Tagged: import

I dag var första skoldagen efter sommarlovet i Buenos Aires och som på en given signal sjönk temperaturen tio grader, solen skymdes av grå moln och ett lätt duggregn började falla över staden.

Nu i helgen hörde jag en radiopratare som sade att det garanterat var den allra sista karnevalshelgen. Men hey, det har jag hört varenda helg i snart en månad nu.

Som en taxichaufför sade: ”När resten av världen slutat fira karneval för länge sen, fortsätter den här i Buenos Aires”. Och för en vecka sen hamnade vi på en ”murga”, en argentinsk kvartersfest med svängande sambaband, paljettglittrande dansare och en massa kids som sprutar skum på varandra – det sätt som karnevalen oftast tar sig uttryck här. Det var rätt skoj, faktiskt.

Musiken skiljer sig något åt från den klassiskt brasilianska samban, och det är inte svårt att höra att band som Los Fabulosos Cadilacs hämtat inspiration från gatufesternas slagverk och blåssektioner (Fabulosos blandade upp det med rock och ska).

Förresten. Ni märker kanske att jag inte skriver så mycket om det pågående debaclet i Sydamerikas nordväst.

Det blir tillräckligt mycket i tidningen. Chávez kan inte få ta all ens uppmärksamhet.

Raúl Castros maktövertagande på Kuba gör landets framtid oviss. DN.se ställde tre frågor om vad som väntar till DN:s Latinamerikakorrespondent Erik de la Reguera.

Vilka förändringar är på gång på Kuba?

Kommunistpartiets ledning är medveten om att missnöjet på Kuba jäser och att förändringar är nödvändiga för systemets fortsatta legitimitet. De ”rådslag” som Raúl Castro kallade till i augusti förra året visade att kraven på förändringar är stora även bland partiets gräsrötter.

Exakt vad som väntar vet dock bara den 76-årige Raúl. Han har bland annat sagt att antalet ”onödiga” förbud ska minska på ön.
Det kan tolkas som en öppning för ett slopat reseförbud för kubaner, lättare tillgång till internet och mobiltelefoni, och kanske en avskaffning av absurda bestämmelser som de som hindrar kubaner från att bo på hotell i Havanna.

Troligen kommer den nya regeringen också att genomföra någon typ av reform av jordbrukssektorn, som behövs effektiviseras. I dag importerar Kuba merparten av sina baslivsmedel, något som riskerar bli ohållbart sedan världsmarknadspriserna på mat stigit brant det senaste året. En stor del av matvarorna kommer dessutom från ärkefienden USA.

På längre sikt väntar troligen en valutareform och möjligen någon typ av legalisering av den enorma svarta marknaden för tjänster.

Det spekuleras även om att Raúl Castro eller hans efterträdare, troligen den nuvarande andre vicepresidenten Carlos Lage, kan komma att genomföra omfattande ekonomiska reformer liknande dem som Kina och Vietnam drev igenom på 1990-talet. Men i så fall blir det knappast fråga om någon nyliberal ”chockterapi”, utan snarare en stegvis övergång till marknadsekonomi.

En öppning för mer demokrati och yttrandefrihet kan också bli aktuell på sikt. Men frågan är knappast prioriterad av partieliten, som sätter stabilitet och kontroll i första ledet.

Vad kan hindra reformprocessen?

Raúl Castro må vara president, men så länge Fidel Castro är vid sina sinnens fulla bruk kommer varje större förändring på Kuba att kräva den åldrade comandantens godkännande. Ingen vet detta bättre än Raúl själv, som levt och verkat ett helt liv i skuggan av sin dominante storebror.

Fidel tillhör den mer traditionalistiska falangen inom partiet, vilken ser med misstänksamma ögon på allt tal om marknadsekonomiska reformer. Den stora frågan är om Fidel blivit övertygad om att alla andra alternativ prövats och misslyckats.

Det är sannolikt Fidel som ligger bakom utnämningen av 77-årige José Ramón Machado som förste vice president, en post som ger denne samma befogenheter som en premiärminister. Machado anses tillhöra den gamla skolans kommunister och blir med största sannolikhet en garant för att reformprocessen inte kommer att gå överdrivet snabbt till.

