Venezuelas socialistiska regering har gått från tal om direktdemokrati och ”2000-talets socialism” till en regim som tycks rädd för folkviljan och som slår ned protester. Landet står inför den värsta politiska krisen på över ett årtionde.
När förre arméöversten Hugo Chávez kom till makten 1999 var det på klassiskt populistiskt manér – men valet var demokratiskt och han valdes med ett överväldigande stöd. Efter försöket till statskupp mot Chávez 2002 blev han socialist och närmade sig det kommunistiska Kuba – men fortsatte att söka politisk legitimitet i demokratiska val.
Det är lätt att glömma i dag – men ”chavismen” fick förnyat förtroende under mer än ett årtionde. Chávez anhängare såg det som ett bevis för att ”21:a århundradets socialism” hade brett folkligt stöd – medan hans motståndare blev alltmer frustrerade.
Nu är det på väg att förändras. Oljeprisets fall har slagit upp ett gigantiskt hål i den venezolanska regimens skrov, och den hädangångne ledarens efterträdare, Nicolás Maduro, har inte bara visat sig exceptionellt inkompetent att hantera den ekonomiska krisen; han tycks också ha börjat se själva demokratin som ett problem.
Sedan oppositionen vann parlamentsvalet i december förra året har situationen förvärrats – och repressionen blivit hårdare. Maduro har fängslat motståndare och beskurit parlamentets makt.
När han nyligen med valkommissionens hjälp lyckades stoppa en folkomröstning om sin egen framtid som president fick oppositionen nog. Nu talar oppositionsledare som Henrique Capriles om en ”statskupp”.
I dag har oppositionen kallat till generalstrejk, och i nästa vecka väntas en stor demonstration utanför presidentpalatset. Frågan är hur långt Maduro är beredd att gå för att stoppa en folkomröstning.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN den 28 oktober 2016.
