Oljan kan avgöra valet i Venezuela

MEXICO CITY. När Venezuelas väljare under söndagen avgör vem som ska bli landets president de kommande sex åren, handlar mycket om hur de stora oljeintäkterna ska fördelas. Hugo Chavez vill fortsätta sin “bolivariska revolution”, men har fått oväntat hårt motstånd av oppositionens kandidat Manuel Rosales.

Valrörelsens mest kända ansikte tillhör en 32-årig ensamstående småbarnsmamma. Den mörkhyade kvinnan som blickar ned från valaffischer runt om i Venezuela heter Gladys Ascanio, men i oppositionens kampanj är hon enbart känd som ”Mi negra”.

Det är också namnet på de särskilda kontokort som den förre guvernören i delstaten Zulia, Manuel Rosales, vill dela ut till 2,5 miljoner fattiga om han vinner i morgon. Rosales vill fördela en femtedel av statens oljeintäkter direkt via dessa kontokort, vilket skulle ge mellan 2 000 och 4 000 kronor per månad till varje kortinnehavare.

Det kan låta mycket, men med de rekordhöga oljepriser som de senaste åren formligen pumpat in pengar i Venezuelas statskassa kan till och med den tidigare så högerkonservativa oppositionen kosta på sig sådana vallöften. Oljeindustrins bruttoinkomster i år beräknas bli över 800 miljarder kronor och den andel som går direkt in i statskassan tros bli större än någonsin.

Men trots att Rosales får cirka 30 procent av väljarsympatierna i opinionsmätningarna, en siffra som får anses hög med tanke på att oppositionen i stort sett raderades ut i parlamentsvalen 2004, så förefaller Hugo Chavez närmast oövervinnerlig.

Efter åtta år som Venezuelas president är han populärare än någonsin och på marknaderna i Caracas är efterfrågan stor på de små Chavez-dockor som finns i olika modeller och med olika typer av kläder.

Om Chavez segrar i valet i morgon är det inte osannolikt att han inom kort utlyser en folkomröstning om en lagändring som skulle tillåta honom att sitta kvar vid makten till 2021, det år som han själv anser lämpligt för sin pensionering.

Internationellt har han blivit känd för att vara en nagel i ögat på Bushadministrationen, ofta med kontroversiella uttalanden och politiskt känsliga allianser. I somras besökte han bland andra Iran och Vitryssland för att söka stöd för Venezuelas kandidatur till säkerhetsrådet.

Men Chavez popularitet på hemmaplan beror främst på hans engagemang för de fattigaste. Många av de venezolaner som lever på marginalen ser honom som en garant för en chans till en bättre framtid.

Något som Chavez dock helst inte talar om är att fattigdomen ökade i landet under hans första fem år vid makten, den socialistiska retoriken till trots. Enligt regeringens egen statistik har utvecklingen vänts sedan dess, men fattigdomen har ändå bara minskat marginellt jämfört med 1998.

Att det nu ändå förefaller gå åt rätt håll tros ha att göra med att regeringen för tre år sedan sjösatte en satsning på sociala program, så kallade misiones. De är ett slags utposter i utsatta områden som erbjuder sjukvård, alfabetisering, utbildning och subventionerade livsmedel till de allra fattigaste.

Kritiker menar att dessa ”misiones” fungerar som röstfångare för Chavez och att de leder till korruption, eftersom man mer eller mindre måste sympatisera med regeringen för att få tillgång till servicen. Men oavsett sanningshalten i de anklagelserna är det ett faktum att presidentens popularitet tilltagit sedan de sociala programmen inleddes.

Hugo Chavez har också rensat ut sina kritiker ur militären, sett till att ta kontroll över högsta domstolen och har numera även stöd av en majoritet i kongressen. Oppositionen varnar för att demokratin är hotad om den processen får fortsätta.

I slutskedet av valrörelsen har dramatiken tilltagit, sedan regeringen i torsdags sade sig ha avslöjat planer på ett mordförsök på Manuel Rosales. Oppositionsledaren avfärdade dock uppgifterna som en bluff och manade sina supportrar att vara uppmärksamma på eventuella försök till valfusk.