En annan faktor som kan påverka Kubas framtid är relationerna till omvärlden. Om USA:s regering på ett allt för oblygt sätt försöker underblåsa ett internt uppror, eller om ett slopat reseförbud leder till en massflykt till Miami kan partitoppen trycka bromspedalen i botten och avbryta hela reformprocessen.

Vem är Raúl Castro egentligen och vad vill han?

Raúl Castro har stått vid sin brors sida ända sedan de båda började konspirera mot Fulgencio Batistas regim i början 1950-talet. Han var i början en betydligt mer övertygad kommunist än Fidel, men saknade i gengäld den äldre broderns politiska djärvhet och charm.

Under sin tid i gerillan gjorde sig Raúl känd som en grå, om än skicklig administratör av de områden som erövrades.

Den rollen blev än mer accentuerad efter revolutionen i januari 1959, då han blev försvarsminister och revolutionens andreman. I tysthet byggde han upp ett av kontinentens dödligaste krigsmaskinerier.

Under 1990-talets ekonomiska krisår lät han militären ta kontroll över en allt större del av ekonomin, inte minst som delägare i hotell i den lukrativa turistsektorn. Då hans närmaste män fortfarande kontrollerar militären besitter Raúl än i dag ansenlig ekonomisk makt på Kuba.

Han uppges ha studerat de ekonomiska omvandlingarna i Vietnam och Kina noggrant, och tros vara mer öppen för en sådan reformprocess än sin äldre bror.

Raúls ledarstil sägs vara något mindre despotisk, vilket i praktiken innebär att ministrarna i hans regering har mer att säga till om och att beslutsfattandet för det mesta sker kollektivt.

Samtidigt är det dock få inom den underjordiska oppositionen som har några förhoppningar om att Kuba ska få mer demokrati och mänskliga rättigheter med Raúl Castro vid rodret.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-03

BUENOS AIRES. Hoppet om en gryende fredsprocess och ett snart frigivande av Farc-gerillans över 700 kidnappade i Colombia verkar nu allt mer avlägset. I helgen sköts nummer två i gerillans hierarki, Raúl Reyes, till döds av colombianska specialtrupper och risken för en upptrappning av konflikten är uppenbar.

Den gångna veckan har varit en känslomässig berg- och dalbana för de anhöriga till de många kidnappade i Farc-gerillans djungelläger. Först verkade saker och ting ljusna när fyra före detta senatorer släpptes från sin fångenskap i djungeln i onsdags. I Venezuela tog president Hugo Chávez emot dem med öppna armar och manade sin kollega i Colombia, Álvaro Uribe, att nu på allvar ge förhandlingar om ett fångutbyte en chans.

Men medan medierna fylldes av de frigivnas historier om långa marscher med fångvaktare på landsbygden, förberedde den colombianska regeringen ett av de hårdaste slagen mot Farc sedan inbördeskriget bröt ut i landet för 40 år sedan.

Natten till lördagen bombade colombianskt attackflyg ett gerillaläger ett par kilometer in på ecuadorianskt territorium. Strax därefter stormade colombianska specialtrupper över gränsen och kunde snart konstatera att 17 gerillasoldater dödats i anfallet. Och bland dem det huvudsakliga målet: Farcs talesman Raúl Reyes.

Militärkällor som den argentinska tidningen Clarín talat med uppger att Reyes skadades vid bombanfallet, men att den direkta dödsorsaken var ett skott som träffade honom i bröstet.

Raúl Reyes, eller Luis Edgar Devia som hans riktiga namn var, stod i den interna hierarkin i gerillan enbart under överbefälhavaren Manuel ”Tirofijo” Marulanda. Det är första gången som någon av de sju medlemmarna i den högsta ledningen för Farc dödas, och de flesta analytiker fruktar nu att attacken ska innebära ett definitivt slut på den gryende fredsprocessen.

Ännu på söndagen fanns ingen officiell reaktion från Farcs sida, men den colombianska militären var försatt i högsta beredskap.

