Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Author: Erik de la Reguera

Man vet att man är i Madrid…

…när ett par överförfriskade män sitter nedanför ens fönster och sjunger flamenco, klappar takten lite lojt och sippar på en petflaska med underligt innehåll.

Det krävdes en sex timmar lång bussresa (boring) men nu är jag här. Klockan är nära midnatt och hotellet har faktiskt internetuppkoppling på rummet.

Jag får rapporter om värmebölja i Sverige. Och till skillnad från i Gijón värmer solen riktigt gott även i Madrid. Uteserveringarna på Plaza Mayor var fulla med folk när jag spatserade runt och letade internetkafé.

Inte långt från torget stötte jag på en märklig affärsidé: en kedja som säljer pizzor i konform. Men allvarligt. Allt ramlar ju av?! Eller?

Pizzakon? Mu?

Imorgon bär det av till Mexiko.

Ay, España…

…allt snurrar efter tre dagar av mat, litteratur och bussresor i detta våriga Spanien. Och jag vill inte ens spekulera i hur många Coca-cola som runnit ned i Taibos mage. Men innan jag berättar om mitt möte med den mexikanske deckarförfattaren som älskar den imperialistiska drycken, om bläckfiskarnas inälvor och om Tashas passiva motstånd är det på sin plats att här ge en kort resumé av mina vedermödor sedan vi hördes av senast.

Jag sov hela flygresan. Några bilhandlare av finare typ (dvs chefer) satt bredvid mig och diskuterade Porsches marknadsföring. Få saker är så sövande som män i medelåldern som förhandlar status i förtäckta ordalag, så jag sov utmärkt.

I yrvaket tillstånd tog jag mig sedan fram genom Madrids tunnelbanesystem tills jag anlände till stationen Méndez Alvaro, där Estacion Sur de Autobuses ligger. Köpte en biljett till Leon, ringde Amando på vinst och förlust, och vann en övernattning i den lilla charmiga staden i bergen i norra Spanien. För att inte tala om min vinst av trevligt sällskap och intensiva diskussioner över den excellenta tortilla española som Amando hade lagat för att visa att han minsann också både var man och kunde laga mat på samma gång – liksom jag i Sverige för en knapp sen. Susan klagade inte.

Enda lilla missödet inträffade vid den obligatoriska visningen av familjebilder. Amando visar mig bröllopsfotot:

Erik: ”Ja, det syns att det var ett tag sen… men det är ju i färg i alla fall!”
Amando: ”Vadå i färg? I färg?! Hur gamla tror du vi är egentligen?”
E: ”Ehem… nej, men alltså i Sverige slog färgbilder igenom sent, säkert inte förrän på 80-talet”.
A [misstroget]: ”Hmm… det där var –78…”
E: ”Där ser du”.
A [slår till E på armen]: ”I färg!!”
[skratt, byte av samtalsämne]

Bussresan till Gijón dagen efter (alltså i måndags, det vill säga i går) bjöd på bergstoppar doppade i snöglopp och en slingrig väg ned mot nordkusten.

Gijón visade sig vara en sjuhelsikes vacker stad vid kustbandet i gröna Asturias, en pärla som bär på anor från inbördeskriget och en tradition av motstånd mot fascister och allsköns busar.

Så vad gjorde jag här? Jag skulle träffa en mexikansk deckarförfattare.

Paco Ignacio Taibo II är Mexikos motsvarighet till Henning Mankell och hans detektiv Belascoarán har spelat huvudrollen i tio populära deckare, som samtliga utspelar sig i Mexico City, ”världens mest underbart absurda stad”, för att låna detektivens ord.

Det senaste året har jag ägnat en hel del tid till att översätta den bok som Taibo skrivit tillsammans med Subcomandante Marcos. Nu ville jag ha en intervju.

Efter att ha checkat in på hotell Manuel satte jag mig och åt en Menu del dia (en trerätters lunchmeny) i hotellets restaurang. Jag var nervös. Spanskan var hackig och jag tänkte att ”nu kommer han säkert in och äter här bara för att jag inte hunnit förbereda mig ordentligt”. Och då kom han så klart in genom dörren.

Jag kände igen den kraftige farbrorn med glasögonen från bilder. Och när han ropade ”Cristina” till sin kollega, då visste jag att det var han, för Cristina hade jag haft kontakt med tidigare och i boken finns det en Cristina som hjälper Belascoarán med diverse internetsökningar och för övrigt är Belascoarán inte alls olik Taibo, inte minst vad det gäller tycket för Coca-cola.

Och Taibo beställde in en Coca-cola och jag gick fram och hälsade.