Erik Gustafsson

DN 2006-12-03

Continue reading

Så blev han ändå president

Har precis sett den kortvuxne och något tunnhårige Felipe Calderon hålla sitt första tal som president.

Tänk, han lyckades faktiskt svära presidenteden. López Obradors anhängare försökte i det längsta hindra honom från att ta sig upp i talarstolen i kongressen, men trots busvisslingar, ett och annat höftsving och smädesord kunde Felipe ändå ta sig upp på podiet, säga de magiska fraserna och hänga på sig det röd-grön-vita presidentbandet.

Talet fick han hålla i en annan lokal, där enbart trogna partikamrater fanns på plats. Det är svårt att få nåt sagt när folk hela tiden skriker “UT! UT!”, så Calderón tog det säkra före det osäkra.

Det blev mycket tal om rättsstaten, lag och ordning, men även vikten av att skapa nya arbetstillfällen. Inga överraskningar direkt.

Det återstår att se vad Calderón tar sig för i praktiken, nu när han äntligen fått svära eden. Risken finns att de sociala konflikterna förvärras när han ska visa sig “handlingskraftig”.

I en längre artikel i dagens DN skriver jag om polariseringen i landet och den svåra uppgift som nu möter den nye presidenten. Här är länken till artikeln.

Nej, nu är det dags att ge sig ut i solskenet i Mexico City och softa lite, kanske äta en taco eller två. Man blir tydligen hungrig av politik.

Continue reading

Två presidenter är en för mycket

MEXICO CITY/OAXACA. När Felipe Calderón i dag tillträder som Mexikos nye president gör han det i ett land som är kraftigt polariserat, såväl politiskt som socialt. Hans första stora utmaning blir att överhuvudtaget lyckas svära presidenteden.

På det stora Zócalotorget i Mexico City viner en kall nordanvind. Tiotusentals människor har samlats i centrum för att se sin ledare svära eden som landets nye president. Men det är inte segraren i valet, Felipe Calderón,
som står där på podiet. Det är förloraren, vänsterkandidaten Andres Manuel López Obrador.

”Jag svär att försvara republiken …” ekar hans röst över folkmassorna, som möter hans ord med jubel när han utnämner sig själv till ”Mexikos legitime president”. Det är en märklig men suggestiv tillställning.

Ett hundratal meter från scenen möter jag José Guadalupe Aguilar. Han står och håller armen runt sin fru Emelia, som har satt sig ned på en tältstol för att vila benen. Paret
tillhör López Obradors kärnväljare.

José är byggnadsarbetare och Emelia hemmafru.
– Vi är här för att visa vårt stöd för ”de fattigas president”, säger de och intygar att de kommer att fortsätta
att stödja honom även i framtiden.

De bor utanför Mexico City och har därför inte rätt till den folkpension som López Obrador införde under sin tid som borgmästare i huvudstaden. Och eftersom José arbetat
hela sitt liv inom den stora informella sektorn, så kan han inte heller se fram emot någon statlig pension.

Han ser lite bekymrad ut när han säger att det bara är att ”kämpa på så länge det går”.

Men tycker de att det är rätt av López Obrador att utnämna sig själv till president?

– Ja, vi tror att högern fuskade till sig segern, säger de.

ENLIGT DET OFFICIELLA valresultatet slog Felipe Calderón sin främste utmanare López Obrador med en halv procentenhet. Trea blev det gamla maktpartiet PRI:s kandidat. Men trots att valet godkänts av både valmyndigheten och den särskilda valtribunal som granskade resultatet, så vägrar López Obrador acceptera förlusten och menar att ”den rika eliten” bestulit honom på segern.

Den karismatiske vänsterledaren utsåg häromveckan ett skuggkabinett med ministrar som ska lägga fram konkreta förslag och på alla möjliga sätt göra livet surt för Felipe
Calderón. Vilt slagsmål bröt ut i kongressen häromdagen, och tumultet riskerar att upprepas i dag, då López
Obradors anhängare hotat med att hindra Calderón från att svära presidenteden.

