Ett år sedan morden

Den 27 april 2010 öppnade paramilitärer eld mot en fredlig bilkaravan, inte långt från samhället San Juan Copala i södra Mexiko. Den finske medborgaren Jyri Jaakola och människorättsaktivisten Bety Cariño dödades i skottlossningen.

Några månader senare skrev jag följande reportage om situationen i San Juan Copala. Och sedan dess har de flesta av anhängarna av den autonoma kommunen tvingats på flykt.

När Gabino Cué tillträdde som ny guvernör i december hoppades många att den sociala konflikten skulle gå att lösa relativt snabbt. Men paramilitärerna finns kvar och hittills har ingen gripits. Många av triqui-indianerna från San Juan Copala lever ännu som internflyktingar i Oaxaca eller i andra delstater.

Tidskriften Contralinea publicerade i veckan följande nedslående reportage (på spanska): Copala – las armas se imponen. Det illustrerar den komplexa situation som råder i området. Men också den ingrodda rasismen och totala frånvaron av en rättsstat – något som den mexikanska regeringen rimligen bär ett ansvar för.

Onsdagen den 27 april arrangeras följande aktiviteter i Sverige för att kräva rättvisa för Jyri Jaakola och Bety Cariño:

Stockholm: Café Hängmattan (Södermannagatan 10, T – Medborgarplatsen) kl 19-22.

Minnesstund. Mer info på följande Facebooksida.

Malmö: Glassfabriken. Kl 18-22.

Seminarium – Mänskliga rättigheter i Mexiko, ett år sedan dödskjutning av fredsarbetare. Medverkande: Antonio Alonso från Mexiko som kommer att prata om ursprungsfolkens situation och autonomi, Ida Asplund, som arbetat som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko under det senaste året och Tatjana Markus som var nära vän till dödade Jyri. Mer info på följande Facebooksida.

Tipsa gärna om fler evenemang i kommentarerna.

Continue reading

Uppföljning: Ciudad Juárez

MEXICO CITY. För ett år sedan berättade DN om Bertha García och hennes försvunna tonårsdotter i Ciudad Juárez i norra Mexiko. I reportaget intervjuades också människorättsaktivisten Marisela Ortíz (på bilden nedan). Nu har båda kvinnorna tvingats gå under jorden efter mordhot.

-> Läs tidigare artiklar här <-

Ingen svarar längre på Bertha Garcías mexikanska mobilnummer. En röstbrevlåda slår på, dag som natt, men det är inte någon som ringer upp om man lämnar ett meddelande.

– Sista gången jag hörde något av Bertha var för ett par månader sedan. Då hade hon fått ta emot ett mordhot. Hon sa att hon skulle försöka gå under jorden. Som jag förstod det hade hon ansökt om skyddad identitet. Men sedan dess vet jag inte vad som hänt, för även jag har ju blivit tvungen att fly, säger människorättsaktivisten och högstadieläraren Marisela Ortíz.

DN når Ortíz på telefon i en stad i södra USA, där hon fått en tillfällig fristad. Av säkerhetsskäl vill hon inte att vi skriver stadens namn. De som är ute efter henne rör sig ledigt på båda sidor av gränsen.

– Det är otroligt frustrerande att tvingas fly så här. Jag längtar hela tiden tillbaka till Ciudad Juárez. Men man leker inte med sin familjs liv, säger hon.

Marisela Ortíz är en av grundarna av frivilligorganisationen Nuestras Hijas de Regreso a Casa (Våra döttrar ska tillbaka hem) och har i tjugo år kämpat för rättvisa i hundratals fall av brutala kvinnomord och ”försvinnanden”.

Men en morgon i mars i år kom skräcken på besök till den skola där Marisela Ortíz arbetar. På en banderoll hade någon textat:

”Marisela Ortiz, din skitlärare, om du fortsätter med din aktivism kommer vi att döda hela din familj. Vi börjar med din son Ravvy, han står på vår lista nu. Högaktligen, J.L.”

