Efter att ha skrivit fler än 600 reportage och artiklar om Latinamerika och övriga världen de senaste åren (och då räknar jag inte in min bok Kokain, som för övrigt kommer ut i pocketversion i mitten på juni) tänkte jag nu ta några veckors ledigt från det dagliga artikelskrivandet. Men först vill jag passa på att önska alla er läsare och LA-intresserade en riktigt skön sommar! På återseende i juli!
MEXICO CITY. När jag åker ut på landsbygden i Mexiko händer det allt oftare att jag stöter på män och kvinnor som ser sig oroligt omkring. Deras blickar flackar, de förefaller obekväma med att synas tillsammans med mig och efter en stund lutar de sig fram och säger något i stil med: ”Många otäcka saker händer här. Men jag vet inte om jag vågar berätta…”
Jag har träffat på dem i Nuevo Laredo, Tierra Blanca och en rad andra städer och samhällen. Platser som har det gemensamt att de i praktiken kontrolleras av ”el narco”, knarkmaffian. Och deras rädsla är särskilt påtaglig där det ökända brottssyndikatet Zetas dominerar.
Zetas bildades av före detta elitsoldater i slutet på 90-talet. De är experter på underrättelseverksamhet och så kallad irreguljär krigsföring. Åtminstone en av dem, möjligen flera, fick under sin tid i armén militär utbildning i USA.
De besitter alltså spjutspetskompetens inom flera områden. Men efter att ha bytt sida förvandlades de snabbt till monster. Halshuggningar och bestialisk tortyr kom att bli Zetas signum och organisationen tog successivt kontroll över merparten av den mexikanska östkusten.
När president Felipe Calderón inledde sitt krig mot maffian 2006 var ett av målen just att pressa tillbaka Zetas. Men den militära dynamik som följde verkar tvärtom ha gynnat organisationen.
Varje gång en lokal maffiaboss gripits eller dödats av militären har en annan organisation stått redo att stiga in. Resultatet: en upptrappning av kriget och allt mindre utrymme för den sorts maffia som föredragit mutor framför mord.
Det går fortfarande att besöka turistorter som Cancún och Playa del Carmen utan att se särskilt mycket maffiavåld i Mexiko. Samma sak gäller den hittills skonade huvudstaden Mexico City. Men i andra delar av landet har situationen förvärrats snabbt.
Med nära 40 000 människor döda sedan 2006, 230 000 på flykt och omkring 3 000 ”försvunna” sprider sig en rädsla som lägger band på tungor.
Plötsligt en dag slutar ortens lokaltidning rapportera om skottlossningar. Den ärliga polisen vågar inte protestera när hans befäl ingår ett avtal med en maffiaboss. Butiksägaren i kvarteret tiger när han tvingas betala beskyddarpengar. Och stora svarta bilar med tonade rutor börjar patrullera gatorna.
Det är så man vet att Zetas kommit till orten.
Svaret från Calderón – att sätta in fler soldater och utöka samarbetet med USA:s antidrogpolis – har hittills bara lett till gripanden på mellannivå inom de två största organisationerna: Zetas och Sinaloakartellen. Samtidigt krävs allt fler civila offer. Rättsstaten urholkas, korruptionen tilltar och med 47 procent fattiga har kartellerna många tänkbara rekryter.
Det är i det moraset som en brokig proteströrelse börjat växa fram de senaste veckorna. Inom den utgår många från att korruptionen är grundproblemet, inte maffian i sig. Zetas nämns ofta som ett talande exempel.
Men kritik riktas också mot USA:s regering, som ger ekonomiskt och politiskt stöd till Calderón. Varför görs så lite för att stoppa flödet av amerikanska vapen och dollarsedlar till den mexikanska maffian? Varför minskar inte efterfrågan på illegala droger i USA?
Medan demonstranterna ställer sina kritiska frågor är det dock tyst i de städer som kontrolleras av Zetas. Där är det få som skulle våga utmana de reella makthavarna så öppet.
Erik de la Reguera
Krönika publicerad i DN Världen den 23 maj 2011.
LIMA. I morgon avgörs det om Perus nästa president blir högerpopulisten Keiko Fujimori eller vänsterkandidaten Ollanta Humala. DN försökte hålla jämna steg med exmilitären Humala på ett valmöte i en av huvudstaden Limas förorter.
Så fort Ollanta Humala klivit ur bilen drar han iväg som en antilop uppför sluttningen. Ett femtiotal lokala journalister och DN:s utsända gör sitt bästa för att hänga med presidentkandidaten i denna fattiga Limaförort, som fått namnet Rodrigo Franco.
