BEIRUT. På Arsen Kassarjans växlingskontor i västra Beirut har affärerna gått bra den senaste veckan. Många har kommit för att växla till sig amerikanska dollar. Men nu har det lugnat ned sig, säger han. Staden har börjat tömmas på utlänningar.
-Hur vi har det i Beirut? frågar Arsen Kassarjan retoriskt medan han räknar några dollarsedlar med ena handen och torkar svetten ur pannan med den andra.
-Vi har det hett ... men kriget är ännu hetare.
Längre in i rummet flimrar en teve som visar bilder på brinnande byggnader och höga rökpelare. Ett par timmar tidigare har ett par radiomaster och en mobiltelefonmast strax norr om Beirut bombats av israeliskt stridsflyg.
Som så många andra i Libanon försöker de som arbetar på växlingskontoret hålla sig uppdaterade om vad som händer i kriget. Men man gör det i förbifarten, teven får stå på i bakgrunden.
Beirutborna är luttrade. Efter de 17 åren av inbördeskrig vet de att världen inte går under av några bomber. Såvida man inte råkar stå i vägen själv, vill säga.
Så vardagen går vidare i Beirut, affärerna är öppna som vanligt och kaféerna likaså, även om uteserveringarna är tomma.
Staden är delad mellan dem som vill göra Hizbollah sällskap i det väpnade motståndet och dem som till varje pris vill ha en fredlig lösning.
Arsen Kassarjan är kristen armenier. Han bor i den kristna östra delen av Beirut men arbetar här i den mer muslimskt dominerade västra delen. Flera av hans anställda är muslimer.
En av dem, Fadi Daher, är sunnimuslim och kommer från södra Libanon. Han blir upprörd när vi börjar tala om bombningarna.
- Två soldater! För två soldaters skull bombar de sönder hela vårt land! säger han.
De andra på växlingskontoret nickar tyst.
- Vi libaneser måste hålla ihop mot Israel, oavsett om vi är sunni eller shia. Vi måste samarbeta, säger han.
Det är militärt motstånd han talar om, något som många shiamuslimer, och även sunnimuslimer, tycker är enda utvägen.
-Se hur israelerna har behandlat palestinierna - och nu är de på väg in i vårt land också, säger Fadi Daher.
Men åsikterna går isär även inom det dryga dussinet religiösa grupperingar som finns i Libanon. Många kristna och muslimer vill till varje pris undvika en upprepning av 1980-talets blodiga mardröm. De vet att om man väl har öppnat Pandoras ask är det svårt att stänga den igen.
Krikor Payaslian, den andre armeniern på växlingskontoret, fruktar vad som ska hända när alla utlänningar har evakuerats.
-Jag är rädd för att det här bara är början på kriget, säger han.
-Många av flyktingarna som kommer resande från södra delen av landet är väldigt radikala. De har bara "Nasrallah Nasrallah Nasrallah" i huvudet, säger han.
Den karismatiske ledaren för Hizbollah, Hassan Nasrallah, är en hjälte för många fattiga shiamuslimer. Hans öppna trots mot Israel och iögonfallande förmåga att undvika försöken att ta hans liv har gjort honom beundrad även utanför Hizbollahs stödtrupper.
Samtidigt växer frustrationen bland många libaneser över att den libanesiska armén står handlingsförlamad inför den israeliska offensiven.
Arsen Kassarjan säger att han hoppas att "Condi", den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice, kan mäkla fred. Men de andra ser skeptiska ut, de verkar inte tro att hon kan göra särskilt mycket för dem när hon kommer till regionen de närmaste dagarna.
- Vi vill inte ha krig. Men kriget är redan här. Nu handlar det om att försvara sig, säger Fadi Daher.
Erik Gustafsson
Publicerat i DN den 23/7 2006.