Det är minst sagt ett besvärligt utgångsläge för en nytillträdd president.

– Paradoxalt nog kan det komma att gynna Calderón, säger Federico Estevez, professor i statsvetenskap vid Itam-universitet i Mexico City.

– Situationen är väsensskild från när Vicente Fox kom till makten år 2000. Då var han den förste att bryta PRI:s 70-åriga maktinnehav och förväntningarna var skyhöga. Nu,
efter alla turer och anklagelser om valfusk, är förväntningarna låga. Det ger Calderón viss arbetsro, säger
Estevez.

Opinionsundersökningar visar att López Obrador förlorat en tredjedel av sina sympatisörer sedan valdagen. Men drygt 20 procent av befolkningen stödjer honom fortfarande.

Polariseringen mellan lägren skärps av att inkomstklyftorna är stora. 21,5 miljoner mexikaner överlever på mindre än två dollar per dag, och många av de fattiga stödjer López
Obrador. Samtidigt är en fjärdedel av befolkningen småbönder, vilka riskerar att drabbas hårt när den sista
fasen av frihandelsavtalet Nafta träder i kraft 2008.

Mexiko är i dag därför ett land i akut behov av nya arbetstillfällen. Varje år korsar 450 000 mexikaner
gränsen till USA i sökandet efter arbete.

DEN AVGÅENDE presidenten Vicente Fox, som tillhör samma konservativa högerparti som Calderón, PAN, lämnar efter sig statsfinanser i ordning och låg inflation. Men tillväxten
har under Fox tid vid makten legat på bara 3–4 procent per år, en siffra som knappt motsvarar befolkningstillväxten.

Den mexikanska ekonomin är nära sammanbunden med USA:s och
det var därför ingen slump att Felipe Calderón redan förra månaden besökte Washington för att överlägga med sin amerikanske kollega.

Sannolikt uppmanade George W Bush då Calderón att bland annat komma till rätta med den organiserade brottsligheten, som sedan flera år allvarligt utmanar den mexikanska
statens våldsmonopol. Hela städer vid gränsen till USA, inklusive poliskåren, kontrolleras av narkotikakarteller.
Och trots att den mexikanska regeringen de senaste åren överfört mer av ansvaret för bekämpningen av narkotikamaffian till armén, fortsätter våldet att dagligen skörda offer i de provinser som är värst utsatta.

I SIN VALKAMPANJ lovade Felipe Calderón att gå hårt fram mot brottsligheten. Ett första tecken på att han menar allvar är att han i tisdags gav den erkänt hårdföre Francisco Ramirez Acuña ansvaret för regeringens inrikespolitik. Människorättsorganisationer uttrycker oro
för att Ramirez Acuña har ett mörkt facit efter sina år som guvernör i Jalisco, med hundratals fall av tortyr
på sitt samvete. Men uppenbarligen är det inte något som bekommer Calderón.

– Det är svårt att gå hårt fram mot brottsligheten och samtidigt respektera mänskliga rättigheter. Kanske
är det så han tänker, säger statsvetaren Federico Estevez.

Calderón vill också till varje pris undvika att hamna i samma parlamentariska rävsax som sin företrädare Fox, vars reformer i många fall stoppades i kongressen av oppositionspartierna PRI och PRD.

Inte heller Felipe Calderón har någon egen majoritet att luta sig mot. Och eftersom vänsterpartiet PRD är
uteslutet som samarbetspartner efter de senaste månadernas ordkrig, så återstår bara det gamla maktpartiet PRI.

Problemet är att PRI kommer att kräva gentjänster för att ge sitt stöd till Calderón. Det handlar då inte minst om att få behålla makt och privilegier på det lokala planet, ute i delstaterna.