Denna signatur – JL – tillhör en av de högsta ledarna inom Juarezkartellen. Att förfalska den är inget man gör ostraffat i den undre världen. Med andra ord var det allvar.

– Jag har fått ta emot många hot genom åren. Men den här gången var det underskrivet av en person man måste ta på allvar. Mot bakgrund av vad som hänt de senaste månaderna var det inte läge vänta och se, säger Marisela Ortiz.

Ett blodigt maffiakrig rasar sedan några år i Ciudad Juárez. Staden har kommit att kallas världens farligaste. Omkring nio maffiamord äger rum varje dag.

I år har också flera aktivister mördats i Ciudad Juárez. Amnesty International har slagit larm om att situationen för människorättsförsvarare förvärras snabbt och att det ofta är röster som är kritiska till militären eller lokala politiker som tystas.

Även Bertha Garcia var kritisk till myndigheterna. Så sent som i december förra året sa hon till en lokaltidning att polisen inte gjorde sitt jobb. Då hade hennes tonårsdotter Brenda varit försvunnen i nästan två år, utan att polisen fått upp ett enda spår.

Efter det blev Bertha Garcia alltså hotad till livet. Och nu går hon inte att få tag på. Mycket talar för att hon håller sig gömd. Men i skräckens Ciudad Juárez är det svårt att veta säkert.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN+ (endast för Ipad) den 25 april 2011.

Continue reading

Mexico City på två hjul och i hälarna på Bolaño

Få mångmiljonstäder har ett så oförtjänt dåligt rykte som Mexico City. Låter man sig dras ned i denna megametropols gap och slukas hel finns det ingen återvändo – man charmeras, fascineras och löper en inte försumbar risk att förvandlas till chilango, som Mexico City-borna kallas.

Själv är jag helt såld.

I aprilnumret av DN Världen bjuder jag på ett antal tips för den trugade besökaren. Ni som är prenumeranter får den gratis, men tidningen går även att köpa separat i butik.

Naturligtvis finns det många fler saker att göra i denna stad än vad som får plats med på ett tidningsuppslag. Uppmärksamma läsare har kanske noterat att jag på andra håll tipsat om jazzklubbar, skridskobanor, ambulerande filmfestivaler, wifi-hotspots, konstmuseer, rockfestivaler, de dödas dag och en massa annat som jag inte hittar länkarna till nu.

Det händer med andra ord saker hela tiden. Missa därför inte DF, som staden kallas i Mexiko. Jag avslutar med denna bild på det anrika, om än inte särskilt mysiga, Cafe La Habana, för den som vill följa i Roberto Bolaños fotspår på Avenida Bucareli.

Continue reading

Analys: Demokratin får vänta

MEXICO CITY. Kuba går mot en ekonomisk modell som påminner om den i Vietnam. Men några reformer om demokrati och mer yttrandefrihet är inte aktuella. Det var de viktigaste beskeden vid Kommunistpartiets sjätte kongress i Havanna.

“Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation”. Så motiveras det reformpaket som landets ledning nu i stora drag fått stöd för av Kommunistpartiets kongressombud.

En miljon statliga jobb ska bort, privata småjordbruk och småföretagandet i städerna ska stimuleras, bilar och lägenheter väntas bli lättare att köpa och sälja, samarbeten med utländska företag utökas och – vilket skrämmer många kubaner – det ransoneringshäfte för basvaror som många haft som livlina avskaffas.

I praktiken förefaller Kubas ledning vilja genomföra samma marknadsekonomiska reformer som Vietnam på 80-talet. Mannen bakom dessa förändringar är landets 79-årige president Raúl Castro. Att han nu föga överraskande får efterträda sin sjuklige bror Fidel som förstesekreterare i partiet stärker hans position gentemot ”traditionalisterna” i partiet.

Men den som hoppats på politiska reformer och tal om demokrati och yttrandefrihet blev besviken av helgens kongress. Raúl Castro fick rubriker när han föreslog en maxgräns på tio år för politiska förtroendeuppdrag och erkände att det är ”pinsamt” att man inte lyckats vaska fram några lämpliga arvtagare. Men den underjordiska oppositionen fick inga inviter till samtal.