När Humala till slut stannar upp ler han och vinkar som en europeisk kunglighet. Men det blir inget tal. Han vill bara ge ett kort uttalande:
– Vi kommer inte att ändra ett ord i författningen. Och jag lovar att ingenting kommer att göras för att begränsa tryck- och yttrandefriheten, säger Humala.
Än en gång försöker han lugna de väljare – framförallt i medelklassen – som minns hur han var en företrädare för Hugo Chávez vänsterströmning i valet 2006. Nu har han bytt den röda t-tröjan mot en skjorta och nöjer sig med att lova höjd skatt för gruvbolag, stöd till de fattiga och en folkpension.
Men i den ekonomiska eliten är man skeptisk. En rad mediebolag har fört regelrätta kampanjer mot Humala, samtidigt som den andra kandidaten, Keiko Fujimori, kommit lindrigt undan.
Det har fått Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa att bryta med landets största tidning El Comercio, som han menar har förvandlats till ett propagandaorgan för Fujimori. Vargas Llosa varnar för att Keiko Fujimori är ett hot mot demokratin, eftersom hon är ”helt kontrollerad” av fadern, den fängslade expresidenten Alberto Fujimori.
I opinionsmätningarna är det dött lopp mellan kandidaterna.
– Humala har bra förslag. Det behövs en förändring, för priserna går upp och lönerna är usla, säger hemmafrun Maria Llontoy.
Som nästan alla andra i Rodrigo Franco tillhör hon ett av de 86 procent av hushållen i Peru som har mindre än 2 225 kronor i månadsinkomst. Samtidigt lever de rikaste tio procenten ofta i materiellt överflöd.
Det är den klyftan mellan olika verkligheter, och svårigheten att överbrygga den, som gett Humala vind i seglen. Och detta trots att fattigdomen på senare år faktiskt minskat i absoluta tal.
Även Keiko Fujimori har dock stöd bland de fattiga.
– Alberto Fujimori gav oss laglig rätt till jorden här. Så det är klart vi stöder Keiko, säger Angelica Tevez, som äger en liten kvartersbutik i Rodrigo Franco.
Alberto Fujimori investerade på 90-talet i olika typer av stöd till fattiga, både som ett sätt att dra undan mattan för gerillan och som en långsiktig strategi för att bygga upp en väljarbas.
– Vissa saker var inte bra. Men barn ska inte hållas ansvariga för de misstag som deras föräldrar begått, lägger Angelica Tevez till.
Den frasen har blivit något av ett mantra för Fujimori-anhängarna. Problemet är bara att Keiko Fujimori aldrig tagit tydligt avstånd från sin fars brott, utan snarare ibland visat viss förståelse för dem.
Erik de la Reguera
Ollanta Humala är en före detta officer med vänsterprofil. Han missade segern i valet 2006 på grund av alltför öppet stöd från Venezuelas president Hugo Chávez. Vill höja skatten för gruvbolag till mellan 40 och 45 procent från dagens 30 procent och införa en allmän folkpension. Fick flest röster i första valomgången.
Keiko Fujimori är dotter till Alberto Fujimori, som för ett par år sedan dömdes till 25 års fängelse för människorättsbrott begångna under hans tid vid makten på 1990-talet. Keiko står fast vid sin fars budskap om ”hårda tag” mot brottslighet och lovar en företagarvänlig politik, men även ökat stöd till fattiga.
Den sittande presidenten Alan Garcia, från center-högerpartiet Apra, får enligt författningen inte ställa upp till omval.
Publicerat i DN den 4 juni 2011.
LIMA. Keiko Fujimori, dotter till den fängslade expresidenten Alberto Fujimori, har goda chanser att bli vald till Perus nästa president nu på söndag. Det rör upp starka känslor i detta sydamerikanska land där många fortfarande har 1980- och 90-talens blodiga inbördeskrig i färskt minne.
I en fattig förort till Perus huvudstad Lima ligger det hårdbevakade fängelset Diroes. Personbilar får av säkerhetsskäl inte komma närmare än två kvarter från murarna, damm yr från gatorna och när DN går till fots mot ingången blänger vakter misstänksamt och boende kikar nyfiket ut från sina fönster.
Det är ingen slump. Innanför de här murarna sitter den man fängslad som fått en av nyckelrollerna i söndagens presidentval: den både älskade och hatade expresidenten Alberto Fujimori.
I april 2009 dömdes han till 25 års fängelse för människorättsbrott begångna under sina år vid makten (1990–2000). Senare dömdes han även för korruption.
