PARIS. En politisk jordbävning kan vara på väg i Frankrike. I dag, söndag, hålls första omgången i parlamentsvalet och mycket talar för att president Emmanuel Macrons nya parti får egen majoritet. På bara ett år har La République en Marche gått från en liten kampanjorganisation till ett parti med stora maktambitioner.
När Emmanuel Macron gick segrande ur andra omgången i det franska presidentvalet den 7 maj i år, var det många i Frankrike och resten av Europa som drog en lättnadens suck.
En klar majoritet av fransmännen hade stoppat Marine Le Pen, ultranationalisten som ville ta Frankrike ut ur EU, stänga gränserna och införa drakoniska säkerhetslagar som många experter fruktade skulle undergräva rättsstaten och de mänskliga rättigheterna i landet.
Men vem var det då som Frankrike valde?
En symbolernas man, visar det sig.
Under den dryga månad som gått sedan den 39-årige Emmanuel Macron tillträdde som president har han fokuserat främst på utrikespolitiken.
Anledningen är enkel: Macron har inte stöd av någon säker majoritet i den franska nationalförsamlingen, eftersom hans parti La République En Marche, LREM, bara har funnits i ett år och aldrig tidigare ställt upp i något parlamentsval.
För att undvika en regeringskris har Macron utsett en premiärminister med goda kontakter på båda sidor av blockgränsen – Édouard Philippe – och även plockat flera av regeringens ministrar från de stora, etablerade partierna, Socialisterna och Republikanerna.
Samtidigt har den nya presidenten – som i valrörelsen beskrev sig som ”varken höger eller vänster” – försökt etablera sig som Frankrikes röst i världen.
I slutet av maj mötte han USA:s president Donald Trump för första gången. Det skedde i samband med Nato-toppmötet i Bryssel där globaliseringsvännen Macron greppade Trumps näve i en hälsning som såg allt annat än avslappnad ut.
Trumps knogar vitnade, men Macron behöll kontrollen över handslaget, något Japans premiärminister Shinzo Abe inte lyckades med. Därpå hade de båda ledarna ett privat möte.
När det så var dags för fotografering med alla de andra Nato-ländernas ledare hälsade Macron först med en kram på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, och väntade sedan nästan demonstrativt några sekunder innan han tog Trumps hand på nytt.
Små, men symboliska gester – som har skapat såväl tidningsrubriker som virala videofilmer på sociala medier, liksom ett och annat småleende på hemmaplan.
Även Vladimir Putin har fått erfara att Frankrike har en ny och orädd ledare i världspolitiken.
–Russia Today och Sputnik agerade inte som mediesajter eller journalister i den franska valrörelsen, utan som aktiva propagandaorgan, som flera gånger spred osanningar om mig och min kampanj. Det är helt oacceptabelt, sade Macron när han stod där bredvid Putin.
En så direkt kritik mot den ryska statens båda mediesajter har Putin sannolikt inte tidigare fått höra i offentliga sammanhang.
I franska medier har Macrons gester och uttalanden studerats in i minsta detalj – inte sällan i för presidenten fördelaktiga ordalag.
Ändå återstår nu hans största utmaning: att försöka säkra en majoritet för sitt nybildade parti i det franska parlamentet. Valet till nationalförsamlingen som hålls i dag, söndag, ger en första indikation – och avgörs i en andra omgång om en vecka.
Om Macrons parti får egen majoritet, vilket mycket tyder på i nuläget, är det en svårslagen bedrift i ett land som i årtionden dominerats av två politiska krafter: vänstern i Socialistpartiet och den traditionella högern i Republikanerna.
Vid tunnelbanestationen Corentin Cariou i norra Paris passerar en strid ström av pendlare. En grupp aktivister för La Republique en Marche står och delar ut flygblad i den ljumma sommarvinden.
Bland dem finns den 31-åriga Delphine, med det korta efternamnet O, som kandiderar till ledamot i nationalförsamlingen i den här valkretsen.