Ett exempel på det är delstaten Oaxaca i södra Mexiko, där oroligheter pågår sedan flera månader till följd av en lärarstrejk. Där har PRI härskat i decennier, och guvernören
har traditionellt haft en närmast oinskränkt makt. Även den nuvarande guvernören Ulises Ruiz lever efter filosofin att hans ord är lag.

FLERA KÄLLOR inom polis- och åklagarmyndigheten har den senaste veckan vittnat för mig om omfattande korruption och lagbrott som begås med delstatsregeringens goda minne.

– Här fungerar rättvisan bara för högstbjudande. Har man inte pengar eller kontakter får man vänta i evigheter på att få sin sak prövad, säger en källa inom åklagarämbetet,
som av rädsla för repressalier inte vill uppge sitt namn.

Oppositionen förföljs genom massgripanden, tortyr och avrättningar. Trots det har en omfattande proteströrelse vuxit fram de senaste månaderna.

När kravaller utbröt i samband med demonstrationer krävde därför guvernör Ruiz att den federala regeringen skulle ingripa. Med bara några veckor kvar till Calderóns tillträde
såg sig president Fox tvingad att skicka tungt beväpnad federal polis för att slå ned protesterna mot PRI-guvernören.

Saldot den senaste veckan: minst tre döda, ett fyrtiotal ”försvunna” och 149 gripanden av oppositionella.

– Här i Oaxaca råder det i praktiken undantagstillstånd just nu, säger Yessica Sanchez, chef för människorättsorganisationen Liga Mexicana de Derechos Humanos.

Det är inte osannolikt att PRI:s ledning kommer att kräva fler gentjänster av det slaget för att ge Calderón stöd i kongressen.

Erik Gustafsson

DN 2006-12-01

Continue reading

Trött

Efter en veckas intensivt arbete i Oaxaca känns det som om jag har nån infektion i kroppen. Det tär på krafterna att ständigt höra dessa sorgliga historier, människor som förlorat nära och kära.

Som svar till Ulriqa kan jag rapportera att folk här försöker leva sina vanliga liv så gott det går. Men den psykologiska pressen är påtaglig, polisen fortsätter att göra nattliga razzior och människor grips till synes godtyckligt. Är man – eller han varit – aktiv i någon oppositionell organisation så sover man nog inte särskilt gott om nätterna.

Jag har just gjort klart ett jobb och siktar nu på att komma med ettbussen till Mexico City. Behöver lite andrum.

Det kan ju dessutom bli lite dramatik där på fredag, när Calderón tillträder som president. Även om jag ärligt talat tycker att slagsmål i parlamentsbyggnader är rätt sövande.

Allt väl, dock. Med mig.

Continue reading

Total repression

Om det var svårt att jobba här innan lördagens kravaller, så har det inte blivit lättare sedan dess. I nuläget är man antingen med guvernör Ulises Ruiz, eller så är man mot honom och då kan vad som helst hända en. Det gäller alla, även journalister.

I lördags blev en hel drös mexikanska journalister misshandlade. Jag mötte en man som arbetar för El Financiero och som hade fått sy tio stygn (cirka tio centimeters ärr) i huvudet efter att ha fått ett våldsamt batongslag av en polis, trots att han skrikit “press” och visat sitt leg.

Trots det kändes det ändå tryggare att hänga med pressen i går än att fara runt själv, så jag gjorde det, gick på presskonferenser och sånt. Rätt kul, jag blev tjenis med både El Universals, La Jornadas och nyhetsbyrån Notimex utsända.

När jag sa att jag jobbade för den svenska tidningen Dagens Nyheter, sa någon “prosit”. Rätt kul.

I dag hade motståndsrörelsen APPO för avsikt att åter bygga upp sitt tältläger vid Santo Domingo-kyrkan. Det förra brändes ned i lördags. Men i morse hade plötsligt federal polis ockuperat torget framför kyrkan.

Och inte bara det torget, faktiskt. Det stod klungor av tungt beväpnade poliser i varenda park och på vartenda torg i staden… tänk er Nytorget med tre lastbilar poliser utanför Seven-Eleven. Och i Björns Trädgård. Och på Medis. Och i Humlegården. Och… ni fattar.