I Kommunistpartiets politbyrå är den ”historiska generationen” från revolutionen fortfarande helt dominerande. Och de yngre som nu släpps in i centralkommittén, bland dem arkitekten bakom den ekonomiska omvandlingen, den 50-årige Marino Murillo, är alldeles för okända för att på allvar utgöra något hot mot bröderna Castros maktmonopol.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 21 april 2011.

Continue reading

Bussresenärer låg i massgravar

MEXICO CITY. Skräcken härskar i den lilla staden San Fernando i nordöstra Mexiko. På bara ett par veckor har minst 145 lik grävts fram i ett tiotal massgravar. Många av offren tros vara busspassagerare som kidnappats och mördats på vägen mot USA.

Med sina drygt 60 000 invånare är San Fernando inte större än Borås. Men de senaste månaderna har denna småstad i nordöstra Mexiko blivit synonym med namnlös fasa.

Första tecknet på att något var allvarligt fel i San Fernando kom i augusti förra året. Då hittades 72 syd- och centralamerikanska migranter mördade på en ranch i utkanten av staden.

En ung salvadoransk man som överlevt vittnade om hur bussen han och de andra färdats med hade stoppats av beväpnade män som krävde dem på pengar och ville att de skulle börja arbeta som yrkesmördare för ett brottsyndikat.

När migranterna vägrade radades de upp mot en vägg och avrättades med maskingevär.

Massakern fick regeringar i Syd- och Centralamerika att reagera starkt. Mexiko lovade att göra allt som stod i landets makt för att hitta de ansvariga. Ett antal personer greps och ställdes inför rätta. Men lugnet återvände inte till San Fernando. Långt därifrån.

För ett par månader sedan började det sippra ut rapporter om att passagerarbussar hade stoppats av beväpnade män i San Fernando.

Chaufförerna på bussbolagen sa ingenting, men antalet övergivna resväskor växte snabbt på busstationerna i Matamoros och Reynosa.

Det dröjde fram till den 6 april innan myndigheterna agerade. Då hade federal polis gripit en man som berättade om massgravar i San Fernando. Sedan dess har minst 145 kroppar grävts fram.

Bara ett fåtal av offren har identifierats hittills. Men varför har de då mördats?

”Vi vågar inte säga något. De andra kan höra oss.”

Det svaret har åtskilliga reportrar fått av invånare i San Fernando de senaste veckorna. “De andra” har ett namn: Zetas.

Detta brottssyndikat bildades i slutet på 90-talet av ett trettiotal före detta elitsoldater. Först fungerade de som livvaktsstyrka åt den dåvarande ledaren för Golfkartellen, men i takt med att Zetas växt i styrka har de tagit över många av moderkartellens smuggelrutter för kokain och andra droger.

För ett drygt år sedan bröt fullt krig ut mellan Golfkartellen och Zetas. Sedan dess har tusentals människor dödats. San Fernando kontrolleras av Zetas, medan Reynosa och Matamoros är Golfkartellens territorium.

Mycket tyder på att busskapningarna är ett sätt för Zetas att tvångsrekrytera män till sina väpnade styrkor. Det ryktas om att de som rekryteras på det viset har invigts i Zetas genom att döda en medpassagerare.

Mexikansk polis grep i söndags en man som tros ha varit Zetas lokale ledare i San Fernando. Han kallas El Kilo och ges skulden för massavrättningarna.

Men enligt uppgifter i tidningen Excelsior kan detta vara ett bondeoffer av Zetas. Och i San Fernando är det få som vågar lita på att mardrömmen är slut.

Erik de la Reguera


Blanca Garcías bror Enrique är en av de “försvunna”.

“Polisen är alldeles för korrumperad”

MEXICO CITY. Hittills har bara två personer identifierats av de 145 kroppar som hittats i massgravarna i San Fernando. I Mexico City väntar oroliga anhöriga otåligt på besked om deras nära och kära finns bland offren.