Cristina: ”Kom och sätt dig och ät med oss, vet jag”.
Taibo: ”Vad åt du till lunch?”
Erik: ”Tonfisksallad och tortilla española med sparris”.
T: [ser storögt på E]
C: ”Är du vegetarian?”
E: ”Nej…” [skratt]
Taibo beställer in en fläskgryta och Cristina ett fat hela marinerade bläckfiskar
T [tar en klunk Coca-Cola]: ”Här i Asturias uppskattar man folk som kan äta. Om man säger ´jag åt just 2 kilo ost´ eller ´jag satte i mig 18 potatisar´ så möts man med respekt”.
Maten kommer in. Taibo bjuder på en cigarett. Jag tackar nej och han rynkar bekymrat på näsan. En stund senare har han ätit klart sin gryta, så Cristina bjuder honom att äta av hennes fat med bläckfisk.
C [ursäktande]: ”Jag brukar plocka bort tentaklerna, ögonen och insidan på kroppen”.
T: ”Varför då? Tentaklerna är ju jättegoda!”
C: ”Ja, men inte inälvorna”.
T: [håller upp nåt odefinierbart] ”…men det här är ju jättegott!”

Trots, eller kanske på grund av, denna gastronomiska start fick vi bra kontakt och kom överens om att ses följande dag (det vill säga i dag) klockan tio på morgonen. Men redan samma kväll sprang jag in i honom igen. Han stod i receptionen på hotellet och skulle hämta ut ett paket. Sedan frågade han om jag ville följa med och gå en runda med Cristinas hund.

Vi gick längs vattnet. Detta vatten som han lämnade vid tio års ålder när familjen valde ett liv i exil i Mexiko framför den fascistiska tryggheten. En klockstapel väcker minnen hos exilförfattaren.
T: ”Ser du den där klockstapeln? Den stod där när jag var 8 år. Nu är jag 58. Är inte livet konstigt?”
E: ”Vad heter hunden?”
T: ”Tasha. Men den lystrar också till Rin-tin-tin”.
Vi går några hundra meter. Sedan vill T vända.
T: Tasha! Kom hit, nu vänder vi!
Collien stannar upp och ser sig om. Hon står still och blickar längtande ned längs strandpromenaden.
T: Tasha! Kom! [Hunden tvekar, står kvar]
T: Hon är en övertygad Gandhi-anhängare. Utövar passivt motstånd.

Det blev sen middag på hotellet, intressanta diskussioner och sen välbehövlig sömn. I morse dubbelkollade jag tekniken en sista gång, gick ned och åt frukost och väntade in Taibo. Till min förvåning kom en hel grupp människor, varav flera jobbade på kontoret för ”Semana Negra” – kulturfestivalen som Taibo är med och anordnar här varje år. Där gjorde vi intervjun.

Pues así, no más. Resten får ni läsa i nån artikel här eller där. Och imorgon bär det av till Madrid. Förresten – jag har fått i uppdrag att försöka få Henning Mankell att komma till festivalen i Gijón. Så om nån råkar känna nån som känner nån som har Hennings nummer, så kan ni väl mejla mig?

Foto 1: Irma Page

När solen är en glödande apelsin…

…går det inte att oroa sig. Det insåg jag tidigt, tidigt i ottan på söndagen när jag satt på flygbussen efter en sen kväll med packning och fixande i sista stund.

Men med det där klotet av eld vid horisonten försvann oron. Och nu sitter jag här klockan 05.43 vid gejten på Arlanda och känner mig sömndrucken.

Det pirrar lite i magen. Men inte lika mycket som när jag packade. Tack för det, klotet.

Packa är svårt, förresten. Man vill hålla det så lätt som möjligt, men ändå inte stå där sen och förbanna sig själv för att man inte tog med sig just den där prylen.

Gäsp. Snart i Spanien… Nu öppnade dom i kafeterian här bredvid. Ska gå och köpa frukost. Iberia bjuder ändå inte på nåt.

”Bush överväger kärnvapenanfall mot Iran”

Bush-administrationen förbereder storskaliga flyganfall mot Iran och utesluter inte att taktiska kärnvapen kan komma att användas mot landet. Det uppger den undersökande journalisten Seymour Hersh, som citerar höga armékällor.

I en lång artikel i nya numret av tidskriften The New Yorker redogör den flerfaldigt prisbelönade Hersh för president Bush planer, så som de uppfattas av människorna runt honom.
Enligt en tidigare högt uppsatt underrättelseofficer ser Bush Irans president Mahmoud Ahmadinejad som en möjlig ny Adolf Hitler. ”Det är det namn används internt”, säger den anonyme officeren till Hersh.

