CARACAS. Hugo Chávez är död men hans ande svävar över valrörelsen i söndagens presidentval i Venezuela. I opinionsmätningarna leder Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro.

Svetten rinner nedför tusentals offentliganställdas nackar i den 32-gradiga hettan utanför presidentpalatset Miraflores.

Mötesdeltagarna har fått röda t-tröjor och ”ledigt” från jobbet för att komma och lyssna på interimpresidenten och socialisten Nicolás Maduro.

– Jag är Chávez ”son”! Han utsåg mig till sin efterträdare. Så låt oss nu fullfölja det som El Comandante påbörjade, kamrater! ekar Maduros röst från scenen längst fram.

Responsen är långt ifrån den som Chávez brukade få när han levde. Maduro saknar sin företrädares karisma och ger den här dagen ett närmast tafatt intryck, där han står och vevar med högernäven inför det röda folkhavet.

Men i opinionsmätningarna leder han ännu med mellan fem och femton procentenheter före oppositionens kandidat Henrique Capriles. Förklaringen finns i det som denne 50-årige före detta busschaufför och fackföreningsledare representerar, snarare än i hans person.

– Ingen kan mäta sig med Chávez. Men Maduro vet vad det innebär att leva i fattigdom, säger den 30-åriga Vanessa Torrealba till DN i folkhavet.

Hon arbetar på Mercal, en kedja av subventionerade matvarubutiker i fattiga förorter som socialistregeringen skapade för tio år sedan. Då gjorde höga oljepriser satsningar på vuxenutbildning, närsjukvård, bostadsbyggande och andra stödprogram möjliga.

Tillsammans har det lett till att ojämlikheten minskat och att Venezuela tagit stora kliv uppåt på FN:s index för mänsklig utveckling.

Men det finns också en annan förklaring till Maduros ledning: hans partis fusion med statsapparaten.

Antalet offentliganställda i Venezuela har fördubblats till 2,5 miljoner de senaste åren, och det finns gott om vittnesmål om en intern arbetskultur som kräver absolut lojalitet mot partiet.

– Socialisterna använder sig skamlöst av staten för att mobilisera väljare. Maduro står ofta i timtal och talar i alla tv-kanaler samtidigt, och offentliganställda är rädda för att rösta ”fel”. Förutsättningarna i valet är helt enkelt inte rättvisa, säger journaliststudenten Vanessa Eisig.

Hon stöder oppositionens kandidat Henrique Capriles och deltar tillsammans med ett fyrtiotal andra studenter i en tältprotest i Caracas. De har utsatts för flera angrepp.

– Sex stora bilar och hundratals motorcyklar med socialister kom hit i måndags kväll. De sköt i luften, slog oss med järnrör och kastade sten och flaskor, berättar 22-årige Junior Guerrero, som säger sig ha skadats i sammandrabbningen.

– Studentrörelsen är en sten i skon för dem. De vill tysta oss, fyller Vanessa Eisig i.

Angreppen på studenterna har fördömts av Chávez ”kronprins” Nicolás Maduro. Han kallar dem ”en provokation av inhyrda legoknektar från Centralamerika”, vars mål sägs vara att destabilisera Venezuela inför valet. Men frågan är om inte det största hotet mot Maduros valseger är hans egna uttalanden.

I förra veckan påstod han på fullt allvar att han mött Hugo Chávez i en liten fågels skepnad – och att denna fågel ska ha visat honom sitt gillande genom att cirkla tre gånger runt hans huvud.

– Den där fågeln verkar ha flugit in i Maduros mun och tagit sig upp i hans hjärna, sade oppositionens kandidat Henrique Capriles syrligt i en kommentar.

När DN talar med människor i Caracas fattigare områden, finns också vissa tecken på att valvinden kan vara på väg att vända.

– Det där med fågeln blev för mycket för mig. Jag har alltid röstat på Chávez tidigare, och min faster fick sin bostad tack vare honom. Men jag litar inte på Maduro, säger Yoana Buenamende, som har ett litet gatustånd i stadsdelen Los Perros.

