I området runt Turkanasjön i nordvästra Kenya har medeltemperaturen stigit med mellan 2 och 3 grader på 50 år. Resultatet: torka, konflikter om betesmark – och något som kan kallas klimatflykt.
– Till och med nu när jag står här och pratar med dig gör sig hungern påmind. Det värker i magen. Hungern och törsten finns alltid där.
Emoit Amotoka ser på mig med kisande ögon i det starka solskenet. Hon har turkanafolkets traditionella kläder på sig och färggranna ringar runt halsen som med åren förlängt hennes hals något.
Emoit är en stolt kvinna. Hon är 42 år gammal och talar utan åthävor, men säger att det blivit allt svårare att leva deras traditionella nomadliv.
– Djuren dör. Vi har bara fyra getter kvar nu. Och vi kan inte äta dem om antalet ska öka… Ni ser själva hur illa det är, säger hon och slår ut med armarna.
Runt oss är jorden sprucken. Den liknar ett stort, brunbränt pussel. Vi har åkt flera timmar på skumpiga grus- och sandvägar för att komma fram till detta otillgängliga område i nordvästra Kenya. Turkanaregionen har kallats för mänsklighetens vagga – några av våra tidigaste förfäder levde här för 1,5 miljoner år sedan. Men på senare år har det blivit allt svårare att överleva. Inte ens getterna och dromedarerna klarar sig längre; kadavren i det snustorra landskapet talar sitt tydliga språk.
Emoit Amotoka visar upp ett par nötter stora som pingisbollar.
– Det här är det enda vi har att äta. Jag har hittat en plats några timmars vandring härifrån där jag samlar in dem, säger hon och knyter fingrarna runt de hårda, håriga skalen.
*
60-årige Payan Edukon sätter sig på en slags enbenspall som herdar i Turkana brukar bära på.
– Regnet faller inte. Det är grundproblemet, konstaterar han.
Payan har levt ett långt liv. Och det är inte första gången han har fått utstå torka.
– Jag minns den 1969. 1988. Och torkan 1994. Då fick vi hjälp med mat som släpptes från flygplan. Men nu får vi ingenting.
Jag undrar om han märkt något ovanligt med den nuvarande torkan, som pågått i drygt tre år.
– Ja. Det har aldrig varit så hett. Aldrig någonsin.
Payan Edukon har två fruar och tio barn.
– Om vi förlorar alla våra djur… Då kommer döden till oss, säger han bistert.
*
2-3 grader. Så mycket har medeltemperaturen stigit i Turkanaregionen sedan mätningarna inleddes i området 1967. Det kan jämföras med 0,8 grader, som är ökningen av den globala medeltemperaturen sedan 1850, enligt FN:s klimatpanel IPCC.
Vid det pågående klimattoppmötet i Paris är målet att hejda uppvärmningen vid 2 grader. Men i Turkana har den gränsen alltså redan passerats. Resultatet: extrema och ihållande torkor, och förändrade och mer oberäkneliga regnperioder.
Turkanafolket är vant vid ett kargt klimat. Att leva här har alltid varit en formidabel utmaning, såväl vad gäller naturen som den mänskliga samvaron. När britterna anlände hit på 1800-talet var de osedvanligt brutala – och de möttes av motstånd.
Kolonisatörerna tvingades till slut lämna landet. Kenya fick sin självständighet. Men motståndskämparna i turkanafolket kunde inte förutse följderna av det som engelsmännens ångbåtar, fabriker och bilar släppt ut i luften.
Sedan 1850 har mänskligheten som helhet grävt upp och släppt ut omkring 300 miljarder ton fossilt kol i atmosfären. De flesta forskare är överens om att detta är en viktig orsak till den globala uppvärmningen. Andra faktorer kan spela in, men den mänskliga påverkan är omöjlig att bortse ifrån.
De som drabbas hårdast av dessa klimatförändringar är de som gjort minst för att orsaka dem: urfolk, nomader, människor i den globala periferin. I Turkana är det som om kolonialismen aldrig tagit slut. Som om kolonialherrarnas sista hämnd drabbat dem i form av denna obarmhärtiga hetta.
– Jag ser bara två lösningar, säger Payan Edukon och slår staven i marken.
– Antingen hjälper regeringen oss. Eller så måste vi söka oss till sjön.
*
Den är vacker, sjön. En lätt bris krusar vattenytan när vi kör längs dess strand. Ett par flamingor lyfter och flaxar lojt över vattnet.
I detta krackelerade, sandiga landskap är Turkanasjön, världens största ökensjö, en oväntad kontrast. Vattnet är bräckt och knappast tjänligt som dricksvatten. Men i tider av torka och kris har områdets nomader ofta rört sig hit. Otaliga familjer har genom åren räddats från svältdöden av fisken i sjön.
Vi stannar till vid en man som står och kontemplerar dagens fångst.