– Fram tills förra året hade jag aldrig varit medlem i något politiskt parti. Men när Macron lanserade sin rörelse såg jag en möjlighet att få vara med och starta något nytt. Nu känns det spännande och lite otäckt – för jag vet att folk förväntar sig mycket av oss. Det är ett stort ansvar att kandidera, säger Delphine O, som är suppleant för Mounir Mahjoubi, en biträdande minister i Macrons regering, och kommer därför troligen att bli ordinarie ledamot om denne sitter kvar i regeringen.
Liksom hälften av La République en Marches drygt 500 kandidater till nationalförsamlingen är Delphine O hämtad från det som Macron kallar det civila samhället, den stora del av befolkningen som aldrig tidigare varit politiskt förtroendevald.
–I de stora partierna – Socialisterna och Republikanerna – måste du gå med som väldigt ung, vara lojal och göra karriär om du ska bli invald i parlamentet. Jag är inte så gammal, men vid 31 års ålder är det ofta för sent, säger Delphine O, som har en koreansk far och en fransk mor, har läst en Mastersutbildning med inriktning mot internationella relationer vid Harvarduniversitetet i USA ochsom har arbetat i Mellanöstern för bland annat det franska utrikesdepartementet.
– Jag tror inte det är bra att politiker sitter i årtionden. De tappar kontakten med verkligheten och det är viktigt att få in andra personer som faktiskt har jobbat inom de verksamheter som politikerna styr över. Dessutom behöver vi ett mer representativt parlament, med större mångfald både vad gäller kön och kulturell bakgrund, säger Delphine O.
När jag frågar var på höger-vänster–skalan hon befinner sig kommer svaret snabbt:
–Jag är vänster. Fast de senaste två åren har jag varit egenföretagare och börjat förstå vikten av att minska byråkratin och hindren för företagande. Men mina hjärtefrågor handlar om internationella relationer och situationen i Mellanöstern. Så för mig har det varit viktigt att Macron är tydlig vad gäller vikten av att ta emot flyktingar, säger Delphine O.
Häromdagen gick dock inrikesminister Gérard Collomb ut och aviserade hårda tag mot migranter i området runt Calais.
Delphine O nickar och säger:
– Jag är medveten att det finns olika åsikter i den rörelse som stöder Macron. Där finns också justitieminister François Bayrou och hans mittenparti, och andra personer med bakgrund längre ut till höger. Det kan säkert uppstå konflikter och motsättningar. Men det är bara naturligt i en så ny rörelse.
Förnyelse är inte alltid lätt.
Det har Emmanuel Macron redan fått uppleva.
I slutet av maj briserade den första korruptionsskandalen under hans tid som president.
Tidningarna Le Canard Enchainé och Le Monde publicerade då en rad uppgifter som tyder på att Macrons minister, partisekreterare och nära allierade Richard Ferrand på etiskt och möjligen även legalt problematiska vis kan ha dragit fördel av uppdrag han haft under sina många år i Socialistpartiet.
I förra veckan inledde polisen en förundersökning mot Ferrand, som än så länge vägrar avgå.
Samma dag lanserade Macrons regering ett förslag till ny anti-korruptionslagstiftning – något som drivits hårt av justitieminister François Bayrou och dennes lilla mittenparti.
I lagpaketet finns bland annat ett förbud för parlamentariker att anställa anhöriga som assistenter i parlamentet, vilket blivit en känslig fråga efter skandalerna runt högerkandidaten François Fillon.
De andra lagpaket som Macron vill driva igenom är mer kontroversiella.
Han har bland annat aviserat att han vill permanenta många av de befogenheter som polisen fått under det rådande undantagstillståndet i Frankrike.
Dessutom vill Macron få parlamentets tillstånd att stifta lagar genom förordningar, för att på så kort tid som möjligt förenkla arbetsrätten, göra det lättare för företag att avskeda anställda och tvinga fackföreningar att förhandla på företagsnivå i stället för på branschnivå.
Tanken är att det ska få fart på den haltande franska ekonomin.
Men stora delar av vänstern, och inte minst fackföreningarna, har hotat med stora protester om Macron går vidare med sina planer i sommar.
