Valet i Storbritannien i morgon skulle bli en promenadseger för premiärminister Theresa May – men har förvandlats till en rysare. Labours opinionssiffror stiger och inte ens landets tabloidpress vågar längre utesluta ett regeringsskifte. DN har följt Labourledaren Jeremy Corbyn och frågat honom om socialdemokratins framtid.
Slipsen är klarröd.
Kostymen skräddarsydd. Skorna blankputsade.
Borta är den skrynkliga kavajen, det lite rufsiga håret och de förvirrade, vresiga professorsmaneren som tidigare kännetecknat Jeremy Corbyn.
Den 68-årige Labourledaren ser ledig och självsäker ut den här dagen. I måndags tog han till brösttoner och krävde Theresa Mays avgång, för att han menade att hennes neddragningar i polisen har gjort det svårare att förebygga terrorattacker som den vid London Bridge.
Här i York i norra England ska han prata om partiets näringslivspolitik, med fokus på omställningen till ett grönt och hållbart samhälle.
Det är fullsatt. En grupp nyfikna står och trängs utanför lokalens fönster för att få en skymt av Labourledaren.
En av dem är 30-åriga Lucy Montegomery.
— Jag jobbar med miljöteknik och tror verkligen att det är rätt att använda mer statliga subventioner till en grön omställning, säger hon, medan hon trycker örat mot fönsterspringan för att höra vad Corbyn säger.
Från scenen kritiserar Labourledaren inte bara premiärminister Theresa May, utan också USA:s president Donald Trump, som precis lämnat Paris-uppgörelsen om klimatet.
— Det är oerhört farligt och oansvarigt. Det finns inget utrymme för en omförhandling av avtalet, säger Corbyn.
När han får frågan om han skulle vilja säga till Trump, ler han lite snett och svarar:
— Jag tror inte att man kommer någon vart med förolämpningar. Jag skulle bjuda honom på Yorkshire-te och försöka övertala honom.
Den tebjudningen mellan den gamle socialisten Corbyn och president Trump skulle nog många i publiken vilja tjuvlyssna på.
När nyval utlystes i Storbritannien i slutet av april trodde många att Jeremy Corbyns dagar som Labourledare var räknade. Tories ledde med mer än 20 procentenheter i opinionsmätningarna och det förutspåddes en brakförlust för Labour, partiledarbyte och en omorientering av partiets politik mot mitten.
Sedan 2015, då Corbyn överraskande valdes till Labours ledare, har partiet plågats av interna konflikter och en allt värre kräftgång i opinionen.
Men sedan beskedet om nyval har något hänt. De senaste veckorna har Labours opinionssiffror stigit snabbt, medan Tories börjat falla.
Risken finns nu för att Tories inte ens får egen majoritet i parlamentet.
— Theresa May kampanj har varit bedrövlig. I dag har Tories 17 ledamöters majoritet, och den behöver nog vara 80 eller 100 efter det här valet – annars är det ett stort misslyckande för May, som på sikt skulle kunna leda till att hon utmanas internt om partiledarposten, säger John Ryan, professor i statsvetenskap vid London School of Economics.
Han pekar ut tre stora felsteg av May som bjudit in Labour i valrörelsen.
— Först lanserade May ett helt ofinansierat valmanifest, och fick snabbt backa om de höjda avgifterna för äldrevården. Hon har inte gett några tydliga svar om de växande problemen i sjukvården. Och slutligen har hennes beslut om att inte delta i några tv-debatter gjort att hon framstår som arrogant och auktoritär.
— Jag tror ändå inte att Labour vinner valet. Men Corbyn har gjort en bättre valrörelse än vad många hade förväntat sig. Bland annat genom att ta fram ett noga kalibrerat manifest, som tilltalar både ungdomar och gräsrötterna i Labour, säger John Ryan.
Labours valmanifest är ett av de mest vänsterradikala på flera årtionden. Det utlovar slopade kursavgifter på universitet för studenter (som i dag betalar 9 000 pund per läsår i England), en miljon statligt subventionerade bostäder, gratis skolluncher för alla lågstadieelever, förstatligande av tågtrafiken och stora investeringar i hållbar energi.
Allt detta ska finansieras med höjd skatt för höginkomsttagare och företag – något som fått Theresa May att anklaga Corbyn för en naiv tro på ett ”magiskt pengaträd”.