En tryckt stämning råder utanför ingången till den stora polisstationen i Mexico City. Ett femtiotal människor sitter och halvligger på asfalten i väntan på att komma in och lämna dna-prov. Kanske kan de då äntligen få besked om deras anhöriga finns bland offren i San Fernando.

– Det är en enorm ångest att inte veta vad som har hänt. Å ena sidan hoppas vi så klart att våra anhöriga lever, å andra sidan är ovissheten fruktansvärd, säger Blanca García.

Hennes bror Enrique Garcia försvann spårlöst i december förra året. Han och några vänner körde mot Mexico City från hamnstaden Manzanillo. Men de kom aldrig fram. Sista spåret efter Enrique är ett bankomatuttag i staden Tuxpan.

– Polisen gör ingenting. De är alldeles för korrupta. Men vi har gjort en del egna efterforskningar. Jag har besökt mängder av sjukhus, bårhus och polisstationer. Men ingenstans finns min bror, säger Blanca Garcia.

Hon är en av många ångestfyllda anhöriga i Mexiko i dag. Enligt en ny rapport från en lokal människorättsorganisationen har minst 3 000 människor ”försvunnit” sedan 2006, då våldsnivåerna i landet började stiga brant.

De ansvariga för dessa brott är i de flesta fall brottskarteller. En del av deras offer har kidnappats och aldrig frigetts. Andra har tvångsrekryterats till kartellernas privatarméer. Hundratals kvinnor har rövats bort och tvingats in i prostitution. Men många tros också ha mördats och dumpats på okänt ställe.

Det område där Blanca Garcias bror försvann ligger nästan hundra mil från San Fernando.

– Men Zetas finns i det området också. Det sägs att de ibland fraktar kroppar till andra delstater för att det ska bli svårare att identifiera dem. Det är därför jag vill lämna dna-prov här i dag. Men ärligt talat litar jag inte på polisen, säger hon.

Blanca Garcias dom är hård, men på vissa håll i landet helt korrekt. Lokala poliskårer har i många fall underordnats brottssyndikat. I San Fernando har hittills 16 poliser gripits för att i bästa fall ha vänt bort blicken när över hundra människor massakrerats.

Erik de la Reguera

Svårt att identifiera

Anledningarna till att det går så långsamt att identifiera offren i San Fernando är flera. Dels beror det på att många av kropparna har styckats och förmultnat. Dels på att det saknas en central databas i Mexiko över försvunna människor. Varje delstat har ett eget register, som sällan samkörs med de andra.

Om en död person fraktas ut ur den delstat där anmälan gjorts är risken därför stor att man aldrig får klarhet i den dödes identitet.

Enligt Mexikos nationella människorättskommission finns cirka 9000 lik som inte har kunnat identifieras sedan 2006.

Kamp mellan brottssyndikat bakom våldsspiralen

Förra året dödades cirka 15 000 människor i maffiaarelaterat våld i Mexiko. Det är en kraftig ökning mot det redan mycket blodiga 2009 och den hittills högsta
siffran sedan Felipe Calderón inledde sitt krig mot maffian 2006, då militär och federal polis sattes in på en rad platser runt om i landet.

Två processer bidrar till våldsspiralen. Dels en alltmer upptrappad konflikt mellan två stora allianser av narkotikasyndikat som slåss om mångmiljardintäkterna från
smuggling av kokain, marijuana, heroin och metamfetamin till USA och Europa. Dels den mexikanska regeringens jakt på maffians ledare, vilken vid flera tillfällen lett till att lokala maktvakuum uppstått i den undre världen – tomrum som då ofta fylls av konkurrerande organisationer, med ytterligare upptrappat våld som följd.

Publicerat i DN den 20 april 2011.

Continue reading

Castro: Tio år vid makten räcker

MEXICO CITY. Kubas 79-årige president Raúl Castro vill införa en gräns för hur många år en politiker får sitta vid makten. Två femårsperioder är enligt Castro fullt tillräckligt, något som han av allt att döma också tänker leva upp till själv.

När Raúl Castro övertog presidentposten på Kuba 2008 hade hans företrädare på den, brodern Fidel Castro, styrt landet oavbrutet i 49 år.