Man skulle kunna tro att något sådant skulle ha en marginaliserande effekt på en politiker. Men än i dag hänger Alberto Fujimoris skugga tung över peruansk politik. Hans framgångar i kampen mot gerillan Sendero luminoso kom till ett högt pris, men den högerpopulistiska politik han drev gjorde honom också populär bland många fattiga.
Inför söndagens presidentval ligger nu hans dotter Keiko Fujimori jämsides med vänsterkandidaten Ollanta Humala. En del opinionsinstitut ger till och med Keiko Fujimori en knapp ledning.
– Jag kommer att rösta på Keiko, för jag är orolig för vad som kan hända om en vänsterman som Ollanta kommer till makten, säger 24-åriga Karina Vicente, där hon sitter och dricker en läsk i middagshettan utanför fängelset.
– Visst kan det hända att Keiko friger sin pappa. Men jag är mer orolig för att vi kan få en president som den där Chávez i Venezuela. Då kanske yttrandefriheten är hotad, säger Karina Vicente.
En del av Keiko Fujimoris kritiker menar att hennes kampanj styrs av fadern från fängelset. När DN besöker området finner vi inga direkta bevis för det, men det råder verkligen en febril aktivitet vid ingången på baksidan. Mängder av besökare kommer och går, många av dem förefaller vara partiarbetare snarare än anhöriga – och samtliga vägrar att tala med oss. Boende i området vittnar också om märklig aktivitet efter besökstid.
– Vid tvåtiden varje natt kommer en karavan med stora svarta bilar ut därifrån. Och en gång såg jag hur en lastbil full med valaffischer för Keiko stod parkerad där utanför personalingången, säger Vanessa Antiporta, som bor granne med fängelset.
Att Keiko Fujimori står sin far nära är ingen hemlighet. Hon har gång på gång lovat att inte benåda Alberto om hon kommer till makten, men det tar de flesta peruaner ganska lätt på. Då har hennes ord om motståndarens band till Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez fått större verkan.
Att två så kontroversiella kandidater lyckats gå vidare till andra valomgången speglar den vilja till förändring som finns bland väljarna. De senaste årens marknadsliberala politik och tillväxt har bidragit till minskad fattigdom i städerna, men inte i den utsträckning som många peruaner skulle ha önskat. Det utnyttjas av högerpopulisten Keiko Fujimori och vänstermannen Humala.
Under tiden sköter Alberto Fujimori sin lilla trädgårdsodling bakom murarna. Och bidar sin tid.
Erik de la Reguera
LIMA. Anhöriga till oskyldiga som torterades och dödades i det smutsiga kriget under 1990-talet fruktar att de ansvariga ska friges om Keiko Fujimori segrar i presidentvalet. Även människorättsaktivister som DN talat med uttrycker stark oro.
– Så sent som för några dagar sedan blev jag kallad för terrorist på gatan, trots att varken jag eller min bror var inblandad i något sådant. Det var ju staten som var terrorister! Och nu kanske de som har dömts ska släppas. Det gör ont, säger Marly Anzualdo.
Hon har kämpat för rättvisa för sin bror Kenneth Ney Anzualdo sedan han försvann spårlöst den 16 december 1993.
– Han hade varit med i några demonstrationer på universitetet, men han var verkligen inte någon gerillamedlem. Vi tror att han greps när han var på väg hem. Och i journaler från ett hemligt tortyrfängelse har vi hittat en fånge som vi tror är min bror, berättar hon.
Exakt hur många som försvann på det viset i början på 90-talet är fortfarande okänt, men det står klart att det rör sig om hundratals.
När Alberto Fujimori dömdes för människorättsbrott 2009 var det just för att ha gett grönt ljus till denna sorts illegala gripanden, vilka ofta ledde till tortyr och mord.
– Varken Keiko Fujimori eller Ollanta Humala övertygar när de talar om mänskliga rättigheter. I Humalas fall har han anklagats för att ha varit inblandad i människorättsbrott under sin tid i armén på 90-talet. Det har dock inte gått att bevisa i domstol. När det gäller Keiko Fujimoris far är situationen däremot glasklar, säger Rocío Silva, som är generalsekreterare på en paraplyorganisation för människorättsorganisationer i Peru, CNDDHH.
– Vi är så klart oroliga att Alberto Fujimori ska friges om Keiko kommer till makten. Det vore ett stort bakslag i kampen för mänskliga rättigheter i Peru, säger Rocío Silva till DN.