– Jag tycker ändå att han förtjänar en chans. Högern och vänstern har blockerat varandras förslag i så många år. Ibland har de stoppat bra förslag enbart av taktiska skäl – och så kan vi inte ha det längre, säger den 43-åriga spanskläraren Isabelle Mayoral när hon stannar i närheten av flygbladsutdelarna i norra Paris.
Nyvalda presidenters partier får av tradition ofta starkt stöd i de följande parlamentsvalen – och mycket tyder på att det blir så även denna gång. Enligt flera opinionsmätningar kommer LREM att få omkring 30 procent av rösterna och bli största parti.
Minst 289 mandat krävs för att få egen majoritet, och enligt en rad prognoser kan LREM hamna på över 300 mandat – en av de största majoriteterna i fransk efterkrigstid.
Ett osäkerhetsmoment finns dock: valdeltagandet. Många väljare som DN talar med är osäkra på om de kommer att gå och rösta.
– Ingen jag känner kommer att gå och rösta. Men om jag är hemma på söndag går jag nog ändå till vallokalen, säger den 23-årige studenten Uccello Chanisma.
– Jag röstade på Macron i andra omgången i presidentvalet. Men då kändes det som att det var mer på allvar, lägger han till.
Marine Le Pens ultranationalistiska parti Nationella fronten har inte försvunnit – tvärtom. Omkring 18 procent av väljarna väntas lägga sina röster på Nationella fronten i söndagens val, och Le Pen själv kampanjar för fullt i Pas-de-Calais i norra Frankrike, där hon hoppas bli invald i parlamentet.
Det högerextrema partiet är tredje största politiska kraft i mätningarna, men väntas ändå inte få mer än omkring 15 mandat.
Det beror på det franska majoritetsvalsystemet med två valomgångar, vilket ofta missgynnar Nationella fronten. I den andra omgången röstar såväl vänster- som högerväljare ofta mot Nationella fronten.
–Men det vore ändå en framgång för partiet om man får 15 mandat – för i dag har man bara två. Och med 15 mandat får man bilda en partigrupp, vilket ger ekonomisk utdelning i form av ökat partistöd, säger Jean-Yves Camus, en av Frankrikes ledande experter på extremhögern, till DN.
Camus ser Le Pens position som partiledare som relativt ohotad,
– Det ska till ett smått katastrofalt valresultat för att det ska ändras. Den enda realistiska utmanaren var hennes systerdotter Marion Maréchal-Le Pen. Men när hon nu har beslutat sig för att lämna partipolitiken har jag svårt att se vem som skulle kunna hota Marine Le Pen internt, säger Jean-Yves Camus.
Då är det betydligt skakigare i de båda stora maktpartierna. I Republikanerna försöker kretsen kring Nicolas Sarkozy mobilisera efter François Fillons katastrofala valkampanj, och i de senaste mätningarna ser det ändå ut som om man är på väg att säkra positionen som näst största parti.
Inom Socialistpartiet är sönderfallet värre. Partiet blöder till LREM och hotas nu även från vänster, där Jean-Luc Mélenchons radikala vänsterparti Det okuvade Frankrike hoppas bli största vänsterkraft.
Marine Le Pens ultranationalistiska parti Nationella fronten har inte försvunnit – tvärtom. Omkring 18 procent av väljarna väntas lägga sina röster på Nationella fronten i söndagens val.
Erik de la Reguera
Publicerad i DN den 11 juni 2017.
Här är partierna som gör upp – och deras viktigaste frågor
La République en Marche
Rörelsen ”En Marche” (Framåt!) skapades den 6 april 2016 i den dåvarande ekonomiministern Emmanuel Macrons hemstad Amiens. Organisationen var då i första hand en kampanjorganisation för Macron själv, som redan hade långt gångna planer på att lansera en presidentkandidatur.
Någon folkrörelse i formell mening rör det sig inte om, men partiet har tusentals volontärer som hålls samman av en digital infrastruktur.
Efter segern i presidentvalet bytte organisationen namn till La République en Marche (”Framåt republiken” eller ”Republiken på väg”) och har fått formen av ett mer regelrätt parti. Ideologin kan beskrivas som socialliberal, och målet är att säkra president Macrons stöd av en majoritet i nationalförsamlingen.
