Oron växer inför rivningen av ”Djungeln”

En himmelsblå drake dras iväg av vinden och stiger mot den grådaskiga skyn. Den seglar fram högt över myllrande tak, leriga gränder och de tusentals tälten, högt över de improviserade butikerna, raderna av bajamajor, ja, till och med över poliserna och taggtrådsstängslen ute vid stora vägen. Så plötsligt fladdrar draken till – och faller spikrakt nedåt, med linan efter sig. Besvikna rop hörs när den försvinner mellan några skjul.

Men drakflygaren Talha ler bara försiktigt.

– Jag lärde mig göra drakar som pojke, och har alltid gillat det. Men nu har jag varit här i ett halvår. Försökt ta mig över till England mer än 20 gånger. Gömt mig i containrar, i lastbilar och varit nära flera gånger. Och som du ser är jag här fortfarande, säger han.

Sedan gör han det som är brukligt i hans hemtrakter vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Han bjuder in oss på te vid sitt tält.

Det ligger en bit bort, och under promenaden har jag svårt att inte slås av hur stort detta tältläger i norra Frankrike är. Omkring 6 000 tros leva här nu; afghaner, sudaneser, etiopier, eritreaner, pakistanier och flera andra nationaliteter som alla samsas.

När vi är framme pekar Talha in i tältet.

– Vi sover tio personer här. Min plats är där inne i hörnet. Det är trångt, fast när det är kallt på natten håller man i alla fall värmen…

I ett angränsande ”kökstält” kokar tevattnet upp över en liten improviserad vedspis. Sedan några månader finns även kollektiva duschar, toaletter och sophämtning i lägret.

– Köerna är långa, så vi har fixat en egen liten dusch här, säger Talha och visar ett litet sidotält där kamraterna tvättar av sig.

– Men man blir verkligen otroligt trött av att bo så här.

Talha är 24 år, talar god engelska och har studerat fysik på universitet. Att han över huvud taget är här beror på två saker: talibanernas växande makt i det gränsområde familjen bor i. Och drömmen om ett bättre liv i England.

– Två veckor till. Sen lämnar jag ”Djungeln” och söker asyl i Frankrike, säger han till mig.

Men han vet att det inte bara är han som har kontroll över det.

När Frankrikes president François Hollande nyligen besökte Calais förklarade han att lägret snart ska rivas helt och hållet och att alla som lever i det ska föras till flyktingförläggningar.

Polisinsatsen kan inledas så snart som i morgon, måndag.

– Det känns obehagligt, så klart. För säkerhets skull har jag krävt och fått tillbaka de 3 000 brittiska pund som jag betalat i förskott till en smugglare, säger Talha.

Jag undrar om han försökt ta sig över på den väg som går nära lägret, den som flera migranter mist livet på i olyckor det senaste året.

– Nej, det är för farligt. Men jag vet en annan plats dit smugglarna brukar ta folk.

Mer än så vill han inte berätta. Information om smugglingsvägar är hårdvaluta i ”Djungeln”.

Efter mörkrets inbrott slås dieselgeneratorerna på inne i ”centrum”. Små irreguljära butiker och restauranger finns i lägret: ”Peace Restaurant”, ”Tastyland”, ”British Hotel”.

Men i kväll är det utförsäljning.

– Det är ingen mening att köpa in mer när vi kan bli vräkta när som helst, säger en afghansk grönsakshandlare.

En av hans kunder är 26-åriga Sana från Etiopien. Han är här av samma anledning som många andra:

– De tog mina fingeravtryck i Italien. Jag var sjösjuk och förstod inte vad som hände. Men senare fick jag veta att det finns något som heter Dublin …

Dublinförordningen leder ofta till att flyktingar skickas tillbaka till det land där deras fingeravtryck tagits, eftersom asylskäl enligt regelboken ska prövas i det EU-land som en flykting först anländer till.

– Söker jag asyl här i Frankrike, skickas jag alltså tillbaka till Italien, och där sover migranter på gatorna. Men jag vet flera som sökt asyl i Storbritannien och som inte skickats tillbaka, säger Sana.

Andra hoppas att det ska vara enklare att leva som papperslös i England. Och en del har familj eller vänner på andra sidan kanalen.

Bland annat har minst 178 barn och minderåriga i ”Djungeln” konstaterats ha laglig rätt att återförenas med sina familjer i Storbritannien.

– Men myndigheterna har till och med haft svårt att lösa barnens situation, säger François Guennoc frustrerat.

Han är talesperson för hjälporganisationen Auberge des Migrants, som arbetar i Calais. Tillsammans med andra hjälporganisationer har de vänt sig till en administrativ domstol i Lille för att tillfälligt stoppa rivningen av lägret. Utslag väntas på måndag eller tisdag.

– Vi är egentligen inte emot en rivning, men det ska ske på rätt sätt. Det här har hastats fram, troligen för att regeringen vet att det finns en lag som förbjuder att människor vräks vintertid – och rent legalt infaller vintern den 1 november, säger Guennoc.

– För ett par veckor sedan fick vi ett muntligt löfte om att de som finns här inte ska bli så kallade Dublin­ärenden. Men det är svårt att lita på det. Och utan tillräckliga garantier finns en uppenbar risk att många flyr undan evakueringen och bildar nya bosättningar under sämre förhållanden, säger Guennoc.

Ett bakomliggande skäl till att rege­ringen vill riva lägret i Calais just nu är sannolikt den stundande val­rörelsen inför presidentvalet nästa år.

– Men nu finns i stället risk för oroligheter. Vi har hört att en del aktivister från Storbritannien och andra länder kommer hit i nästa vecka för att protestera mot rivningen, säger François Guennoc.

Tiotals europeiska volontärer är redan på plats. En av dem är den svenske arkitekturstudenten Samuel Kuhfuss. Han är inte här för att protestera våldsamt, intygar han, utan för att lära sig mer om situationen och kanske bidra med något.

– Något är fel i systemet, tycker jag. Varje gång myndigheterna river ett läger i Calais kommer det ju nya människor och nya bosättningar uppstår, säger han.

Bakom honom står några sudanesiska migranter och blickar bort mot den upplysta vägen, stängslet och taggtråden.