Samtidigt kom ilskna reaktioner från grannländerna. Ecuadors president Rafael Correa kallade hem landets ambassadör från Bogotá och framförde en ”kraftfull protest” mot det colombianska intrånget. Och i Caracas hotade Hugo Chávez med öppet krig om något liknande skulle ske på venezuelansk mark.

De kidnappade i gerillans läger förefaller nu ha ett enda hopp kvar: att Frankrikes president Nicolas Sarkozy ska engagera sig mer i konflikten.

Sarkozy har redan gjort klart att han är beredd att resa till Colombia för att förhandla fram ett frigivande av den fransk-colombianska före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som suttit fängslad i Farcs läger i sex år

De senaste bilderna på Betancourt tyder på att hennes hälsa är svag, vilket har satt press på såväl Farc som regeringen. Men medan Uribe erbjuder en mindre demilitariserad zon för ett fångutbyte, kräver Farc att två kommuner i sydvästra Colombia ska demilitariseras. Och helgens strider vid gränsen till Ecuador lär inte ha ökat parternas kompromissvilja.

På söndagskvällen kom uppgifter om att Venezuelas president Hugo Chavez har beordrat en stridsvagnsbataljon till gränsen mot Colombia, enligt Reuters och AFP. Den venezuelanska ambassaden i landet har stängts, uppger Reuters.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-03

BUENOS AIRES. Fyra colombianska kongressledamöter som suttit fängslade i Farcgerillans djungelläger i upp till sex år frigavs på onsdagen. Räddningsoperationen leddes från Caracas av Hugo Chávez, i vad som förefaller vara ännu ett försök att gjuta liv i den strandade fredsprocessen i Colombia.

Frigivandet kom efter veckor av hemlighetsmakeri och överläggningar mellan Farc-gerillan och Venezuelas regering.

Operationen var in i det sista i fara eftersom intensiva trupprörelser oroade rebellerna, samtidigt som Colombias regering hävdade att den listat ut var de kidnappade befann sig.

Men på onsdagsmorgonen lokal tid fick de båda helikoptrarna i staden San José del Guaviere i sydöstra Colombia grönt ljus för att lyfta. Ombord fanns bland andra den colombianska senatorn Piedad Córdoba och Venezuelas inrikesminister.

Med rätt koordinater kunde de sedan flyga ut i de otillgängliga djungelområdena och hämta upp de kidnappade: Gloria Polanco, Orlando Cuéllar, Eladio Pérez och Jorge Eduardo Gechem.

Den sistnämnde uppgavs lida av svag hälsa, men inte värre än att han orkade med färden till Venezuela, där president Hugo Chávez väntades ta emot med buller och bång senare på onsdagskvällen.

Frigivandet är det andra utan motprestation (i form av pengar eller annat) i marxistiska Farcs historia. Det första kom för bara en och en halv månad sedan, då politikerna Clara Rojas och Conzuelo Gonzalez släpptes efter nära sex år i fångenskap.

Farc och den tidigare medlaren i konflikten, Hugo Chávez, vill med dessa frigivanden sätta press på Colombias president Álvaro Uribe, för att få till stånd en fångutväxling. En sådan utväxling skulle kunna leda till de första fredsförhandlingarna sedan 2002.

Gerillan håller ett fyrtiotal högt uppsatta militärer eller politiker i sina läger, som den vill utväxla mot omkring 500 fängslade gerillamedlemmar. Colombias president Álvaro Uribe har inte avvisat tanken, men parterna har haft svårt att komma överens om formerna för fångutbytet.

Medan Farc hoppas att en fångutväxling ska ge gerillan politiskt och militärt andrum, är Álvaro Uribes regering mån om att inte tappa det militära initiativet i kampen mot gerillan.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-28

BUENOS AIRES. Den 76-årige Raúl Castro valdes på söndagen till Kubas nya president av landets parlament, nationalförsamlingen. Han var ensam nominerad och efterträder nu sin fem år äldre bror, Fidel Castro, på posten. Beskedet var väntat, men överraskningar bland de övriga medlemmarna i regeringen gör Kubas framtid oviss.

