En livlig debatt har uppstått i svensk press kring hur man ska se på det som skett i Honduras. Magnus Linton har krävt sanktioner mot kuppmakarna på Newsmill, medan den här artikeln på SvD:s brännpunkt i praktiken ursäktar kuppen och menar att det mesta är Zelayas fel.
Här några kommentarer:
- Zelayas eventuella brott mot konstitutionen kan knappast anses vara grövre än de brott som nu har begåtts av de individer och institutioner som utfört och försvarat statskuppen (vilken som bekant fördömts av hela världssamfundet). Att låta dessa personer och institutioner ställa Zelaya inför rätta är ingen lösning.
- En möjlig utväg är att Zelaya kommer tillbaka till makten och att misstankarna om brott mot honom avskrivs, samtidigt som kuppmakarna får amnesti. Tyvärr verkar inte Micheletti se det som ett alternativ.
- Kuppmakarnas agerande har förvärrat den redan allvarliga institutionella krisen i Honduras. Demokratin är i uppenbar fara, även om Zelaya tillåts återvända till makten. Kanske är idén om ett val till en grundlagsförsamling, där en ny författning utarbetas med allt vad det innebär av nya former för deltagande och fredlig konfliktlösning, inte så tokig ändå.
Nobelpristagaren Oscar Arias väntades på torsdagen försöka medla mellan parterna vid samtal hållna i Costa Ricas huvudstad San José.
Själv är jag nu tillbaka i Mexico City. Inga militärer på gatorna, inget utegångsförbud, ingen skamlöst censurerad press. Lättnad.
