SAN JOSÉ-GRUVAN. Lyckorus, vivarop och glädjetårar. Sedan en enorm och avväpnande lättnad. Det var de reaktioner som många i Chile – och inte minst de 33 gruvarbetarna själva – gick igenom under gårdagens historiska räddningsinsats.

Aldrig har någon överlevt en gruvolycka så länge som de 33 männen i San José-gruvan i norra Chile. I 69 dagar har de hållit sig vid liv med hjälp av självdisciplin, spetsteknologi och en regering som satsat mångmiljonbelopp på att få dem fria.

Men många av arbetarna lade också sitt öde i händerna på högre makter.

– Jag har varit med Djävulen och jag har varit med Gud. Och det var Gud som fick överhanden till slut, sa 40-årige Mario Sepulveda, sedan han som andre man räddats från skyddsrummet på drygt 600 meters djup.

Då var klockan ett på onsdagsnatten lokal tid. Men trots allvaret i situationen kunde inte Sepulveda – allmänt sedd som humoristen i gruppen av instängda män – motstå frestelsen att dela ut ”souvenirer” till räddningsarbetarna: inslagna stenar från gruvschaktet.

Även Chiles president Sebastian Piñera var på väg att få en sten i handen, men han behöll fattningen och gav snabbt Sepulveda en lång kram i stället.

Scenen fick många chilenare att fnissa av lättnad framför tv-apparaterna. Men fram till dess hade stämningen varit minst sagt laddad.

Räddningsinsatsen inleddes med att en påtagligt nervös räddningsarbetare hissades ned i schaktet där de 33 gruvarbetarna tillbringat 69 långa, heta och ångestfyllda dagar.

Genom en särskild webbkamera kunde världen se den märkliga och rörande scen som utspelade sig i djupen när de instängda gruvarbetarna tog emot buren ”Fenix” och släppte ut besökaren från ovan.

Samtidigt gick ett sus av förväntan genom tältlägret utanför gruvan. Där satt bland andra Alfonso Avalos, far till gruvarbetaren Florencio Avalos, som en stund senare skulle bli förste man att räddas.

Pappa Alfonsos ansiktsuttryck när sonen klev in i hissburen och förberedde sig på den 15 minuter långa hissfärden upp genom berget är ett av de oförglömliga minnena från denna kyliga natt.

Drygt tolv timmar senare träffar jag Alfonso igen utanför hans tält. Nu är mycket av dramatiken över, dagen har grytt över Atacamaöknen och han sitter och äter frukost med ett påtagligt lättat uttryck i ansiktet.

Visserligen är fortfarande hans andra son, Renan Avalos, kvar nere i gruvan, men räddningsinsatsen rullar på bra och inget tyder i denna stund på att någon större fara skulle finnas för dem som inte kommit ut än.

– Ja, det känns bättre nu. Jag är självklart glad över att ha fått återse min ena son efter så lång tid och jag är stolt över att han valts ut att vara förste man att lämna gruvan, säger Alfonso Avalos och tar en tugga på sin smörgås med chorizokorv.

Nu kan han äntligen sitta här relativt ostörd. Annat var det när hans son Florencio var på väg upp ur gruvan. Då hängde ett hundratal journalister och fotografer som klasar runt Alfonso och anspänningen blev till slut så stor att han desperat bad att få göra sin sons fru och två barn sällskap inne på det avspärrade området, trots att det egentligen inte var tillåtet med fler anhöriga på plats.

När han fick tillståndet började han springa bort från fotograferna, med följden att de tog upp jakten på honom som om det hade rört sig om paparazzi i hälarna på en filmstjärna. Männen med kamerorna armbågades och nästan slogs om chansen att få en bild av den flyende pappan.

Vad tycker han om mediernas behandling?

– Det var obehagligt, så klart. Titta, de trampade ned allt här, vårt campingbord, stolarna, tältet, vår lilla eldstad, husgeråden, svarar han och sveper med handen över den lilla plätt i lägret utanför gruvan som varit hans hem i två månader nu.

– Men nåja. Nu är det över. Man måste tänka så, lägger han till.

Omkring 1 600 journalister och fotografer har varit på plats för att bevaka räddningsoperationen vid San José-gruvan. Men bortsett från att en del av dessa medier begått uppenbara övertramp har stämningen varit lugn.

Upplösningen på dramat är också hittills lycklig. Vid denna upplagas pressläggning hade 28 gruvarbetare klivit ur buren ”Fenix” och kunnat omfamna sina anhöriga. Sedan togs de om hand av sjukvårdare.

Inga allvarligare incidenter har rapporterats och om allt går som det ska väntas de sista männen få lämna gruvan under torsdagen.

Erik de la Reguera

Nu väntar en helt ny verklighet

SAN JOSÉ-GRUVAN. De 33 gruvarbetarna stiger ut i en annan verklighet än den som de lämnade för 69 dagar sedan. Men frågan är om alla löften om guld och gröna skogar verkligen kommer att infrias.

– Berget har haft våra kamrater i sitt sköte så länge att det faktiskt känns som om de har fötts på nytt. Det är som om berget har gett dem ett nytt liv, säger Roberto Ramirez.

Han är svåger och nära vän till gruvarbetaren Alex Vega, som just kommit upp till ytan som den tionde mannen att bli undsatt.

Kanske har han rätt, måhända väntar verkligen ett nytt liv på Alex och de övriga 32 gruvarbetarna. Men det är långtifrån säkert.

De 33 gruvarbetarna har de senaste veckorna blivit överösta av erbjudanden om arbete, gratis resor, mp3-spelare och diverse andra produkter.

Många av dessa löften har dock gjorts enbart i pr-syfte – företagen vet att de får positiv uppmärksamhet kring sitt varumärke genom att förknippas med de chilenska gruvarbetarna.

Men om de 33 männen vill kunna undvika att arbeta resten av livet är den stora knäckfrågan om männen lyckas sälja film- och bokrättigheter tillräckligt dyrt. Det tros vara en av orsakerna till att de hittills nekat till längre intervjuer. Brittiska medier uppger att männen lovat varandra dyrt och heligt att skriva sin berättelse gemensamt i form av en bok.

Det återstår att se om de lyckas hålla det löftet, för enligt vad DN erfar har en rad stora medieföretag erbjudit enskilda gruvarbetare och deras familjer fem- eller sexsiffriga belopp för exklusiva intervjuer.

Erik de la Reguera

De 33 männen blev instängda den 5 augusti – mer än två månader senare hämtas de upp av hissburen ”Fenix”

5 augusti. Enorma mängder sten och bråte rasar ned på olika nivåer i San José-gruvan, där guld och koppar utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.

22 augusti. En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står: ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet.” Det visar sig att gruvarbetarna tagit skydd på 688 meters djup och lyckats överleva på små reservransoner under drygt två veckors tid.

9 oktober. En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.

11 oktober. Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar.

13 oktober. Klockan 05.10 svensk tid har den första gruvarbetaren, tvåbarnspappan Florencio Avalas, 31, kommit upp ur gruvhålet.