Det är den sortens extremt långa maktinnehav som nu ska göras olagliga, om den yngre Castrobrodern får sin vilja igenom.

– Det är verkligen pinsamt att vi inte har löst problemet med en föryngring på mer än ett halvt århundrade, sade Raúl Castro, väl medveten om att ledarskiktet på ön fortfarande utgörs av ”den historiska generationen” från revolutionen, där många är runt 80 år gamla.

Utspelet kom i ett tal vid öppnandet av kommunistpartiets kongress natten till söndagen. Denna kongress är den första som hållits sedan 1997 och ser ut att få stor betydelse för enpartistaten Kubas framtid.

Enligt Castro kan de beslut som tas på kongressen ta minst fem år att förverkliga. Han hoppas få stöd för en redan påbörjad ekonomisk svångremspolitik och en gradvis decentralisering av makten, samtidigt som småföretagande är tänkt att ges betydligt större utrymme på ön.

I sitt tal riktade Raúl Castro kritik mot partiets byråkratiska etablissemang och ”en passivitet som grundar sig i dogmer och tomma slagord”. Tonen var stundtals hård och föreföll bekräfta de ihärdiga rykten som florerat om att Castros reformplaner stött på motstånd bland privilegierade grupper inom partieliten.

-Vi måste se till att partiet inte lägger sig i saker som inte tillkommer det, sa Castro.

Han försvarade också de senaste månadernas frigivanden av politiska fångar. Men någon öppning vad gäller yttrande-, press- och föreningsfrihet i landet gick inte att skönja i talet.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 18 april 2011.

Continue reading

Går det att laga Kuba?

På bilden ovan syns en klassisk scen från Havannas gator: en mekaniker i färd med att laga en gammal bil, ett par män som står och diskuterar hur reparationen går och en europeisk besökare (i detta fall jag) som smyger fram en kamera och förevigar kontrasten till den västerländska konsumismen.

Att kubanerna efter 50 år av amerikanskt handelsembargo har blivit något av mästare i konsten att ta till vara knappa resurser är väl känt. Det har också fått en del oväntade följder, som noterats av Martin Ezpeleta i en krönika i Aftonbladet (om sedan den “hållbara utvecklingen” kommer sig av en medveten strategi eller de senaste decenniernas energikris och ekonomiska kräftgång är en annan femma).

Men nu är frågan om inte reservdelarna är på väg att ta slut en gång för alla. För när Kubas kommunistparti i dag inleder sin kongress – den första sedan 1997 – är stämningen ödesmättad.

– Antingen byter vi kurs eller så sjunker vi, sa president Raúl Castro för ett par månader sedan.

Han hoppas få stöd för ett ekonomiskt stålbad, vars mål sägs vara att “uppdatera och förbättra” socialismen på Kuba. En miljon jobb ska bort – massuppsägningarna har redan börjat – priset på basvaror höjs och gratisluncherna slopas. Men frågan är hur djup krisen egentligen är? Var tar nedskärningarna stopp?

Oron och missnöjet har börjat växa på Havannas gator. Regimkritiker som bloggaren Yoani Sánchez blir stämplade som cyberterrorister i statlig teve, men deras envisa kamp för yttrande- och pressfrihet är allt svårare att diskvalificera med att de skulle vara “kontrarevolutionärer” med påstådda band till CIA (se statliga tevens Razones de Cuba och döm själva).

När jag talade med Yoani Sánchez i veckan sa hon:

– Vi agerar – och säkerhetspolisen och informationsministeriet reagerar. Än så länge är det vi som har initiativet.

En besvärlig balansgång, kan tyckas. Inte minst på Kuba, där det i många år varit förenat med uppenbar risk för fängelsestraff att rikta kritik mot Castrobröderna och deras styre.

Mer om detta i min intervju med Yoani Sánchez i fredagens Dagens Nyheter. Den och Lars Palmgrens reportage i SR kan med fördel läsas bredvid varandra.

