PARIS. Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet ger andrum till den hårt ansatta franska republiken. Macron har nu en stor uppgift i att ge fransmännen framtidstron tillbaka – och inte bara till den urbana medelklass som varit hans kärntrupp i valrörelsen. Misslyckas han kan en ny duell vänta med Le Pen om fem år.
När den officiella prognosen lästes upp på Emmanuel Macrons valvaka utanför Louvren i Paris steg jublet mot kvällshimmelen. Samtidigt en besviken tystnad hos Le Pens supportrar.
”Emmanuel Macron: 65,5 procent. Marine Le Pen:34,5 procent.”
Resultatet överensstämmer väl med de stora opinionsinstitutens mätningar. Trots det relativt sett låga valdeltagandet hamnade Le Pen aningen lägre än vad som förutspåtts. Men något chockbesked blev det alltså inte.
Det skräckscenario som en del hade sett framför sig, med Le Pen vid makten i ett auktoritärt och alltmer slutet Frankrike blev inte verklighet.
Inte den här gången.
Men sprickorna i den franska republiken finns kvar, de växer och utgör på sikt ett existentiellt hot mot landets demokratiska styrelseskick.
I de små- och medelstora städer där Le Pen och hennes fascistanstrukna parti Nationella fronten har sina starkaste fästen, krävs konkreta åtgärder för att återupprätta människors hopp och framtidstro.
I första hand handlar det då om att få fart på den ekonomiska tillväxten, skapa arbetstillfällen och få ned arbetslösheten, men även om att säkra kvaliteten i den offentliga sjukvården, skolan och omsorgen.
För att lyckas med det behöver Macron dock få handlingsutrymme – något som han inte automatiskt kan räkna med, trots segern i söndagens val. Om det preliminära resultatet på över 65 procent av rösterna håller är det ett styrkebesked som kan locka över politiker från både vänster och höger till den retoriskt skicklige 39-åringens läger.
Men en uppenbar risk finns också för att den traditionella högern i Republikanerna fryser ut honom inför parlamentsvalet i juni. Det kan hänvisa den nyvalde presidenten till att samarbeta enbart med vänstern – en obekväm sits för någon som gått till val på att lösa upp de partipolitiska låsningarna i landets politik.
Som fransk president får Macron trots allt en betydande makt. Han blir bland annat Frankrikes militära överbefälhavare, vilket ger honom kontroll över specialstyrkor, atomubåtar och cirka 300 kärnvapenstridsspetsar.
Han har även i teorin viss möjlighet att regera genom förordningar och dekret – något som dock skulle kunna polarisera landet och skada hans framtoning som den franska republikens grindvakt.
Marine Le Pen är, å sin sida, skadeskjuten, men sannolikt inte helt missnöjd med valresultatet. Med uppemot 40 procent av väljarstödet sitter hon säkert på partiledarposten i Nationella fronten och kan ta sikte mot nästa presidentval som hålls om fem år.
Då måste Macron ha ett positivt facit att visa upp. Annars kan den franska demokratin vara i fara på allvar.
Erik de la Reguera