Så APPO:s månghövdade ledning ställde in den demonstration som var planerad och tog skydd på universitetsområdet.

Men polisen är ute efter att gripa hela ledningen för rörelsen. Det finns arresteringsorders på i stort sett alla representanter (vilket är över 100 personer).

Tiotals husrannsakningar har gjorts runt om i stan i dag. Alla som är det minsta politiskt aktiva, även människorättsaktivister, är fullständigt paranoida. Rädslan är det som kännetecknar Oaxaca just nu.

Jag har inte fått någon rosaskimrande romantisk bild av APPO. Men deras fiende verkar älska rollen som “bad guy”. Och det är inte utan att man undrar vad som hänt med grundläggande mänskliga rättigheterna i den här stan. Om de någonsin har respekterats.

Continue reading

Minst tre döda i våldsamma kravaller i Mexiko

OAXACA, MEXIKO. Våldsamma kravaller rasade hela natten till söndagen i staden Oaxaca i södra Mexiko. Demonstranter som kräver delstatsguvernörens avgång satte eld på byggnader och sköt fyrverkeripjäser mot polisen, som svarade med tårgas och skarpa skott. Minst tre dödsoffer uppges ha krävts och hundratals har skadats.

Den annars så lugna och pittoreska kolonialstaden Oaxaca stod inte att känna igen på lördagskvällen. Eld- och rökpelare steg mot natthimlen från byggnader runt om i staden, vilka aktivisterna ansåg hade kopplingar till delstatsregeringen i Oaxaca. Ett tjugotal europeiska turister tvingades fly i panik från stadens busstation, som också angreps.

– Det var hundratals människor på gatorna, mitt i natten. De slog sönder fönster och satte eld på bilar på gatorna, berättar det tyska paret Christan Braun och Katharina Dietrich, som hamnade mitt i kaoset.

Några kvarter från hotellet som de flydde till och som även DN:s utsände bor på stod en domstolsbyggnad i full brand och tungt beväpnad polis sprang från gathörn till gathörn i jakt på demonstranterna. Civilbefolkningen gömde sig inomhus sedan en regeringstrogen radiokanal varnat för att polisen skulle skjuta mot alla de såg på gatorna. En annan radiokanal uppgav att minst tre personer dödats av civilklädda poliser.

Kravallerna utbröt sedan en stor demonstration som paraplyorganisationen APPO anordnade urartat. Tiotusentals demonstranter tågade på lördagen mot centrum för att ”omringa” de flera tusen federala poliser som sedan en månad ockuperar det stora Zocalotorget. Avsikten var att under 48 timmar fredligt belägra polisstyrkorna.

Till en början verkade det gå bra och en mänsklig mur bildades runt torget, som polisen spärrat av med taggtråd och stora pansarfordon. Men vid femtiden på eftermiddagen utbröt oroligheter vid en av avspärrningarna och när polisen sköt tårgas mot demonstranterna blev situationen okontrollerbar. Över hundra personer uppges ha skadats och flera hundra gripits. De gripna har förts till en flygbas utanför staden.

Det var i maj i år som lärarna i delstaten gick ut i strejk för att kräva högre lön och gratis skolmat för eleverna. Guvernören Ulises Ruiz vägrade då att förhandla och satte i stället in polis mot lärarnas tältläger. Det ledde till omfattande kravaller och flera dödsoffer.

Ett hundratal organisationer bildade paraplyorganisationen APPO för att ge stöd till lärarna och tillsammans lyckades de i juni ockupera hela centrumet i Oaxaca, sätta upp barrikader runt om i staden och tvinga president Fox att försöka förhandla fram en lösning.

Situationen har sedan dess förvärrats och minst 14 människor har dödats, många av dem i samband med att guvernörens civilklädda poliser skjutit urskillningslöst mot människor i närheten av barrikaderna. Otaliga personer har gripits godtyckligt och misshandlats svårt av dessa civilklädda poliser, som ofta och med chefsåklagarens goda minne hittar på grova brott som de gripna åtalas för.

