…allt snurrar efter tre dagar av mat, litteratur och bussresor i detta våriga Spanien. Och jag vill inte ens spekulera i hur många Coca-cola som runnit ned i Taibos mage. Men innan jag berättar om mitt möte med den mexikanske deckarförfattaren som älskar den imperialistiska drycken, om bläckfiskarnas inälvor och om Tashas passiva motstånd är det på sin plats att här ge en kort resumé av mina vedermödor sedan vi hördes av senast.
Jag sov hela flygresan. Några bilhandlare av finare typ (dvs chefer) satt bredvid mig och diskuterade Porsches marknadsföring. Få saker är så sövande som män i medelåldern som förhandlar status i förtäckta ordalag, så jag sov utmärkt.
I yrvaket tillstånd tog jag mig sedan fram genom Madrids tunnelbanesystem tills jag anlände till stationen Méndez Alvaro, där Estacion Sur de Autobuses ligger. Köpte en biljett till Leon, ringde Amando på vinst och förlust, och vann en övernattning i den lilla charmiga staden i bergen i norra Spanien. För att inte tala om min vinst av trevligt sällskap och intensiva diskussioner över den excellenta tortilla española som Amando hade lagat för att visa att han minsann också både var man och kunde laga mat på samma gång – liksom jag i Sverige för en knapp sen. Susan klagade inte.
Enda lilla missödet inträffade vid den obligatoriska visningen av familjebilder. Amando visar mig bröllopsfotot:
Erik: ”Ja, det syns att det var ett tag sen… men det är ju i färg i alla fall!”
Amando: ”Vadå i färg? I färg?! Hur gamla tror du vi är egentligen?”
E: ”Ehem… nej, men alltså i Sverige slog färgbilder igenom sent, säkert inte förrän på 80-talet”.
A [misstroget]: ”Hmm… det där var –78…”
E: ”Där ser du”.
A [slår till E på armen]: ”I färg!!”
[skratt, byte av samtalsämne]
Bussresan till Gijón dagen efter (alltså i måndags, det vill säga i går) bjöd på bergstoppar doppade i snöglopp och en slingrig väg ned mot nordkusten.
Gijón visade sig vara en sjuhelsikes vacker stad vid kustbandet i gröna Asturias, en pärla som bär på anor från inbördeskriget och en tradition av motstånd mot fascister och allsköns busar.
Så vad gjorde jag här? Jag skulle träffa en mexikansk deckarförfattare.
Paco Ignacio Taibo II är Mexikos motsvarighet till Henning Mankell och hans detektiv Belascoarán har spelat huvudrollen i tio populära deckare, som samtliga utspelar sig i Mexico City, ”världens mest underbart absurda stad”, för att låna detektivens ord.
Det senaste året har jag ägnat en hel del tid till att översätta den bok som Taibo skrivit tillsammans med Subcomandante Marcos. Nu ville jag ha en intervju.
Efter att ha checkat in på hotell Manuel satte jag mig och åt en Menu del dia (en trerätters lunchmeny) i hotellets restaurang. Jag var nervös. Spanskan var hackig och jag tänkte att ”nu kommer han säkert in och äter här bara för att jag inte hunnit förbereda mig ordentligt”. Och då kom han så klart in genom dörren.
Jag kände igen den kraftige farbrorn med glasögonen från bilder. Och när han ropade ”Cristina” till sin kollega, då visste jag att det var han, för Cristina hade jag haft kontakt med tidigare och i boken finns det en Cristina som hjälper Belascoarán med diverse internetsökningar och för övrigt är Belascoarán inte alls olik Taibo, inte minst vad det gäller tycket för Coca-cola.
Och Taibo beställde in en Coca-cola och jag gick fram och hälsade.
Cristina: ”Kom och sätt dig och ät med oss, vet jag”.
Taibo: ”Vad åt du till lunch?”
Erik: ”Tonfisksallad och tortilla española med sparris”.
T: [ser storögt på E]
C: ”Är du vegetarian?”
E: ”Nej…” [skratt]
Taibo beställer in en fläskgryta och Cristina ett fat hela marinerade bläckfiskar
T [tar en klunk Coca-Cola]: ”Här i Asturias uppskattar man folk som kan äta. Om man säger ´jag åt just 2 kilo ost´ eller ´jag satte i mig 18 potatisar´ så möts man med respekt”.
Maten kommer in. Taibo bjuder på en cigarett. Jag tackar nej och han rynkar bekymrat på näsan. En stund senare har han ätit klart sin gryta, så Cristina bjuder honom att äta av hennes fat med bläckfisk.
C [ursäktande]: ”Jag brukar plocka bort tentaklerna, ögonen och insidan på kroppen”.
T: ”Varför då? Tentaklerna är ju jättegoda!”
C: ”Ja, men inte inälvorna”.
T: [håller upp nåt odefinierbart] ”…men det här är ju jättegott!”
Trots, eller kanske på grund av, denna gastronomiska start fick vi bra kontakt och kom överens om att ses följande dag (det vill säga i dag) klockan tio på morgonen. Men redan samma kväll sprang jag in i honom igen. Han stod i receptionen på hotellet och skulle hämta ut ett paket. Sedan frågade han om jag ville följa med och gå en runda med Cristinas hund.
Vi gick längs vattnet. Detta vatten som han lämnade vid tio års ålder när familjen valde ett liv i exil i Mexiko framför den fascistiska tryggheten. En klockstapel väcker minnen hos exilförfattaren.
T: ”Ser du den där klockstapeln? Den stod där när jag var 8 år. Nu är jag 58. Är inte livet konstigt?”
E: ”Vad heter hunden?”
T: ”Tasha. Men den lystrar också till Rin-tin-tin”.
Vi går några hundra meter. Sedan vill T vända.
T: Tasha! Kom hit, nu vänder vi!
Collien stannar upp och ser sig om. Hon står still och blickar längtande ned längs strandpromenaden.
T: Tasha! Kom! [Hunden tvekar, står kvar]
T: Hon är en övertygad Gandhi-anhängare. Utövar passivt motstånd.
Det blev sen middag på hotellet, intressanta diskussioner och sen välbehövlig sömn. I morse dubbelkollade jag tekniken en sista gång, gick ned och åt frukost och väntade in Taibo. Till min förvåning kom en hel grupp människor, varav flera jobbade på kontoret för ”Semana Negra” – kulturfestivalen som Taibo är med och anordnar här varje år. Där gjorde vi intervjun.
Pues así, no más. Resten får ni läsa i nån artikel här eller där. Och imorgon bär det av till Madrid. Förresten – jag har fått i uppdrag att försöka få Henning Mankell att komma till festivalen i Gijón. Så om nån råkar känna nån som känner nån som har Hennings nummer, så kan ni väl mejla mig?
Foto 1: Irma Page