Så fick han då äntligen kliva fram ur skuggan. Raúl Castro har varit sin fem år äldre bror Fidel trogen ända sedan de båda började konspirera mot Fulgencio Bastistas regim i början av 1950-talet. Men till skillnad från sin karismatiske storebror har Raúl alltid hållit sig i bakgrunden och räknats som en grå om än kompetent byråkrat.

Bröderna stred tillsammans i gerillan, där Raúl snabbt gjorde sig känd som en god administratör av de områden som erövrades. Kort tid efter maktövertagandet utnämnde Fidel sin bror till sin efterträdare.

Redan då undrade en och annan om det inte rörde sig om ett fall av nepotism, men Fidel avfärdade det med att Raúls strålande insatser för revolutionen var det enda skälet till utnämningen.

Efter maktövertagandet blev Raúl Castro försvarsminister och gav sig genast i kast med att bygga upp vad som skulle bli ett av kontinentens mäktigaste krigsmaskinerier. På så sätt var det delvis hans förtjänst att Fidels kommande militära äventyr i Afrika kunde genomföras så framgångsrikt.

På 1990-talet fokuserade Raúl i stället på att låta militären ge sig in i den civila ekonomin, som låg i spillror efter Sovjetunionens kollaps. I dag kontrollerar militären – och indirekt alltså Raúls män – en tredjedel av de statliga företagen och en betydligt större andel av den lönsamma turistindustrin.

Nu frågar sig alla om den Raúl kommer att genomföra de ekonomiska reformer som det ryktats om det senaste året på Kuba. På 1950-talet var han en av gerillans få övertygade kommunister, men de senaste åren sägs han ha studerat omvandlingarna i Kina och Vietnam noga.

Många analytiker har förutspått att han med den yngre vicepresidentens Carlos Lages stöd skulle genomföra liknande reformer vid maktövertagandet.

Men den oväntade utnämningen av partiveteranen José Ramón Machado som förste vicepresident gör det svårt att spå framtiden. Machado får i praktiken samma uppgifter som en premiärminister och han anses tillhöra den gamla skolans kommunister.

Carlos Lage, som under Fidel Castros ett och ett halvt år långa sjukfrånvaro agerat tillförordnad förste vicepresident, får av allt att döma behålla sin ursprungliga post som andre vicepresident.

Lage var mannen bakom de ekonomiska reformer som bland annat öppnade turistindustrin för utländska investeringar på 1990-talet. Han anses vara den främste företrädaren i partitoppen för den falang som internt förespråkar ekonomiska reformer liknande dem som Kina och Vietnam drev igenom på 1990-talet.

Reaktionen på Havannas gator rapporterades vara lugnt avvaktande. Många följde TV-sändningen från landets parlament, nationalförsamlingen, men de flesta kubaner verkar ta maktskiftet med ro.

– Det här maktöverlämnandet har förberetts i flera år nu. Och då menar jag inte bara att Raúl blir president, utan också sammansättningen av gruppen som omger honom och de ekonomiska reformer som väntar, säger den brasilianske statsvetarprofessorn Luis Alberto Moniz Bandeira, en av världens ledande Kuba-experter, till DN.

Han är övertygad om att Kuba går mot en ”Vietnam-modell”, trots Machados utnämning.

Andra analytiker är dock inte lika säkra på det. Fidel Castro är fortfarande ordförande i kommunistpartiet och kommer att så länge han är vid sina sinnens fulla bruk att utöva ett ansenligt inflytande över det mesta som den nya regeringen företar sig.

Det bekräftades också av Raúl Castro, som efter att ha blivit vald lovade nationalförsamlingen att han även i framtiden kommer att konsultera Fidel i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Trettioen platser i den nya regeringen fördelades av nationalförsamlingen på söndagen. Bland annat fick den 43-årige utrikesministern Felipe Pérez Roque förnyat förtroende. Han och Carlos Lage anses av många analytiker vara två av de främsta kandidaterna till att efterträda Raúl Castro.

De båda representerar olika delar av partietablissemanget, helt i linje med Raúl Castros mer konsensusinriktade ledarestil. Om Fidel varit närmast en envåldshärskare, har Raúl Castro under sina 19 månader som tillförordnad president visat sig använda sig av mer delegering i beslutsfattandet.