Demonstranterna kräver att delstatsguvernören Ulises Ruiz avgår, eftersom de ser honom som ansvarig för polisens attacker. Men Ruiz vet att Mexikos nya president Felipe Calderon, som tillträder den 1 december, behöver stöd i kongressen från guvernörens parti, PRI. Han räknar därför kallt med att Calderon inte tvingar honom att lämna sin post.

En möjlig kompromisslösning är att Ruiz avgår efter den 1 december, eftersom han då suttit två år på posten som guvernör och därför enligt konstitutionen inte behöver utlysa nyval – ett val som vänsteroppositionen i så fall troligen skulle vinna. Det är dock mycket tveksamt om proteströrelsen kommer att acceptera att en av Ruiz närmaste tar över makten. Risken finns att konflikten då i stället förvärras i denna fattiga mexikanska delstat.

Erik Gustafsson

DN 2006-11-26

Continue reading

Dagen efter

Minst tre döda. Ett hundratal gripna. Över hundra skadade. Ett tiotal hus nedbrända.

Det är saldot efter gårdagens kravaller.

Jag höll mig vid hotellet hela kvällen eftersom det gick rykten om att polisens paramilitära enheter åkte runt och sköt vilt mot folk på gatorna. De tre som dog avled efter att ha blivit träffade av ett hundratal kulor i en sådan räd.

Ett par kvarter från mitt hotell stod en domstolsbyggnad i full brand. Och framåt niotiden kom ett helt gäng tyskar och britter springande. De hade flytt från busstationen, som också attackerats av aktivister. Flera av dem grät av rädsla.

På så sätt blev mitt hotell hastigt till ett slags flyktingläger. Smått absurt.

I dag är det lugnare, men något säger mig att det här inte är slut än. Kanske dags att tjacka gasmask.

Jag har just skrivit en artikel för DN. Här är länken till artikeln.

Continue reading

Dagens aktivisttips

…är att Coca-Cola är en riktig hit mot tårgas. Bättre än vinäger.

I skrivande stund pågår veritabla gatustrider i centrala Oaxaca. Jag hör smällarna ända hit, där jag sitter på mitt hotell. Klockan är strax efter åtta på lördagskvällen lokal tid.

Men det började lugnt. Vid tretiden på eftermiddagen kom paraplyorganisationen APPO:s stora demonstration fram till de centrala delarna av staden. Där, bakom taggtråden, väntade tungt beväpnad federal polis. Det var för en knapp månad sedan som polisen drev bort aktivisterna med våld från det stora zocalotorget och sedan dess har de uniformerade ockuperat centrum. Oaxaca, som annars är en lugn stad i kolonialstil, går knappt att känna igen.

Demonstranternas plan var att omringa torget och att sedan belägra poliserna i 48 timmar för att på så sätt pressa delstatsguvernören att avgå. Det hela var tänkt att vara en icke-våldsaktion, åtminstone sa ledningen det.

Till en början verkade planen fungera. Folkmassan omringade torget, hela tiden med ett kvarter mellan sig och närmaste polisbarrikad.

Men efter någon timme började folk gå hem och leden tunnades ut. De som stannade var framförallt unga grabbar och tjejer. En del av dem drog kundvagnar fulla med stenar och molotovcoctails.

Några äldre personer försökte hålla aktivisterna lugna, men när en polis på ett tak slängde småsten mot kidsen blev stämningen upphetsad. Jag såg inte exakt vad som hände sen, men några minuter efter klockan 17 hördes flera höga knallar då aktivister sköt fyrverkerier som varningssignaler.

Strax därefter möttes jag av ett vitt rökmoln som steg från närmaste korsning. Eileen Truax, en journalist som jobbar för den spanskspråkiga Los Angeles-tidningen La Opinion, plockade upp sin gasmask och räckte mig sin snusnäsduk. Vi duckade och tog oss igenom röken så gott det gick. Ögonen tårades och det stack i näsa och mun. Tårgas.

