Tillbaka i San Cristobal de Las Casas. Tillbaka i Chiapas. Det känns kusligt bekant, samtidigt som mycket har förändrats på de fem år som gått sedan jag var här sist. Hotellen har bytt namn, en massa nya barer och restauranger har poppat upp och fasaderna är putsade på sant coleto-vis.
Men det känns bra att vara här. Och kyligt. San Cristobal är som gjord att bli förkyld i.
Snabb recap: I går kväll gick jag på välgörenhetskonsert i Salon Los Angeles i Mexico City. Mycket folk, över tusen personer. Kvällens värdinna, skådespelerskan Ofelia Medina var lika indignerad som alla andra över vidrigheterna i Atenco.
Jag har lite svårt för jargongen, som lätt blir så där ”american liberal”, ni vet, ”tycka synd om”, men de fick in mycket pengar till läkarvård och borgen för de kvinnor som utsatts för övergrepp, så då kan det väl välgörenhetstugget gå an. Dessutom fick jag ett par bra kontakter där.
Massor av kvinnliga artister ställde upp gratis och överlag var det bra uppträdanden. Och så var Marcos där, så klart.
Jag kom hem efter klockan ett och gratulerade mig själv till att våga åka tunnelbana så sent – men följ nu inte mitt exempel om ni ska hit, ok?
I morse köpte jag flygbiljett till Tuxtla Gutierrez. Jag kände hur pirret i magen började på nytt och sen, svisch, upp och iväg och oj, där är en vulkan och den heter Popocatepetl och hey, schyssta moln runt den!
Landade i Tuxtla på eftermiddagen, tog en taxi till stället där mikrobussarna till San Cristobal går och var inställd på minst två timmars snirklande väg upp genom bergen. Men inte. Den nya motorvägen mellan Tuxtla och San Cristobal invigdes nämligen nyligen och visade sig vara betydligt snabbare än den gamla vägen, som visserligen är mer romantisk men också kraftigt åksjukeframkallande.
Enda orosmolnet är att vägbygget inleddes under PRI-guvernören Albores Guillén, denne mindre sympatiske man som i år kandiderar till guvernör på nytt. Att bygget blev klart i år kan gynna honom, sägs det.
Ni som var här i slutet på 90-talet minns säkert att det var Albores Guillén som låg bakom det mesta av den brutala repression som byarna i regionen råkade ut för. Under de åren visade hans delstatspoliser ungefär lika stor respekt för mänskliga rättigheter som de poliser som tvingade kvinnliga fångar till oralsex i Atenco för ett par veckor sedan.
Nej, nu ska jag äta nåt. Vet bara inte var. Alli veremos.
