Raúl Castros maktövertagande på Kuba gör landets framtid oviss. DN.se ställde tre frågor om vad som väntar till DN:s Latinamerikakorrespondent Erik de la Reguera.
Vilka förändringar är på gång på Kuba?
Kommunistpartiets ledning är medveten om att missnöjet på Kuba jäser och att förändringar är nödvändiga för systemets fortsatta legitimitet. De "rådslag" som Raúl Castro kallade till i augusti förra året visade att kraven på förändringar är stora även bland partiets gräsrötter.
Exakt vad som väntar vet dock bara den 76-årige Raúl. Han har bland annat sagt att antalet "onödiga" förbud ska minska på ön.
Det kan tolkas som en öppning för ett slopat reseförbud för kubaner, lättare tillgång till internet och mobiltelefoni, och kanske en avskaffning av absurda bestämmelser som de som hindrar kubaner från att bo på hotell i Havanna.
Troligen kommer den nya regeringen också att genomföra någon typ av reform av jordbrukssektorn, som behövs effektiviseras. I dag importerar Kuba merparten av sina baslivsmedel, något som riskerar bli ohållbart sedan världsmarknadspriserna på mat stigit brant det senaste året. En stor del av matvarorna kommer dessutom från ärkefienden USA.
På längre sikt väntar troligen en valutareform och möjligen någon typ av legalisering av den enorma svarta marknaden för tjänster.
Det spekuleras även om att Raúl Castro eller hans efterträdare, troligen den nuvarande andre vicepresidenten Carlos Lage, kan komma att genomföra omfattande ekonomiska reformer liknande dem som Kina och Vietnam drev igenom på 1990-talet. Men i så fall blir det knappast fråga om någon nyliberal "chockterapi", utan snarare en stegvis övergång till marknadsekonomi.
En öppning för mer demokrati och yttrandefrihet kan också bli aktuell på sikt. Men frågan är knappast prioriterad av partieliten, som sätter stabilitet och kontroll i första ledet.
Vad kan hindra reformprocessen?
Raúl Castro må vara president, men så länge Fidel Castro är vid sina sinnens fulla bruk kommer varje större förändring på Kuba att kräva den åldrade comandantens godkännande. Ingen vet detta bättre än Raúl själv, som levt och verkat ett helt liv i skuggan av sin dominante storebror.
Fidel tillhör den mer traditionalistiska falangen inom partiet, vilken ser med misstänksamma ögon på allt tal om marknadsekonomiska reformer. Den stora frågan är om Fidel blivit övertygad om att alla andra alternativ prövats och misslyckats.
Det är sannolikt Fidel som ligger bakom utnämningen av 77-årige José Ramón Machado som förste vice president, en post som ger denne samma befogenheter som en premiärminister. Machado anses tillhöra den gamla skolans kommunister och blir med största sannolikhet en garant för att reformprocessen inte kommer att gå överdrivet snabbt till.
En annan faktor som kan påverka Kubas framtid är relationerna till omvärlden. Om USA:s regering på ett allt för oblygt sätt försöker underblåsa ett internt uppror, eller om ett slopat reseförbud leder till en massflykt till Miami kan partitoppen trycka bromspedalen i botten och avbryta hela reformprocessen.
Vem är Raúl Castro egentligen och vad vill han?
Raúl Castro har stått vid sin brors sida ända sedan de båda började konspirera mot Fulgencio Batistas regim i början 1950-talet. Han var i början en betydligt mer övertygad kommunist än Fidel, men saknade i gengäld den äldre broderns politiska djärvhet och charm.
Under sin tid i gerillan gjorde sig Raúl känd som en grå, om än skicklig administratör av de områden som erövrades.
Den rollen blev än mer accentuerad efter revolutionen i januari 1959, då han blev försvarsminister och revolutionens andreman. I tysthet byggde han upp ett av kontinentens dödligaste krigsmaskinerier.
Under 1990-talets ekonomiska krisår lät han militären ta kontroll över en allt större del av ekonomin, inte minst som delägare i hotell i den lukrativa turistsektorn. Då hans närmaste män fortfarande kontrollerar militären besitter Raúl än i dag ansenlig ekonomisk makt på Kuba.
Han uppges ha studerat de ekonomiska omvandlingarna i Vietnam och Kina noggrant, och tros vara mer öppen för en sådan reformprocess än sin äldre bror.
Raúls ledarstil sägs vara något mindre despotisk, vilket i praktiken innebär att ministrarna i hans regering har mer att säga till om och att beslutsfattandet för det mesta sker kollektivt.
Samtidigt är det dock få inom den underjordiska oppositionen som har några förhoppningar om att Kuba ska få mer demokrati och mänskliga rättigheter med Raúl Castro vid rodret.
Erik de la Reguera
DN 2008-03-03