Exakt vad som kommer att hända under helgens kongress vet ingen utanför partitoppen. Här några länktips till er som vill följa händelserna i realtid och ur olika perspektiv:

Fernando Ravsberg, BBC:s utmärkte korrespondent i Havanna bloggar.
Yoani Sánchez bloggar på Generacion Y.
Cubadebate är en regeringsknuten sajt där Fidel Castros “reflektioner” publiceras.
Granma är Kubas statliga och hårt censurerade nyhetstidning.

Dessutom finns en rad twitterkonton som kan vara värda att följa. Jag ska under helgen försöka sålla i flödet och tipsa om läsvärda texter i kommentarerna här och på http://www.twitter.com/erikdelareguera. Men jag vill också veta vad ni tycker. Går det att laga Kuba?

Continue reading

Kuba: Oppositionen vädrar morgonluft

MEXICO CITY. Bloggaren Yoani Sánchez har stämplats som cyberterrorist i den kubanska statstelevisionen. Men inför kommunistpartiets kongress i helgen – den första på 14 år – är hon ändå försiktigt hoppfull: ”Reformerna skapar sprickor i systemet”, säger hon i en DN-intervju.

– Kubas kommunistsystem är som ett av de där fallfärdiga husen i centrala Havanna. När man går förbi dem undrar man hur det kommer sig att de inte har rasat än, säger Yoani Sánchez när DN når henne på telefon i hemmet i stadsdelen Vedado i Havanna.

Utanför den 35-åriga bloggerskans lägenhetsfönster har mörkret fallit och de tusentals soldater och volontärer som övat
hela dagen inför helgens stora parad är på
väg hem.

Deras uppgift är att agera statister när 50-årsjubileet av invasionsförsöket i Grisbukten ska högtidlighållas. En del av dem är utkommenderade av skolor och arbetsplatser, andra är frivilligt där för att visa sin tro på de revolutionära idealen.

Men oavsett politiska övertygelser har de flesta på Kuba börjat inse att förändringens vindar blåser genom enpartistaten, ett halvsekel efter att Fidel Castro utropade landet till socialistiskt.

Under den kongress som hålls i helgen – kommunistpartiets första sedan 1997 – kommer president Raúl Castro söka stöd för en ekonomisk svångremspolitik som handlar betydligt mer om att rädda det politiska systemet från kollaps än om att förverkliga socialistiska visioner. Samtidigt väntas patriarken Fidel avgå som partiordförande.

Kuba är mitt uppe i en djup ekonomisk kris. De gratis luncherna på arbetsplatserna har dragits in, priserna på basvaror höjts och förra året fick en halv miljon kubaner lämna statliga jobb. Ytterligare en halv miljon arbeten väntas försvinna i år – och detta i ett land där 90 procent av de lagliga arbetena funnits i den statliga sektorn.

Parallellt med denna dramatiska ekonomiska kris har en underjordisk opposition av bloggare och twittrare växt fram, som delvis drar nytta av att Castroregimen inte har råd att stöta sig med omvärlden just nu. Galjonsfiguren för denna opposition är Yoani Sánchez, vars blogg Generacion Y har tusentals besökare varje dag. Men hon ser sig inte som en oppositionsledare, utan talar sig hellre varm för ett Kuba med “aktiva medborgare”.

-Mentaliteten på Kuba har börjat förändras. Folk säger inte längre ”vi” om regeringen, utan ”dom”. Och när man säger ”vi” menar man numera folket, medborgarna. Den sociala pakt som existerat i 50 år har brutits, säger Yoani Sánchez.

Regeringen har lovat göra det lättare att starta småföretag, så att de uppsagda kan försörja sig. Men missnöjet växer och inför kongressen har kommunistpartiets ledning försökt ge en bild av att man är lyhörd gentemot medlemmarnas krav och tillåter en viss debatt inom partiet.

– Personligen är jag i grunden positiv till kongressen. Inte för att jag tror att den kommer att leda till en demokratisering, utan för att de reformer som lär antas där kommer att skapa sprickor i det här gamla husets väggar, som redan är hårt ansatta av tidens gång, säger Yoani Sanchez.