Den amerikanske presidenten uppges vara beredd att till varje pris hindra Iran från att få tillgång kärnvapen. Och då handlar det inte i första hand om diplomati.
Annons:

”Vita huset tror att det enda sättet att lösa problemet är att byta ut maktstrukturerna i Iran – det betyder krig”, säger en hög rådgivare inom Pentagon.

En regeringsrådgivare bekräftar detta och säger att presidenten ser det som att ”han måste göra det som ingen annan president, varken demokrat eller republikan, skulle våga göra”. Enligt denne rådgivare vill Bush bli ihågkommen för ”det han gjorde för Iran”.

Planeringen av ett storskaligt anfall är därför i gång sedan flera månader tillbaka. Framför allt planeras för massiva flyganfall. Men eftersom flera av de civila kärnkraftsanläggningarna misstänks ha underjordiska rum där kärnvapen utvecklas så har delar av den amerikanska militärledningen föreslagit att så kallade taktiska kärnvapen ska användas.

Tanken är att vara helt säker på att slå ut all kärnvapenkapacitet i Iran. Men enligt Hersh källor rör det sig om en infekterad diskussion i Pentagon, där flera ledande militärbefälhavare hotat med sin avgång om planerna på en kärnvapenattack förverkligas.

De senaste veckorna har en rad utvalda senatorer dock informerats om Vita husets planerade flyganfall, uppger andra högt uppsatta källor till Hersh.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 9/4 2006.

”ETA planerar en folkomröstning”

ETA uppmanade på torsdagen folket i Baskien att stödja det politiska initiativ som separatiströrelsen nu förbereder. Eider Alkorta, en forskare i Baskien som DN talat med, tror att en folkomröstning om självständighet kan bli nästa steg.

I en kommuniké som publicerades på torsdagen i den baskiska dagstidningen Gara utvecklar ETA:s ledning sina tankar om den vapenvila som träder i kraft vid midnatt natten till fredagen.

Avsikten sägs vara att ”inleda en demokratisk process som genom dialog, förhandlingar och överenskommelser ska ge det baskiska folket möjlighet att besluta om sin framtid”.
Annons:

Ledningen för den terroriststämplade organisationen antyder också att ett mer definitivt steg är i sikte, nämligen ”att alla baskiska medborgare ska få yttra sig och ge sin röst om framtiden”.

Eider Alkorta, docent i statsvetenskap vid Universidad del Pais Vasco, tolkar det som att ETA vill genomföra en folkomröstning om Baskiens framtid.

– ETA har insett att konflikten inte kan lösas på gatorna eller genom bombattentat. Nu handlar det om att på allvar träda in i de demokratiska institutionerna och troligen även om att kräva en folkomröstning om självständighet, säger Eider Alkorta till DN.se.

ETA:s politiska gren Batasuna har tidigare ställt upp i valen till regionparlamentet, men sedan vägrat delta i dess arbete. Skälet har varit att separatistorganisationen inte sett parlamentet som en legitim företrädare för det baskiska folket. Den attityden måste sannolikt förändras om fredsförhandlingar ska kunna inledas med premiärminister Zapateros regering.

Johan Eriksson, som är forskare vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm, är dock skeptisk till tanken på en folkomröstning.

– En folkomröstning om självstyre för Baskien kommer helt enkelt inte att tillåtas av den spanska regeringen, säger Johan Eriksson.

Han menar att talet om ”demokratiska processer” visserligen kan tyda på att ETA:s attityd har förändrats, men samtidigt går det inte att komma ifrån att beslutet om en vapenvila tagits mot bakgrund av en krass verklighet.

De senaste åren har ETA försvagats både politiskt och militärt. Rörelsen har utfört ett tiotal attentat, men inga dödsoffer har krävts och samtidigt har flera av ETA:s ledare gripits. Stödet för rörelsen har också minskat bland dess kärntrupper i Baskien.

– Talet om demokrati är ganska ihåligt med tanke på organisationens historia. Jag tror att ETA inser att de i praktiken inte kan få ut så mycket mer än en amnesti av förhandlingar, säger Johan Eriksson.

Över 600 ETA-sympatisörer sitter fängslade i olika fängelser runt om i Spanien. Men en frigivning av dem är en känslig politisk fråga som premiärminister Zapatero inte kommer att hantera lättvindigt.

Oppositionspartiet Partido Popular (PP) och anhörigorganisationer till ETA:s offer väntas göra allt för att förhindra sådana eftergifter.
I Baskien mottogs ändå ETA:s besked positivt på torsdagen.
– Många här ser trots allt vapenvilan som ett första steg på vägen mot fred, säger Eider Alkorta.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 24/3 2006.