Men Corbyn menar att hans beräkningar stämmer:
— Storbritannien är världens femte rikaste land. 95 procent av britterna kommer inte att få höjd skatt med mig som premiärminister. Jag tycker det är rimligt att de rikaste och storbolagen betalar lite mer för att vi ska ha råd med detta, säger Corbyn vid valmötet i York.
Retoriken påminner om den som den amerikanske vänstersenatorn Bernie Sanders använde sig av förra året, då han var nära att besegra Hillary Clinton i Demokraternas primärval.
I helgen besökte den 75-årige Sanders också England, där han prisade Corbyn för att denne ”vitaliserar demokratin och försöker demokratisera Labour”.
Att de båda uppskattar varandra är inte särskilt förvånande, eftersom de gjort en liknande resa från radikala vänsteraktivister till omstridda politiker. Och till saken hör att aktivister från Sanders kampanjstab varit på plats och hjälpt Corbyn att förbereda sig för valrörelsen.
När DN ställer en fråga till Jeremy Corbyn om detta – och om han tror att det finns något att lära för andra socialdemokrater i Europa – glimtar det till i den gråsprängde partiledarens ögon.
Han är väl medveten om att det finns en skepsis mot hans vänstergir bland en del ledande socialdemokrater i Sverige och övriga Europa.
— Över hela den industrialiserade världen pågår just nu en stor politisk förändring. Människor är trötta på budskapet om att nästa generation måste få sämre sjukvård, färre bostäder, dyrare utbildning och färre möjligheter i livet. Det såg vi i Demokraternas primärval i USA, och det ser vi idag i Europa, svarar Corbyn.
Han fortsätter:
— Folk är trötta på att finanskrisen ska betalas genom nedskärningar i offentlig sektor. Vårt budskap är ett annat. Vi vill investera i en framtid för alla de invånare som har straffats i så många år. Detta är en växande folkrörelse, som bygger på tron att samhällen måste hålla ihop för att kunna åstadkomma saker – inte tillåtas falla isär och bli fattigare.
Kväll. Några hundra anhängare till Jeremy Corbyn har samlats utanför universitetsbyggnaden i York, där en BBC-utfrågning ska göras med partiledarna. En del av demonstranterna är medlemmar i Momentum, den organisation som skapades i samband med att han valdes till Labourledare.
I York – liksom på många andra orter i Storbritannien – fungerar Momentum som ett slags paraplyorganisation, som samlar Corbyn-anhängare från Labour och andra, mindre vänster- och miljögrupper.
I praktiken fungerar det som ett slags inofficiell kampanjorganisation.
— Jag var engagerad i föreningar som jobbade mot sparpolitiken och miljöförstöring, men hade aldrig varit med i Labour. Men när Jeremy Corbyn blev ledare gick jag med i Momentum, berättar 56-åriga Sally Brooks.
— Det är lätt att glömma, men innan Corbyn blev partiledare var det enda valet som vi stod inför ”mer eller mindre besparingspolitik”. Så det är en otrolig förändring som har skett, säger hon.
Sally Brooks är inte ensam om att ha blivit engagerad i Labour efter att Corbyn blev partiledare. Antalet medlemmar i partiet har mer än fördubblats på två år, och är nu drygt 600 000.
När den röda sändningslampan slås på i BBC-studion ser Corbyn inte längre lika avslappnad ut. Och han får allvarliga problem när ämnet blir försvarspolitiken.
”Om du vore premiärminister och landet anfölls med kärnvapen av Nordkorea, Iran eller något annat land – skulle du då vara beredd att använda våra kärnvapen?” frågar en man i publiken.
Jeremy Corbyn sträcker lite på sig.
— Vi skulle givetvis försöka försvara oss. Vi skulle aldrig vara först med att använda kärnvapen. Och om vi använde dem för att försvara oss skulle miljontals människor dö. Man måste tänka igenom detta noga.
Trots att han pressas tre, fyra gånger till i BBC-utfrågningen ger han inget tydligt svar på om han skulle trycka på den röda knappen för att försvara landet mot ett kärnvapenangrepp.
Dagen efter är domen hård i den brittiska tabloidpressen: ”Corbyns nukleära härdsmälta”, braskar Daily Mails rubrik på förstasidan.
