Joel lever illegalt i USA – liksom miljoner andra mexikaner – kan han inte resa hem på semester. I stället försöker familjen ordna visum för att kunna åka och hälsa på honom i USA. Det är dock lättare sagt än gjort. Visumreglerna är stränga och hittills har alla deras försök varit förgäves.

– Ibland blir jag väldigt ledsen när jag tänker på att han är så långt borta. Jag vill att han ska komma hem nu, för den där stunden varje vecka när han ringer är den enda gången då jag känner att jag är riktigt, riktigt glad, säger Gabriela.

Erik de la Reguera

Gabriela Antonio Hernández

Född: 18 april.

Familj: Mamma, pappa och syskonen Rafael, 12 år, Lesly, 21, och Erika, 25.

Bostad: Lägenhet i utkanten av staden Oaxaca, Mexiko.

Vad är det roligaste du gjort i dag?

– Jag spelade fotbollsspel på Xbox med min bror och min kusin.

Vad gör du helst när du är ledig?

– Leker ute med min sparkcykel, hoppar hopprep eller ser på tv.

Vem är din bästa kompis?

– Andrea. Hon är ett år äldre än jag, men vi går ändå i samma klass för hon har fått gå om ett år.

Har du något djur?

– Nej, men förut hade vi en cockerspaniel som hette Enano.

Hur många lek-saker har du?

– Många, haha. Jag vet inte hur många, faktiskt.

Vad är det finaste du har?

– Mina Barbiedockor. Jag samlar på Barbies.

Har du egen dator?

– Inte en egen. Men vi har en laptop i familjen och ibland får jag använda internet hos min moster.

Har du egen mobiltelefon?

– Nej, inte längre. Jag fick en telefon i present för ett tag sedan, men den tappade jag bort.

Vad vill du bli när du blir stor?

– Jag vet inte. Men jag tycker om att sjunga och dansa och har varit med i ett par föreställningar på skolan.

Vad är du rädd för?

– Stora hundar. En gång när jag var på väg till fotbollsplanen blev jag jagad av en stor hund. Den bet tag i min tennissko. Till slut lyckades jag slita mig loss.

Vad är ondska?

– Att göra dåliga saker, som att göra min mamma arg.

Vad är godhet?

– Att göra bra saker, som att ge pengar till fattiga.

Finns Gud?

– Ja. Jag är inte så religiös, men jag går ändå i kyrkan då och då.

Vad åt du till frukost?

– Vanligtvis äter jag flingor med mjölk. Men i dag lagade min syster tazajo (ett slags grillat kött) och kikärtsröra till frukost.

Vad önskar du dig i elvaårspresent?

– Att min pappa skickar pengar till min födelsedagsmiddag, som han brukar göra.

Fakta: Familjer splittras

Omkring 400 000 mexikaner beräknas ta sig illegalt över gränsen till USA varje år. Tidigare var det framför allt yngre män som gjorde den riskfyllda resan, men på senare år har andelen kvinnor ökat stadigt. Totalt uppskattas 12 miljoner mexikaner leva i USA.

Bakgrunden är den mexikanska ekonomins kräftgång. Tillväxten har knappt hållit jämna steg med befolkningstillväxten det senaste decenniet.

Frånvarande föräldrar och syskon har blivit en del av många barns vardag i Mexiko. Situationen kompliceras av att de som bor i USA ofta känner ett ekonomiskt ansvar för sina kvarlämnade familjer, men samtidigt kan ha inlett nya kärleksförhållanden efter några år och bildat familj även där.

Publicerad i Dagens Nyheter den 24 maj 2010.

I måndags deltog jag vid Dagens Nyheters utrikesdag i Konserthuset i Stockholm. Lasse Wierup och jag talade på stora scenen om kokainets väg till Sverige, detta med anledning av vår nya bok ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”.

Boken kan beställas här och här.

Jag vill passa på att tacka alla er som var där och lyssnade eller som kom fram och ställde frågor. Det är alltid lika upplyftande att se hur insatta och kunniga ens läsare är.

För de av er som missade Utrikesdagen finns ytterligare en chans. SVT:s Kunskapskanalen eftersänder hela evenemanget den 11 juni klockan 16-19.

PUERTO ESCONDIDO. En av Mexikos mest inflytelserika politiker, Diego Fernández de Cevallos, är ”försvunnen” sedan i fredags kväll. Mycket tyder på att han blivit kidnappad. Det är det senaste i en rad fall där politiker tros ha fallit offer för maffian i det pågående knarkkriget.

Den 69-årige Diego Fernández de Cevallos har i flera decennier varit en ledande kraft i det regerande högerpartiet PAN i Mexiko. 1994 var han partiets presidentkandidat och under 2000-talet gjorde han sig känd som hårdhudad förhandlare i senaten. Men nu vet ingen var han är.

I lördags morse hittades Fernández de Cevallos övergivna bil strax utanför infarten till den stora ranch i delstaten Querétaro där han brukar tillbringa helgerna. Förardörren var öppen. Hans glasögon låg slängda på bilgolvet. Och på marken utanför hittades blodspår.

Polisen är förtegen om vad som hänt men lokala medier är övertygade om att det rör sig om en kidnappning. Att även president Felipe Calderón tar saken på största allvar visade sig på lördagen genom att han lät skjuta upp sin avresa till ett toppmöte i Spanien ett par timmar, i väntan på mer information. Under tiden pågick en massiv polisinsats i olika delstater.