En bit bort stod en maskerad kille med en Coca-Cola-flaska och förrättade en märklig typ av nattvard. Vi var flera som stod i kö för att doppa händerna i den mirakulösa vätskan som tar bort klådan och sticket ur ögonen. Always Coca-Cola.

Efter det bestämde jag och Eileen oss för att vi sett tillräckligt och gick och satte oss på en restaurang ett par kvarter bort. Medan smällarna från gatustriderna fortsatte käkade jag en Club Sandwich med servett i knät.

Nu är jag alltså tillbaka på hotellet. Men smällarna fortsätter. Enligt medieuppgifter har poliserna rört sig framåt och jagar aktivisterna längs gatorna. Flera personer uppges ha skadats. Barrikader har satts i brand.

Men jag har inte berättat det läskigaste än.

I går (fredag) mötte jag Cesar Mateus, presstalesman för APPO. Jag ville bli akrediterad som journalist, så att inte nån ung spoling skulle få för sig nåt i demonstrationen.

Cesar Mateus sa att det inte var några problem, men att de behövde ett litet foto för att kunna göra press-brickan. Vi bestämde att vi skulle ses klockan sex på kvällen utanför kyrkan Santo Domingo, där APPO haft sitt högkvarter sedan de kördes bort från centrum.

När jag kom till mötesplatsen var inte Cesar där. Efter en timmes väntan ringde jag honom. Han sa att han satt i ett möte och frågade om det var okej om vi ordnade det där på morgonen därefter (dvs i dag). Visst, sa jag.

I morse gick jag upp tidigt för att åka och träffa Cesar Mateus. Men när jag slog upp den lokala morgontidningen ser jag en stor bild på honom och texten “försvunnen”. Okända maskerade och beväpnade män kidnappade Cesar Mateus utanför Santo Domingo-kyrkan vid halvniotiden i går kväll. Bara nån timme efter det att jag lämnade platsen.

Vid middagstid i dag framkom det att Cesan Mateus befinner sig i ett fängelse i delstaten. Han uppges vara svårt medtagen efter att ha blivit misshandlad och torterad. Att Cesar Mateus enligt polisen misstänks för kidnappning, misshandel och väpnat rån förefaller därför vara en svart ironi.

Continue reading

En svenne i Oaxaca

Efter några dagar här i Oaxaca kan jag konstatera att det är värre än jag trodde. Rättsstaten är i det närmaste ett skämt och polariseringen är enorm. Snacka om krutdurk!

Det enda som är bra är att man numera helt ostörd kan vandra runt i Mitla och på andra turistmål, eftersom det inte finns några andra turister här överhuvudtaget.

Jag kom hit i tisdags kväll, jobbade intensivt i onsdags och i går, torsdag, tog jag lite ledigt och hängde på Ingrid (som dök upp som gubben i lådan i internetkafeet på mitt hotell trots att hon skulle norrut – kul!) och kanadensiskan Esther på turistutflykt. Skönt att få ett avbrott i alla hemskheter man får höra talas om.

I dag drog både Ingrid och Esther vidare nedåt kusten, så nu är jag ensam kvar och ska strax gå och fixa akreditering inför morgondagens megademonstration. Motståndsrörelsen APPO hotar omringa hela centrumet, där tungt beväpnad federal polis har barrikaderat sig. Det kan bli livat.

Men nu ska jag äta lunch. Och få lite värme i solen. Brr! Det är verkligen kallt här på nätterna, värsta kallfronten har dragit in över landet och jag ligger och huttrar under tre lager med filtar. Det ni, novembersvennar!

Continue reading

Motsägelsernas man

Måndag. Jag står mitt i folkhavet på det stora zocalotorget i Mexico City och ser socialdemokraten Andres Manuel Lopez Obrador svära presidenteden i snålblåsten. Vintern har kommit till Mexico City, men nordanvinden har inte avskräckt de hundratusentals som trängs på det stora torget.