– För ett par år sedan hade jag 150 getter. Nu är de borta, allihop. Så jag försörjer familjen med fisket. Och jag försöker få in lite extrapengar genom att agera mäklare och sälja fisk inne i Kalokol, säger Mika Lore och pekar med sin mobil mot det lilla nybyggarsamhället ett par kilometer bort.
De senaste månaderna har hundratals nomader slagit läger här. Deras små hyddor bildar improviserade byar runt sjön. Väggarna är gjorda av torkad vass och träpinnar. Det är fattigt. Fast bättre än att dö svältdöden som väntar inåt land.
– En sak oroar mig. Ser du hyddorna där borta? Där var vattenbrynet förut. På bara några månader har vattnet dragit sig tillbaka flera hundra meter, säger Mika Lore.
Han har rätt. Vattenbrynet har verkligen rört sig utåt. Sjön krymper – snabbt. Anledningen är inte i första hand den svåra torkan, utan en ny damm i Etiopien som dämmer upp vattnet i Omofloden, sjöns största tillflöde. Etiopien använder dessutom stora delar av flodvattnet nedströms till konstbevattning av jordbruksmark.
En del forskare fruktar att Turkanasjön snart kan förvandlas till två små pooler. Om vattenståndet sjunker ytterligare hotas fiskebeståndet. Då står turkanafolkets hela ekosystem inför en katastrof.
– Visst är jag orolig. Jag tycker inte om livet i städer, men är det enda möjligheten att överleva så kanske vi måste flytta, säger Mika Lore och håller om sin 11-årige son Lore.
*
Klimatflyktingar. Begreppet är omstritt bland forskare, eftersom klimatförändringar sällan eller aldrig är den enda drivkraften bakom migration. Men här i Turkana tycks nu många förbereda sig för något som skulle kunna kallas en flykt från en ekologisk katastrof.
I provinshuvudstaden Lodwar har befolkningen fyrdubblats på bara några år. Samtidigt ökar spänningarna mellan olika folkgrupper i denna region, där staten varit frånvarande och många har ett Kalasjnikovgevär i hyddan för att försvara betesmarken.
– Det finns en uppenbar risk att klimatförändringarna bidrar till fler konflikter och brott mot mänskliga rättigheter, säger Katharina Rall på organisationen Human Rights Watch, som nyligen publicerade en rapport om situationen i Turkanaregionen.
Risken för konflikter finns också mellan stater. Dammprojekten och konstbevattningen i Etiopien är tänkta att stimulera en industrialisering av städerna, då landsbygden på senare år plågats av allt värre torka. Men i grannländer som Kenya väcker projekten irritation.
Paralleller finns på andra håll i världen. Inte minst i Mellanöstern, där vattenresurserna är centrala i varje geopolitisk analys. Att inbördeskriget i Syrien föregicks av flera års torka som tvingade hundratusentals landsbygdsbor att flytta till städerna, är ett av många exempel.
– Det är ofta svårt att veta hur viktig klimatfaktorn har varit när krig och konflikter bryter ut. Den är sällan den enda, eller ens den viktigaste orsaken. Men vi menar att det är viktigt att ha ett människorättsperspektiv när man diskuterar klimatförändringarna, säger Katharina Rall på Human Rights Watch.
*
Bräkandet och klapprandet av klövar över hård, sandig jord. När getterna passerat kommer 19-åriga Ekai Ekuwom gående med sin stav.
– Det är inte lätt att leva som herde här heller, men vi gör vad vi kan, konstaterar han.
Vi har rest i sydvästlig riktning, till provinshuvudstaden Lodwar. Ekais familj är en av många som slagit sig ned i utkanterna, där de kombinerar sitt traditionella nomadliv med andra inkomster.
Staden är en sjudande blandning av människor. En del lockas av marknadsplatserna. Men här finns även oljebolag.
2012 hittade ett brittiskt-irländskt bolag olja under Turkanas torra yta. Nu förbereds utvinning som kan ge välkomna resurser till en provins där 80 procent lever i fattigdom och många saknar tillgång till rent vatten.
– I bästa fall kan det leda till utveckling och minskad fattigdom. Men det finns alltför många exempel på hur lokalbefolkningen inte fått ta del av vinsterna från oljeutvinning, säger Katharina Rall på Human Rights Watch.
Jag frågar Ekai Ekuwom om han vill jobba för ett oljebolag.
– Bara om lönen räcker till att betala någon för att ta hand om familjens djur. Och i så fall bara i några månader, svarar han innan han försvinner bort mellan träden tillsammans med några grannpojkar.
Den yngste grannpojken, Ekoori Lokwam, dröjer kvar lite.
– Skynda dig, annars tar de dig, ropar en av hans bröder och skrattar rått.
Fyraåringen springer snabbt iväg från oss.
TEXT: Erik de la Reguera
Publicerad i tidningen Arbetet den 4 december 2015.