I president Calderóns innersta krets finns flera personer – däribland den mäktige inrikesministern Fernando Gómez Mont – som haft Diego Fernández de Cevallos som mentor. Mardrömsscenariot är att en av narkotikakartellerna kidnappat honom för att kräva eftergifter i kriget mot maffian.

Det är fortfarande oklart varför Fernández de Cevallos färdades utan livvakter på fredagskvällen. Liksom varför ingen lade märke till att han saknades förrän på morgonen efter försvinnandet.

Men en sak är säker: våldet mot politiker har tilltagit i Mexiko på senare tid. Så sent som i torsdags dödades PAN:s kandidat till borgmästarposten i staden Valle Hermosa i delstaten Tamaulipas. I samma delstat rapporteras även partiet PRD:s kandidat till borgmästarposten i Nuevo Laredo ha ”försvunnit”, efter att hennes hus först satts i brand. Det är bara två exempel på de allt vanligare attentaten mot politiker.

Bakgrunden är det krig mellan olika narkotikasyndikat som pågår i Mexiko. Kartellerna försöker kontrollera myndigheterna genom att tillsätta ”sina” kandidater. De politiker som inte lyder maffian – eller som misstänks ha allierat sig med någon annan grupp i den undre världen – råkar ofta illa ut.

Situationen ser liknande ut på flera håll i landet. Inför de viktiga lokalvalen i tio olika delstater i juli riskerar därför våldet att förvärras ytterligare.

Erik de la Reguera

Många civila offer i kampen mot maffian

När Mexikos president Felipe Calderón kom till makten 2006 förklarade han krig mot maffian – sannolikt som ett sätt att stärka sin position politiskt efter ett omstritt val som han vunnit med knapp marginal.

Tanken var att försvaga kartellerna med hjälp av militären. Men resultatet blev i stället en snabbt eskalerande våldsspiral.

Sedan 2006 har fler än 23 000 människor dödats i det pågående knarkkriget, där två stora allianser av karteller kämpar om kontrollen över smugglingsrutter till USA och Europa. Allt fler civila drabbas.

Kartellerna har infiltrerat delar av poliskåren. Även militären har börjat visa tecken på att svikta, medan en rad ledande politiker visat sig ha band till den organiserade brottsligheten.

Publicerad i Dagens Nyheter den 17 maj 2010.

PUERTO ESCONDIDO. Först kallade han internet för en rövarkula där konspirationer smiddes. Sedan lät han skapa ett konto på det sociala nätverket Twitter. Nu – drygt två veckor senare – är Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez landets i särklass populäraste twittrare.

Att Hugo Chávez har talang när det gäller kommunikation genom massmedier är ingen nyhet. Han har i flera år byggt mycket av sin popularitet i Venezuela på den folkliga tv-talkshowen ”Aló Presidente”.

I den styr Chávez landet i direktsändning, talar med ”vanligt folk” och ger sina ministrar order om att följa upp det ena eller andra problemet.

Men med internet har det varit annorlunda. Sociala nätverk som Facebook och Twitter är sedan länge bastioner för oppositionen i landet, inte minst den oppositionella studentrörelsen. Därför har Chávez blickat misstänksamt mot nätet.

En förlupen kommentar om ondsinta konspirationer fick nyligen hans kritiker att varna för att internetcensur av samma typ som den på Kuba kunde vara på väg att införas i Venezuela. Farhågorna tycktes inte helt ogrundade eftersom en rad regeringskritiker just hade gripits, bland dem ägaren till den största oppositionella tv-kanalen Globovisión.

Kanske var det den kritikstormen som fick Chávez att ändra sig. Eller så var det bara lockelsen av att få utlopp för sin politiska talang i ännu ett medium.

Faktum är i alla fall att han helt sonika öppnade ett eget twitterkonto.

Sedan dess har över 300 000 personer börjat följa hans skriverier på kontot ”chavezcandanga”. Han har blivit landets populäraste twittrare och fått över 50 000 meddelanden på bara två veckor.

Många vädjar till honom om hjälp. ”Ge mig ett jobb” eller ”ge oss tak över huvudet”, kan det stå. För att hantera denna flod av ”tweets” har Chávez tvingats skapa en stab med 200 anställda.

Oppositionspolitiker menar att presidenten borde ägna sig mindre åt twittrande och mer åt den höga inflationen, brottsligheten och de många elavbrotten i landet.

Men för Chávez är denna nya direktkanal till väljarna välkommen inför kongressvalet i september, då det avgörs om hans socialistparti PSUV får behålla sin majoritet.

Det återstår att se om presidentens twittrande då kan övertyga dem av hans sympatisörer som börjat tvivla och få dem att rösta på socialistpartiet ännu en gång.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 maj 2010.

I dag, fredag, klockan 13.30 chattar jag med läsarna på dn.se. Men det går att ställa frågor redan från klockan 09.00. Gör gärna det – klicka här om du har en fråga.

När chatten är slut går det självklart som vanligt bra att ställa frågor, föreslå artiklar eller komma med synpunkter här på bloggen.

Uppdatering 16.00: Nu är chatten slut. Många frågor – kul att det är så stort intresse för Latinamerika! Hann tyvärr inte svara på riktigt alla frågor, men ni som vill följa upp nåt eller har något annat att fråga om får som sagt gärna göra det här på bloggen.