– Många av dem jag känner har ändrat sig de senaste dagarna. Så jag tror faktiskt att Capriles har en liten chans att vinna, säger hon.
Fakta. Kandidaterna

Nicolás Maduro, 50, är det regerande Socialistpartiets kandidat. Han utsågs till efterträdare av Hugo Chávez innan denne reste till Kuba för sin sista och ödesdigra operation strax före jul förra året. Lovar att följa Chávez exempel, hålla fast vid den statligt dominerade ekonomin och samordna kampen mot brottsligheten.

Henrique Capriles, 40, är den enade oppositionens kandidat, med starka privata intressen i ryggen. Försöker knappa in på Maduro genom att lova höjd minimilön och kamp mot brottsligheten. Vill bevara regeringens ”misiones”, de populära stödprogrammen till fattiga, men är kritisk till den bristande maktdelningen i Venezuela.

Erik de la Reguera

Kandidaterna

Nicolás Maduro, 50, är det regerande Socialistpartiets kandidat. Han utsågs till efterträdare av Hugo Chávez innan denne reste till Kuba för sin sista och ödesdigra operation strax före jul förra året. Lovar att följa Chávez exempel, hålla fast vid den statligt dominerade ekonomin och samordna kampen mot brottsligheten.

Henrique Capriles, 40, är den enade oppositionens kandidat, med starka privata intressen i ryggen. Försöker knappa in på Maduro genom att lova höjd minimilön och kamp mot brottsligheten. Vill bevara regeringens ”misiones”, de populära stödprogrammen till fattiga, men är kritisk till den bristande maktdelningen i Venezuela.

–

Publicerat i DN den 12 april 2013.

MEXICO CITY. Vatikanen gick i går till motangrepp mot dem som anklagat den nyutnämnde påven Franciskus för att ha varit medskyldig till övergrepp i militärjuntans Argentina på 1970-talet.

– Detta är en ren förtalskampanj, orkestrerad av samma gamla antikyrkliga vänster som alltid. Det har aldrig förts fram någon trovärdig anklagelse mot påven. Tvärtom finns det åtskilliga vittnesmål om hur mycket Franciskus gjorde för att skydda och hjälpa människor under militärdiktaturen, sade Vatikanens talesman Federico Lombardi.

Påven ledde Jesuitorden i Argentina i slutet på 1970-talet, då upp till 30 000 människor kidnappades och mördades av militära dödspatruller. Anhöriga till offren har anklagat honom för att ha tigit och vänt bort blicken från diktaturens brott. Franciskus försvarar sig med att han hela tiden gick en delikat balansgång i kontakterna med regimen, medan han i hemlighet försökte hjälpa och gömma flyktingar.

Den argentinske journalisten Horacio Verbitsky har tidigare pekat ut Franciskus som ansvarig för kidnappningen av två jesuitpräster 1976, men utan att några rättsligt bindande bevis presenterats. De båda jesuitprästerna utsattes för tortyr under fem månaders tid, innan de frigavs.

En av dem – Francisco Jalics – är fortfarande i livet. I går skrev han i ett uttalande att han talat med påven om det som hänt, försonats med händelserna och bestämt sig för att lägga dem bakom sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 16 mars 2013.

MEXICO CITY. Valet av den nya påven Franciskus väcker starka känslor i Argentina. Han har anklagats för att genom sin tystnad i praktiken gett sitt stöd till militärdiktaturen på 1970-talet. Men några konkreta bevis för brott finns inte och påven fick i går stöd av fredspristagaren Adolfo Pérez Ezquivel.

–Jag kan inte tänka mig ett sämre val av påve. För någon som jag, som satt fängslad och torterades under militärdiktaturen, känns det här som ett hån, säger svensk-argentinske Eduardo Grutzky till DN.

Hans åsikt är talande för den polarisering som valet av den 76-årige argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio till påve har lett till i Argentina. Medan en del av befolkningen firat på gator och torg i något som liknat nationalistisk yra, har andra lyft fram Bergoglios påstådda band till militärdiktaturen (1976–83) och spridit bilder på sociala nätverk av honom och diktatorn Jorge Rafael Videla tillsammans.