Republikanerna
Den traditionella högerns parti, UMP, bytte 2015 namn till Republikanerna. Efter fiaskot för François Fillon i presidentvalet har några mindre ändringar gjorts i valmanifestet, men i stort sett präglas det av det ekonomiskt marknadsliberala program som Fillon gick till val på.
Bland annat föreslås sänkt bolagsskatt till 25 procent, kraftigt sänkt inkomstskatt, avskaffad 35-timmarsvecka och andra åtgärder avsedda att få fart på fransk ekonomi.
Republikanerna vill också satsa på 10 000 fler poliser och inrätta 16 000 nya fängelseplatser i landet. Kvoter för invandringen ska fastställas varje år av parlamentet, om partiet får som det vill.
Socialistpartiet
Bildades 1969 och har sedan dess varit ett av de två stora, statsbärande partierna i Frankrike (tillsammans med Republikanerna). Den förra presidenten François Hollande misslyckades med att få ned arbetslösheten – som ännu ligger runt 10 procent – något som skadat partiets trovärdighet allvarligt, och bidrog starkt till det smått katastrofala valresultatet.
I presidentvalskampanjen drev partiets kandidat Benoît Hamon frågan om en medborgarlön för alla vuxna fransmän – något som partiet nu släppt inför parlamentsvalet. I stället vill man nu se investeringar i hållbar energi, mindre skolklasser, en ny sorts närpolis och 5 000 fler poliser.
Benoît Hamon väntas lansera en rörelse inom partiet efter valet – något som kan bli en ny uppslitande affär för socialisterna.
Nationella fronten
Nationella fronten bildades som parti 1972 av en rad olika grupper på den extrema högerkanten, bland dem en rad kända fascister. Partiets första ledare, Jean-Marie Le Pen, styrde partiet med järnhand fram till 2011, då hans dotter Marine Le Pen tog över.
De senaste åren har partiet försökt putsa bort de mer uppenbara rasistiska förslagen och den öppna antisemitism som tidigare präglade partiet. Det har också blivit mer protektionistiskt och värnar numera välfärdsstaten – om än i första hand för franska medborgare.
I årets presidentval gick Marine Le Pen till andra omgången, där hon besegrades av Macron. Nu behöver hon ett starkt resultat för att säkra sin position som partiledare.
Det okuvade Frankrike
Den radikala vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon fick drygt 19 procent av rösterna i presidentvalets första omgång. Hans parti Det okuvade Frankrike hoppas nu bli största vänsterkraft i Frankrike.
Det föreslår en författningsändring som bland annat minskar presidentens makt. Vidare vill man stoppa ändringar av arbetsrätten, genomföra en långtgående grön omställning, avveckla kärnkraften helt, beskatta internationella finansiella transaktioner, legalisera cannabis och satsa 100 miljarder euro på ett stort infrastrukturprogram som ska få i gång ekonomin och minska arbetslösheten.
Mélenchon betonar ofta själv att det är programmet som står i centrum, men kritiker menar att han ofta har en så framskjuten roll att andra kandidater har en tendens att hamna i skymundan.
Fyra saker att hålla ögonen på
Paris. Söndagens första omgång i det franska parlamentsvalet avgör inte nationalförsamlingens slutliga sammansättning – men flera viktiga indikationer kan ses redan ikväll. Här är fyra saker att hålla ögonen på.
1 Går Macrons parti mot egen majoritet?
La Republique en Marche (LREM) har bara funnits som rörelse i drygt ett år. Men enligt flera opinionsmätningar kan partiet nu bli det klart största i parlamentet, med över 300 av de 577 mandaten.
Det franska majoritetsvalsystemet, med två omgångar, har en tendens att gynna stora, etablerade partier, och har tidigare gjort det svårt för bryta Republikanernas och Socialistpartiets dominans.
Då LREM ligger i mitten av det politiska spektrat talar dock mycket för att partiet kan slå in en kil mellan dem. I synnerhet eftersom en nyvald president brukar få stöd av väljarna även i parlamentsvalet.
