SANTIAGO. Jordbävningskatastrofen i Haiti drabbar ett redan hårt prövat land. Men när dammet lagt sig kan det finnas anledning att utkräva ansvar av landets styrande elit för att beredskapen varit så dålig. Liksom av delar av världssamfundet.
För ett drygt år sedan var det orkaner som orsakade förödelse i detta Latinamerikas fattigaste land. Som DN:s utsände slogs jag då av hur långsam räddningsinsatsen var. Människor tvingades vada fram i översvämmade hem i dagar, ibland i veckor, innan de evakuerades. Sjukdomar spred sig när kroppar låg och ruttnade på gatorna, allt medan statens representanter var påtagligt frånvarande: inga ambulanser, polisbilar eller räddningshelikoptrar syntes till.
I dag, efter jordskalvet, förefaller landets regering stå lika handlingsförlamad.
Delvis beror det så klart på bristande resurser. Med en BNP per capita på 614 dollar – att jämföra med till exempel Brasiliens 6 842 eller USA:s 45 594 dollar – är Haiti sedan länge beroende av omvärldens stöd.
Men Haitis styrande elit har också ett ansvar. Ända sedan diktatorn François ”Papa Doc” Duvaliers dagar har den präglats av nepotism och ineffektivitet. Demokratiseringen i början på 1990-talet ledde visserligen till att brotten mot mänskliga rättigheter minskade, men många biståndsgivare såg (och ser fortfarande) de haitiska institutionerna som svarta hål där pengar försvann ned i ledande politikers fickor.
Därför var det många i världssamfundet, inte minst Internationella valutafonden, IMF, som uppmanade Haitis regering att privatisera skolor, sjukvård och annan statlig service. Resultatet blev en extremt slimmad stat. Men korruptionen har bestått och den tydligaste följden är att Haiti, trots åratal av bistånd, i dag inte kan förse sina invånare med grundläggande samhällsservice. Eller för den delen katastrofhjälp.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 14 januari 2010.