Upp till 30 000 människor ”försvann” och mördades under diktaturåren i Argentina. Bergoglio ledde Jesuitorden i landet under denna tid men har hävdat att han inte insåg vidden av övergreppen förrän flera år senare. Nyligen avslöjades det dock att han i själva verket blivit informerad om morden och de hemliga tortyrcentralerna bara ett par månader efter kuppen.

– Det fanns en konflikt även inom kyrkan. Många präster och biskopar som tillhörde den befrielseteologiska inriktningen i kyrkan fängslades eller mördades. Bergoglio tillhörde den andra sidan, de som i praktiken gav sitt stöd till militären, säger Eduardo Grutzky, som i dag är svensk medborgare men som satt fängslad i sju år för sin vänsteraktivism.

Men åsikterna om Bergoglio går isär. Han har försvarat sig med att han gick en balansgång under juntatiden och i själva verket gömde en rad flyktingar. Han ska också ha hjälpt en ung man att fly landet genom att ge honom sina id-handlingar.

Ändå tycker Eduardo Grutzky att han gjorde för lite:

– Officerarna som förhörde och torterade mig motiverade ofta sina brott med att de företrädde ”den kristna och västerländska traditionen”. De kämpade mot ”antikrist”, kommunismen, och ansåg sig ha kyrkans välsignelse. Bergoglios uttalanden bidrog till det ideologiska och spirituella stöd som de kände, säger han.

Bergoglio har även anklagats för direkt inblandning i militärens kidnappning av två jesuitpräster. Men några konkreta bevis har inte kunnat läggas fram – varken för detta eller andra brott. Påven bedyrar själv sin oskuld – och i går kväll fick han stöd i det av den argentinske människorättsaktivisten och fredpristagaren Adolfo Pérez Esquivel:

– Det fanns biskopar som stödde diktaturen. Bergoglio var inte en av dem. Men han hade inte heller modet att delta i kampen för mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 15 mars 2013.

MEXICO CITY. En vecka efter president Hugo Chávez död är valrörelsen i full gång i Vene­zuela. Nyval har utlysts till den 14 april – och oppositionen vä­d­rar för första gången på länge en reell möjlighet till seger.

– I förra valet ställdes jag mot en hel statsmakt. Men den här gången är det annorlunda. Nu står det mellan Nicolás och mig. Och i valrörelsen kommer jag att konfrontera hans lögner. Jag undrar till exempel hur länge Hugo Chávez hade varit död innan vi fick reda på det, sade Henrique Capriles, sedan hans kandidatur för oppositionen registrerats av valmyndigheten i måndags.

Den 39-årige Capriles fick 44 procent av rösterna i valet förra året. Hans relativa ungdom gör att han ses som obefläckad av den tid av vanstyre som präglade landet innan Chávez kom till makten 1999. Och hans löfte om att bevara de ”misiones” som gett fattiga områden gratis sjukvård och alfabetiseringsprogram har gett Capriles stöd även i mindre bemedlade stadsdelar.

Men historien förföljer honom. Capriles anklagas för att under sin tid som borgmästare i Baruta – direkt eller indirekt – ha hjälpt de kuppmakare som i april 2002 tvingade bort den demokratiskt valde Hugo Chávez från makten under ett drygt dygn.

Det försöket till statskupp stöddes av de största privata tv-kanalerna i landet, vilket förklarar Chávez och hans handplockade arvtagare Nicolás Maduros misstro mot medie­bolagen, liksom de skärpta medielagar som följt sedan dess.

Samtidigt har kuppförsöket med åren också förvandlats till en del i chavismens egen kosmologi, och ofta använts som förevändning för politiseringen av rättssystemet eller inskränkningarna av pressfriheten. Att datumet för presidentvalet satts till den 14 april, årsdagen av när Hugo Chávez triumferande återvände till presidentpalatset Miraflores efter kuppen, är med andra ord knappast någon slump.