Metaforen hade kunnat varit tagen från hennes blogg, där hon ofta reflekterar över politik utifrån konkreta upplevelser i vardagen. Den hade knappast väckt någon större uppmärksamhet i ett demokratiskt land, men på Kuba blev Yoani Sanchez snabbt censurerad.

Inte förrän i februari i år blev hennes blogg till slut tillgänglig för internetsurfarna på ön. Då hade den i flera år varit något av ett medialt fenomen i omvärlden.

Men när internetcensuren hävdes kom Sánchez i stället under attack i den hårt hållna statliga televisionen. För en knapp månad sedan stämplades hon som “cyberterrorist”.

– Det skulle ha varit likställt med social utfrysning för några år sedan. Men inte nu. Tvärtom, jag får mycket stöd av folk på gatorna i Havanna, säger hon.

Den kubanska regeringen anklagar dig för att arbeta för CIA. Hur finansierar du din aktivism?

– Eftersom min blogg hela tiden varit tillgänglig i utlandet har jag fått uppdrag som krönikör i tidningar i Italien och Spanien. Det är tack vare dessa arvoden som jag kan blogga vidare.

Så du tar inte emot några som helst pengar från utländska regeringar?

– Nej.

Yoani Sanchez är navet i en växande grupp av regeringskritiska bloggare, varav de flesta är under 40 år. De ägnar stor del av sin vakna tid till att flytta gränser för vad som är tillåtet att säga på det kubanska nätet. Sánchez säger att hon ser sin aktivism som ett sätt att arbeta för press-, yttrande- och föreningsfrihet.

Men kan då något liknande det som hänt i Egypten och Tunisien inträffa även på Kuba?

– Nej, det känns avlägset. Dels är tillgången till informationsteknologi betydligt mer begränsad här än i Egypten eller i Tunisien. Dels är repressionen av ett annat slag, här handlar det inte om att armén slår ned protester med våld, utan om att ens far, bror eller bäste vän kan vara säkerhetspolisens informant.

– Av erfarenhet vet vi också att det är betydligt mer troligt att kubaner flyr till USA om ekonomin försämras, än att de går ut på gatorna och protesterar, säger Yoani Sánchez.

Erik de la Reguera

Bröderna Castro i Kubas partitopp

1959 kom Fidel Castro till makten i Kuba, sedan hans rebeller fört ett framgångsrikt gerillakrig mot diktatorn Fulgencio Batista. Till en början ville Castro inte välja sida i det pågående Kalla kriget, men efter ett misslyckat USA-sponsrat invasionsförsök i Grisbukten den 17 april 1961 förklarade han Kuba socialistiskt och allierade sig i praktiken med Sovjetunionen.

Med tiden blev kommunistpartiet statsbärande. Dess högsta beslutande organ är formellt sett kongressen, som senast anordnades 1997. Partiordförande är Fidel Castro.

Den politiska konflikten med USA har präglat Kuba, inte minst på grund av det amerikanska handelsembargot mot ön. Politisk opposition har i många fall likställts med landsförräderi.

Fidel Castro satt kvar vid makten fram till 2008, då han på grund av långvarig sjukdom lämnade över presidentposten till sin fem år yngre bror Raúl Castro.

Enligt organisationen Reportrar utan gränser är Kuba i dag ett av de länder i världen som har minst pressfrihet. Såväl tryckt press, som radio och teve är mycket hårt kontrollerad. På senare år har illegal satellitteve och internet börjat urholka det statliga informationsmonopolet.

Här bor 11 miljoner

Huvudstad: Havanna
Språk: spanska
Folkmängd: 11,3 miljoner
Valutor: kubansk peso och CUC
Statsskick: socialistisk enpartistat
President: Raúl Castro
BNP per capita: 9700 dollar
Ekonomi: Socker, nickel, tobak är viktiga exportvaror. Dessutom är turismen och tjänsteexport i form av bland annat läkare, lärare och idrottsinstruktörer – som byts mot billig olja och naturgas från Venezuela, Bolivia och andra allierade länder – av stor betydelse för ekonomin.
Kommunistpartiets ordförande: Fidel Castro

Publicerat i DN den 15 april 2011.