Konventionell visdom säger att det borde vara förödande för en politiker att vara så otydlig om försvarspolitik i en tid då landet utsatts för tre angrepp av terrorister på bara några veckor.
Men torsdagens val är inte något vanligt val i Storbritannien. Det är det första valet efter Brexit-omröstningen, det första efter att artikel 50 i Lissabonfördraget aktiverades och EU-utträdet inleddes.
Frågan som många britter ställer sig är vad detta val egentligen handlar om: är det att säkra att Brexit verkligen blir av? Eller om hur Storbritannien ska se ut efter EU-utträdet?
En timmes bilfärd nordost om York ligger den lilla tätorten Guisborough, i valkretsen Middlesbrough South and Cleveland East. Här fick det EU- och invandringsfientliga Ukip många röster i förra valet – men nu ser partiet ut att vara på väg mot en kollaps, sedan den populäre Nigel Farage lämnat partiledarposten.
Om Ukip-väljarna i stället röstar Tories kan balansen ändras och Labour förlora makten i denna valkrets. Det gäller inte bara här – utan på många andra platser i norra England.
— Nu är det slut med Ukip – och då kommer jag att rösta på Tories, för att se till att det verkligen blir en Brexit. Vi måste ju få stopp på invandringen, det finns inte så att det räcker till oss själva i det offentliga, säger Tony Briston.
Han är pensionerad byggnadsarbetare och har tidigare röstat på Labour. Vi möts på en av samhällets pubar.
— Egentligen håller jag ju med Corbyn om mycket. Men var ska han få alla pengar från? Nej, jag litar inte på honom. Inte om invandringen, och inte om kärnvapnen, säger Tony Briston.
När jag några timmar senare talar med den 21-åriga studenten Molly Farthing på universitetsområdet i York, är det svårt att inte känna svindel. En avgrund finns mellan henne och Tony Briston.
I handen håller Molly ett plakat på vilket det står: ”Sjukvården behöver invandrarna – sluta skyll allt på dem”. Liksom många andra unga väljare i Storbritannien tänker hon rösta på Labour.
— Jag måste ha två jobb för att klara mig: ett på en bar och ett annat i en klädbutik, båda med minimilön. Sedan ska jag försöka hinna med min masterutbildning. Dessutom har jag en studieskuld på över 50 000 pund (en dryg halv miljon kronor), säger hon.
Tror du verkligen att en så radikal politiker som Corbyn kan ändra på det?
— Ja, för han har varit konsekvent i 30 år. Han sviker inte, som de andra. Han har alltid hållit sitt ord.
Erik de la Reguera
Fakta. Jeremy Corbyn
Jeremy Corbyn växte upp i grevskapet Wiltshire i sydvästra England, och var tidigt aktiv i olika vänsterrörelser.
1983 blev han ledamot i underhuset för Labour, och har sedan dess gjort sig känd som en radikal vänsterröst i partiet. Han har röstat mot den egna partiledningen fler än 500 gånger i parlamentet, och kritiserade bland annat deltagandet i Irakkriget hårt.
2015 valdes han till partiledare i en medlemsomröstning. Sedan dess har Labour tagit stora steg åt vänster. I det valmanifest som lanserats finns löften om slopade kursavgifter på universitet, höjd minimilön, förstatligande av tågtrafiken, investeringar i infrastruktur och kraftigt utökade anslag till offentliga verksamheter. Det ska finansieras genom höjd skatt för bolag och höginkomsttagare.
Fakta. Valet
650 platser i brittiska parlamentets underhus står på spel. Det är lika med antalet valkretsar.
Storbritannien har till skillnad från Sverige majoritetsval i enmansvalkretsar. Vinnaren i varje valkrets är den enda som representerar valkretsen: vinnaren tar allt. Det fungerar ungefär som presidentvalet i USA och parlamentsvalet i Frankrike.
Det innebär alltså att det inte finns ett direkt samband mellan antalet röster ett parti får och antalet platser det får i parlamentet.
I det senaste valet fick Tories 37 procent av rösterna och 51 procent av platserna. Labour fick 30 procent av rösterna och 36 procent av platserna. Liberaldemokraterna fick 8 procent av rösterna men bara 1,2 procent av platserna.
DN