– Jag är inte Chávez, men jag är hans politiske son. Och vi kommer att fortsätta satsa på de fattigaste! sade Nicolás Maduro i helgen inför jublande anhängare.

Väl medveten om att korruptionen och de senaste årens ökande kriminella våld kommer att vara en viktig valfråga för oppositionen, lade han till:

– Brottsligheten är en följd av kapitalismens mentalitet. Vi kommer att intensifiera avväpningsprogrammen och skapa ett särskilt korruptionsbekämpande organ med stora befogenheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 13 mars 2013.

MEXICO CITY. Kyrkklockor ringde och bilar tutade runt om i Argentina och i andra länder i Latinamerika när det stod klart att en man från denna världsdel, där nära hälften av världens alla katoliker bor, för första gången utsetts till påve.

Den argentinske fotbollsstjärnan Lionel Messi var en av många som uttryckte glädje över Jorge Mario Bergoglio valts till påve.

– En argentinsk påve! Vilken lycka! Jag skulle mer än gärna tillägna honom ett VM-guld 2014, sade Messi.

Inom kyrkan hoppas nu många att regionens troende ska ta Franciskus – som den nye påven valt till sitt namn – till sina hjärtan på ett helt annat sätt än vad som varit fallet med Benedictus XVI, vars uppenbara svårigheter att leva upp till Johannes Paulus II:s popularitet bidragit till att evangeliska kyrkor vunnit mark.

Men valet av Bergoglio är långtifrån okontroversiellt. Han var öppet kritisk mot likställandet av äktenskap för hetero- och homosexuella i Argentina 2010 – något som då fick president Cristina Kirchner att hävda att kyrkan ”fastnat i medeltiden och inkvisitionen”.

I går lyckönskade Kirchner visserligen Bergoglio, men lade till att hon hoppas att han ska ”leda kyrkan i riktning mot ökad jämlikhet”.

Den nye påven är precis som sin föregångare motståndare till abort, även i de fall då moderns liv är i fara, något som inte uppskattas av kvinnorörelsen på kontinenten.

Dessutom har anklagelser riktats mot honom för att ha gått militärjuntans ärenden i Argentina under 1970-talet, vilket dock hittills inte har kunnat styrkas med bevis.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 14 mars 2013.

Jag landar i ett Caracas som befinner sig i chock. Människor ser skakade, uppbragda ut. Det är som att de inte riktigt förstått vad som har hänt: att landets president – fixstjärnan i den sydamerikanska vänstervågen, mannen som dominerat landets politik fullständigt i 15 år – gått bort efter två års kamp mot cancern.

Utanför militärsjukhuset är det hett och kaotiskt. Hjärtskärande scener utspelar sig när folket tar farväl av sin president. Denna kortege är det starkaste minnet jag kommer att bära med mig från mina fyra dagar i Caracas.

Men man bör naturligtvis vara försiktig med ord som ”folket”. Människor i ett land är individer, och det finns ofta lika många åsikter som det finns individer. I den fattiga förorten Petare möter jag Rusmery Barrios. Hon tycker att idoldyrkan av Chávez är på väg att gå alldeles för långt. Och hon är inte ensam om det. När jag några timmar senare nås av beskedet om att Chávez ska balsameras och förvaras i en glaskista ”för all framtid”, är det som om hennes ord stryks under med spritpenna.

Dagen efter står tusentals människor i kö för att ta farväl av Chávez. De väntar tålmodigt i timme efter timme utanför militärhögskolans lokaler i utkanten av Caracas. Många har stått här i nästan ett dygn. Samtidigt pågår statsbegravningen där inne med en minst sagt udda uppsättning gäster – där finns Irans Mahmoud Ahmadinejhad, Vitrysslands Alexandr Lukasjenko och Kubas Raúl Castro, bland många andra.

Men det var inte allianserna med ”fiendens fiende” som gjorde Chávez så populär. För att förstå hur det kom sig att så många venezuelaner såg honom som en landsfader, är det klokare att stanna bland människorna i kön utanför militärakademin.

”Viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet”, säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio eftertänksamt.

” För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig.”

Fortsättning följer.