Bredvid mig står Maria Isabel Camacho och hennes son Daniel. De har rest in till centrum från förorten Nezahualcoyoth för att visa sitt stöd för Obrador.

– Han är de fattigas president. Därför stödjer vi honom, säger Maria Isabel och ger sin son en värmande kram.

Maria Isabel är hemmafru och hennes man arbetar i en textilfabrik. De tillhör med andra ord López Obradors kärnväljare, den stora grupp som i Sverige ibland klumpas ihop som “LO-kollektivet”.

“Jag lovar och svär att försvara republiken…” ekar López Obradors röst över Zocalon.

Det hela känns lite konstigt. Åtminstone för någon som just anlänt från ett kallt land i norra Europa. Trots allt så vann ju inte López Obrador valet i juli. Eller hur? “Nja”, säger hans anhängare, “valet stals av den kristna högern”.

Den karismatiske Andres Manuel Lopez Obrador är en politiker som är svår att förstå sig på, ofta full av motsägelser. Å ena sidan förkastar han valresultatet, hävdar att han bestulits på segern och att samtliga demokratiska institutioner (inklusive valmyndigheten och valtribunalen) är genomruttna.

Å andra sidan vill han fortsätta arbeta inom dessa institutioner.

Han säger att han är landets “legitime president” och att hans skuggkabinett nu ska lägga fram lagförslag baserade på hans, minst sagt, luddiga valplattform, som innehåller en ekonomisk politik baserad på basal keynesiansk teori: “höj inkomsterna för dem som tjänar minst så ökar efterfrågan och tillväxten tar fart”.

Det låter ju bra. Men när man ställer frågan hur han ska höja de fattigas disponibla inkomster får man nästan alltid luddiga eller klassiskt populistiska svar (“mer statliga subventioner på el, vatten, livsmedel” etc). Och naturligtvis ska det ske utan att höja några skatter eller avgifter. Pengarna finns liksom bara där. Señor Obrador är kompis med alla.

Hans “ministrar” säger att idén om ett skuggkabinett fått inspiration från Norge. Inget fel med det.

Men till skillnad från den norska oppositionen hävdar “El Peje”, som han kallas i folkmun, att han tagits ifrån segern genom valfusk. Det är en rätt allvarligt anklagelse.

Han har dock svårt att konkretisera i exakt vad valfusket bestod. Den mest konkreta oegentligheten var att sittande presidenten Fox flera gånger under valrörelsen gav sitt stöd till segrande högermannen Felipe Calderon, något som är förbjudet enligt mexikansk lag. Valtribunalen noterade också detta i sitt domslut, men menade att det inte var tillräckligt för att underkänna valet.

När Lopez Obrador, som har stort stöd bland arbetare och låginkomsttagare, dömer ut instutionerna är risken stor att folk helt tappar förtroendet för demokratin, och det i ett land där politikerföraktet – ofta med rätta – redan nått extrema nivåer.

Problemet är bara att hans uttalanden förvärrar den konflikt som nu hotar att slita Mexiko i tu. Och det finns andra krafter som väntar i bakgrunden. Inte minst bruna sådana.

Så vad ska man tro om Lopez Obrador, denne karismatiske politiker med de stora orden och gesterna? Tja, man får väl vänta och se, han har varit uträknad förr.

Det är dock inte oväsentligt att Lopez Obrador representerar den del av vänsterpartiet PRD som ändå har en folkrörelseförankring. Den andra strömningen leds av Jesus Ortega, som när han var senator 2001 gjorde upp med PRI och PAN om att inte rösta igenom San Andres-avtalen och därmed skapade det dödläge i fredsförhandlingarna med zapatisterna som fortfarande råder. Han vill helst bli av med de mer radikala delarna av partiet och förvandla PRD till ett mittenparti dominerat av karriärpolitiker och tjänstemän. Men så länge López Obrador har vind i seglen lär han inte få gehör för de tankegångarna.

Nog om partipolitik. Nu blir det Oaxaca.

Continue reading