Erik de la Reguera
Alberto Fujimori var Perus president 1990–2000. Hans maktinnehav präglades av otaliga korruptionsskandaler, men Fujimori blev också populär i breda skikt sedan han framgångsrikt lyckats få stopp på den höga inflationen och besegrat gerillan Sendero luminoso. De metoder med vilka gerillan besegrades kom dock senare att utsättas för kritik, eftersom de inkluderade allvarliga människorättsbrott.
2009 dömdes Alberto Fujimori till 25 års fängelse för att ha gett grönt ljus för dessa övergrepp.
Hans dotter Keiko Fujimori har tidigare varit kongressledamot och har en nära relation till sin far. Hon har goda chanser att segra i söndagens presidentval. Även Albertos son Kenji Fujimori är en populär politiker som nyligen valdes in i kongressen.
Huvudstad: Lima.
Statsskick: Republik.
President: Alan García, tillhör mittenpartiet Apra. Får enligt konstitutionen inte ställa upp för en ny ämbetsperiod.
Invånarantal: 29 miljoner.
Språk: Spanska, quechua, aymara och en rad andra indianspråk.
Ekonomi: Export av mineraler (främst koppar och guld), turism och fiske är viktiga näringsgrenar. Det senaste decenniet har Perus ekonomi växt stadigt, främst tack vare ökad råvaruexport till Asien. Andelen fattiga i städerna har minskat, men ännu lever 31 procent av peruanerna i fattigdom.
BNP per capita: 5.195 dollar om året (att jämföras med Sveriges 37.526 dollar).
MEXICO CITY. Drygt 500 migranter från Latinamerika och Asien har påträffats i två långtradare i södra Mexiko. Migranterna var på väg mot USA och färdades under förhållanden som de lokala myndigheterna beskriver som ”inhumana”.
Lastbilarnas hemliga last upptäcktes i tisdags med hjälp av röntgenutrustning vid en av migrationspolisens kontroller i delstaten Chiapas. Det går bara att föreställa sig hur de tätt sammantryckta människorna på flaken kände sig när de stängda lastbilarna sedan började kränga och skaka under den korta biljakt som följde.
Vid jaktens slut kunde en av förarna gripas. Den andre lyckades undkomma.
När polisen öppnade dörrarna till flaken fann de 513 mycket trötta, rädda och törstiga resenärer från Latinamerika och Asien. Omkring en tiondel av dem var kvinnor och barn.
Några uppgav att de betalt 7 000 dollar för resan till USA. Med rätt pass hade det räckt till flyg i första klass. Men nu hamnade dessa människor i stället på lastbilsflak, så tätt packade att de tvingades stå upprätt, krampaktigt hållande i remmar som var fastsurrade i taket.
Planen var att färdas i nära tjugo timmar, innan ett fordonsbyte väntade i staden Puebla i centrala Mexiko. Smugglarna hade borrat några lufthål i taken, men de var långtifrån tillräckliga. Luften uppgavs vara på väg ta slut när upptäckten gjordes.
Ändå är detta inte något särskilt ovanligt i Mexiko. Varje år passerar en halv miljon migranter genom landet för att försöka ta sig illegalt till USA. Eftersom Mexiko inofficiellt accepterat rollen som ”buffertland” för USA grips många redan innan de kommit fram till den 300 mil långa gränsen. Mexikos agerande påminner på så sätt om en rad länder i Nordafrika, som samarbetar med EU.
De faror som migranterna ställs inför längs vägen är många. Det pågående knarkkriget i Mexiko har gjort dem till enkla måltavlor för lokala maffior som behöver fylla på sina kassakistor genom kidnappningar. En del tvångsrekryteras också som fotsoldater.
Exakt hur många som dödas eller omkommer i olyckor längs vägen norrut är det ingen som vet, då det är lätt att försvinna i statistiken som ”oidentifierad”. Och med rader av fall av korruption inom migrationspolisen är inte myndigheternas ”räddning” nödvändigtvis någon garanti för en säker resa hemåt.
Erik de la Reguera
Publicerad i DN den 19 maj 2011.
Nu på måndag den 23 maj anordnas Dagens Nyheters årliga Utrikesdag i Stockholms konserthus. Jag och mina korrespondentkolleger finns på plats för att berätta om olika aktuella ämnen och svara på frågor.
Det roligaste med denna tillställning brukar vara att få träffa er läsare, så kom för all del gärna fram och säg hej vid bordet där jag är posterad.
Programmet inleds strax efter klockan ett. Jag och fotografen Roger Turesson pratar om vårt reportage Flykten genom Mexiko på Stora scenen klockan 15.30.
Resten av programmet och mer info om Utrikesdagen finns här och man kan anmäla sig här. Hasta pronto.