Continue reading

Sen favorit vann första valomgången

MEXICO CITY. Vänsternationalisten Ollanta Humala fick som väntat flest röster i söndagens presidentval i Peru. Men han nådde inte över de 50 procent som krävdes för att undvika en andra och avgörande valomgång.

Med tre fjärdedelar av rösterna räknade hade Humala fått 30 procent, Keiko Fujimori 23 procent och Pedro Pablo Kuczynski 20 procent av väljarstödet. Expresidenten Alejandro Toledo, som fram till för bara några veckor sedan var favorit till segern, hamnade på fjärde plats med 15 procent.

Humalas motståndare i den andra omgången, som väntas hållas den 5 juni, blir högerkandidaten Keiko Fujimori.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 12 april 2011.

Continue reading

Vänstervind i Peru inför presidentvalet

MEXICO CITY. När Peru i dag ska välja ny president är fördelningen av den ekonomiska tillväxten den stora valfrågan. Vänsterkandidaten Ollanta Humala vill att staten ska ge de fattiga en större bit av kakan, något som fått finansmarknaderna att svaja.

– Vad är egentligen systemkritik? Jo, om systemet innebär korruption, då är jag systemkritisk. Om systemet innebär sociala orättvisor trots att det finns gott om pengar i samhället, då är jag systemkritisk. Välståndet i Peru bör delas lika av alla, sa Ollanta Humala i veckan.

Det är den sortens uttalanden som gett finansmarknaderna skrämselhicka, samtidigt som Humala seglat upp som favorit i dagens val.

Under hela 2000-talet har Peru varit ett av få länder som förefallit immunt mot Latinamerikas vänstervåg. Liberala ekonomer har i flera år prisat de peruanska avregleringarna och den öppna och snabbt växande ekonomin. Men mycket av tillväxten har berott på höga världsmarknadspriser på koppar och andra metaller. Gruvnäringen i landet har expanderat kraftigt tack vare den växande efterfrågan från Kina, men misären på landsbygden har bara minskat marginellt. En tredjedel av Perus befolkning lever fortfarande i fattigdom.

Det är det som den förre officeren Humala skjutit in sig på. Och han har lyckats oväntat väl. I veckan kände sig till och med högerkandidaten Keiko Fujimori, som ligger tvåa i opinionsmätningarna, tvungen att kalla de gångna årens nyliberala politik för ett misslyckande.

Mycket tyder på att det blir just dessa båda – Humala och Fujimori – som får mötas i den andra och avgörande valomgången; ett scenario som Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa kallat pest eller kolera.

Vargas Llosas åsiktsbröder inom den liberala högern varnar för att demokratin är hotad: Ollanta Humala anklagas för nära band till Hugo Chávez, medan Keiko Fujimori är dotter och anhängare till den fängslade exdiktatorn Alberto Fujimori.

Erik de la Reguera

Här är de fyra ledande kandidaterna

Ollanta Humala är en före detta officer med vänsterprofil. Han missade segern i valet 2006 på grund av alltför öppet stöd från Venezuelas president Hugo Chávez. Vill höja skatten för gruvbolag till mellan 40 och 45 procent från dagens 30 procent och införa en allmän folkpension.

Keiko Fujimori är den fängslade expresidenten Alberto Fujimoris dotter. Hon står fast vid hans budskap om ”hårda tag” och lovar en företagarvänlig politik.

Pedro Pablo Kuczynski är ekonom och tidigare premiärminister. Kallas El Gringo. Lovar sänkt moms och kontinuitet i den ekonomiska politiken.

Alejandro Toledo var Perus president 2001-2006. Vill ha mer frihandel och investera i hamnar och andra infrastrukturprojekt för att göra Peru till en knutpunkt för sjötransporter.

Om ingen når över 50 procent av rösterna går de två främsta kandidaterna vidare till en andra valomgång som hålls den 5 juni.

Publicerat i Dagens Nyheter den 10 april 2011.

Continue reading