Det stöds också av de första resultaten, som kommer från de väljare som röstat i utlandet.
Med stöd av en egen majoritet i nationalförsamlingen skulle Emmanuel Macron kunna söka stöd för att lagstifta genom förordningar under en begränsad tid.
Presidenten har uttryckt önskemål om att på kort tid kunna driva igenom stora reformer, framför allt vad gäller arbetsmarknadspolitiken. Flera tidigare presidenter har tvingats backa på det området, efter att ha mötts av stora protester från fackföreningar och olika vänstergrupper.
2 Är Republikanerna på väg att hämta sig?
Högerpartiet Republikanernas kandidat François Fillon var länge favorit till segern i årets presidentval, men efter avslöjandena i slutet av januari om att han anställt både sin fru och sina barn som assistenter i parlamentet inleddes en allvarlig förtroendekris för partiet, som ännu inte är över.
Polisutredningen kring Fillons misstänkta skenanställningar av sin hustru pågår ännu, och partiet har drabbats av flera tunga avhopp till Emmanuel Macrons läger.
Bland de som bytt sida finns Bruno Le Maire, som ställde upp i högerns primärval förra hösten. Han är nu finansminister i Macrons regering.
Republikanerna anses fortfarande ha den starkaste partistrukturen i landet, och efter en tung start på valrörelsen har opinionssiffrorna sakta blivit bättre. Nu ligger partiet på strax över 20 procent och hoppas kunna säkra positionen som näst största parti i nationalförsamlingen.
Då hela det politiska landskapet tycks vara på väg att förändras är det dock svårt att förutse exakt hur mandatfördelningen kommer att bli.
3 Kan Marine Le Pen tysta kritikerna?
Efter den sista, aggressiva och närmast hätska debatten med Emmanuel Macron i valrörelsen fick Marine Le Pen kritik från nästan alla håll – men inte nödvändigtvis så stark sådan från det egna lägret.
Där har kritiken i stället handlat om att hon förde fram en för väljarna svårförståelig linje om utträdet i euron: Frankrike skulle under en övergångsperiod ha både euron och en ny nationell valuta, föreslog Le Pen – något som dömdes ut av såväl ekonomer som hennes politiska motståndare.
Den främsta interna kritikern, Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen, hade ursprungligen tänkt kandidera till nationalförsamlingen, men drog sig ur för några veckor sedan – enligt henne själv av personliga skäl.
I opinionsmätningarna ligger partiet just nu omkring 18 procent och hoppas nå uppemot 15 mandat – en tydlig ökning från dagens två mandat. Om det lyckas med det sitter Marine Le Pen sannolikt relativt säkert, men om det blir ett sämre resultat kan systerdottern återvända från sin föräldraledighet och utmana Le Pen på nytt.
4 Vilken kraft blir störst inom vänstern?
En av de stora överraskningarna i den franska valrörelsen tidigare i år var Jean-Luc Mélenchons debattframträdanden och förhållandevis starka slutspurt. Den radikala vänsterkandidaten fick drygt 19 procent av rösterna i första presidentvalsomgången, långt före Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon, som bara fick 9 procent.
Nu hoppas Mélenchon att hans nybildade parti Det okuvade Frankrike ska förvandlas till landets främsta vänsterkraft. Liksom i La République en Marche är många av dess kandidater helt nya inom partipolitiken och man framställer sig som ett folkligt, okorrumperat och radikalt alternativ till Socialistpartiets mer erfarna politiker.
I opinionsmätningarna ser det ut som om Det okuvade Frankrike kan lyckas med sin föresats, även om man inte lär nå en lika hög röstandel som i presidentvalet. Socialistpartiets partistruktur är dock mer utbyggd, vilket kan ge det överhanden på mindre orter utanför Paris.
Om det blir ett svagt valresultat för Socialistpartiet – vilket just nu verkar troligt – finns också risk för en fullständig splittring av partiet, eftersom Benoît Hamon aviserat att han tänker lansera en ny rörelse i juli.
