Macron yngsta statschefen sedan Napoleons dagar

Emmanuel Macrons framgångssaga börjar i den nordfranska staden Amiens, där han växte upp som äldste son i en läkarfamilj. Det var i mormoderns bibliotek som Macron fann sin kärlek för böcker och berättelser, något som fortfarande märks av i hans tal: den blivande presidenten reciterar gärna franska klassiker, som Albert Camus, Stendhal och poeten René Char.

Från skolåren minns många lärare honom som en lite brådmogen pojke som gärna stannade kvar efter lektionerna och diskuterade. När han nådde gymnasieåldern började han på en privatskola som drivs av jesuiter i Amiens – och det var där han träffade sin nuvarande hustru, Brigitte.

Emmanuels mor tog sin son ur privatskolan och skickade honom till Paris. Men relationen överlevde prövningen och ett decennium senare gifte de sig i Paris. Då hade Macron slutligen blivit accepterad av svärfamiljen, vars goda kontakter inom såväl politik som näringsliv sannolikt hjälpt honom vidare på vägen i karriären.

I Paris studerade Macron vid École Nationale d’Admistration, det elituniversitet som format många ledande politiker i Frankrike. Han fick också anställning på investmentbanken Rotschild & Cie, och lotsade 2009 igenom Nestlés köp av Pfizers barnmatsavdelning för omkring 100 miljarder kronor.

På banken ska han ha gjort sig känd för stor social begåvning, snarare än någon utpräglad ekonomisk briljans.

Troligen bidrog också denna sociala talang till att han rekryterades till François Hollandes stab 2012, där han snart blev en av den nyvalde presidentens närmaste rådgivare. Två år senare tog Macron steget in i regeringen och som ekonomiminister visade han sig ha smak för avregleringar och åtgärder som stimulerar ökad konkurrens, samtidigt som han förespråkade blocköverskridande överenskommelser.

Men det senare fick ett kyligt mottagande – inte minst inom det regerande Socialistpartiet. Och det var i samband med det som han började tala om vikten av att revolutionera det franska höger-vänster-systemet, något som fann stark genklang bland de unga, urbana väljare som tröttnat på politiska låsningar.

På samma sätt som det är svårt att tänka sig Napoleon Bonapartes makttillträde 1804 utan den franska revolutionen, är det därför svårt att tänka sig Emmanuel Macrons seger i 2017 års presidentval utan den stora förtroendekris som de båda etablerade partierna i Frankrike gått igenom.

Socialistpartiet har skakats av en rad ouppfyllda vallöften och det fundamentala misslyckandet att inte få ned arbetslösheten under 10 procent. Samtidigt har oppositionen i Republikanerna varit hårt ansatt av olika korruptionsaffärer – något som bara understrukits av de senaste skandalerna kring dess kandidat i årets val, François Fillon.

Macron såg vad som var på väg att hända – och vem som stod och väntade runt knuten: Marine Le Pen. Han bestämde sig för att ta ett steg ut i det okända, lanserade rörelsen ”En Marche” (Framåt!) och klippte banden till sin mentor, president Hollande. ”Fadersmord” braskade rubrikerna i pressen när det begav sig.

Och resten är, som det heter, historia.

Nu väntar en stor utmaning för Emmanuel Macron: att som republikens president förhålla sig till samma politiska system som han sagt sig vilja revolutionera. Enligt en ny opinionsmätning har hans parti ”En Marche” faktiskt en god chans att bli ett av de största efter valet – något som skulle skaka om hela det politiska landskapet åratal framöver.

Men här finns också fröet till nya konflikter. Emmanuel Macrons politiska ambitioner och personliga stolthet kan leda till att han försöker styra landet genom dekret och förordningar, fram tills det att hans allierade säkrat egen majoritet i parlamentet.

En sådan modern ”bonapartism” skulle i värsta fall kunna leda till just den instabilitet som många av hans väljare röstat för att undvika. Mer sannolikt är därför att Macron nöjer sig med det som i Frankrike kallas ”cohabitation” – och utser en regering som är av annan partifärg än den som han själv har.

Erik de la Reguera