Inte många förväntar sig dock en öppning vad det gäller mänskliga rättigheter i landet. Den lilla inhemska, underjordiska och i vissa fall USA-finansierade oppositionen ställer visserligen krav på mer yttrandefrihet och demokrati. Men hittills har inte Raúl Castro visat några tydliga ansatser till att gå dem till mötes.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-24

BUENOS AIRES. På söndagen ska Fidel Castros efterträdare på presidentposten på Kuba utses. Storfavorit är hans fem år yngre bror, 76-årige Raúl Castro. I bakgrunden pågår dock en maktkamp mellan reformister och traditionalister som kan avgöra Kubas framtid.

Om någon till äventyrs hade trott att Fidel Castro skulle dra sig tillbaka och börja odla penséer efter tisdagens besked om att han inte ställer upp till omval som president på Kuba, skingrades de idéerna redan i fredags.

Då publicerades ännu ett brev från den 81-årige Fidel i regeringsorganet Granma, i vilket han svarade på USA:s och EU:s uppmaningar om större ekonomisk och politisk frihet på ön: ”Ja till förändring! Men i USA!”, löd det karaktäristiskt utmanande svaret.

Den var en tydlig och medveten markering, inte bara till omvärlden utan också till de yngre ledare som nu väntar otåligt på att få ta över: Fidel Castro är fortfarande ordförande i kommunistpartiet och revolutionens moraliske ledare. Han tänker inte släppa kontrollen helt.

Trots det är söndagens val av ny president och regering på Kuba historiskt. För första gången sedan revolutionen 1959 kommer landets parlament, nationalförsamlingen, att tilldela regeringens högsta ämbete till en annan person än Fidel Castro.

Den givne favoriten är hans fem år yngre bror Raúl Castro, som Fidel utsåg till sin ersättare redan några månader efter revolutionen.

Raúl Castro har varit ställföreträdande president under Fidels ett och ett halvt år långa sjukfrånvaro och har under den tiden flyttat fram sina positioner, inte minst genom att låta ett visst folkligt missnöje pysa ut i form av lokala ”rådslag” med kommunistpartiets medlemmar.

I dessa rådslag, som ägde rum i augusti-september förra året, deltog fem miljoner kubaner och sammanlagt 1,2 miljoner skriftliga förslag om reformer samlades in. Många av förslagen var ovanligt frispråkiga och handlade om en legalisering av den stora svarta marknaden för privata tjänster, slopat reseförbud och en ändring av systemet med dubbla valutor.

När jag nyligen besökte Kuba var många av de kubaner jag träffade starkt kritiska till framväxten av en ny överklass, som har tillgång till hårdvalutan CUC. Samtidigt skrämdes de av tanken på en ekonomisk reformprocess, om den skulle hota den fria sjukvården och utbildningen.

Inför söndagens maktöverlämning har taket höjts märkbart också i det offentliga samtalet på Kuba: den legendariske och annars regimtrogne singer-songwritern Silvio Rodriguez kritiserade nyligen systemet med två valutor och att kubaner inte får bo på turisthotellen på ön. Och i en videoinspelning som spreds på internet korsförhördes nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcón av en grupp studenter.

Frågan är varför dessa ovanliga yttringar släppts igenom censuren. En förklaring kan vara att missnöjet bland gräsrötterna ger vind i seglen till den del i partiets toppskikt som förespråkar ekonomiska reformer.

Till dem hör den nuvarande vicepresidenten Carlos Lage och troligen också Raúl Castro själv, även om han också måste hålla sig väl med partiets hårdföra traditionalister, dit tunga politbyråmedlemmar som José Ramón Machado hör.

I slutändan är det viktigaste för Castro-bröderna att maktöverlämnandet sker på ett lugnt och ordnat sätt. De är medvetna om att landet står inför flera akuta problem, inte minst en hotande livsmedelsbrist. Det senaste årets kraftiga ökning av världsmarknadspriserna på baslivsmedel gör en effektivisering av jordbruket – oavsett hur det sker – till den nya regeringens första uppgift.

Och då får inte partiet verka splittrat.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-23