MEXICO CITY. ”Den blonde dödsängeln”, marinofficeren Alfredo Astiz, har dömts till livstids fängelse i Argentina. Astiz har blivit något av en symbol för militärdiktaturens brott i landet och anses vara ansvarig för bland annat svenskan Dagmar Hagelins försvinnande 1977.

Den 59-årige Alfredo Astiz såg sammanbiten ut när domen mot honom lästes upp i en rättssal i Buenos Aires natten till torsdagen svensk tid. På ett torg i närheten stod hundratals människorättsaktivister och anhöriga till Astiz offer och följde den historiska händelsen via storbildsskärm.

När orden ”livstids fängelse” ekade ut över torget utbröt applåder och jubel. Många hade väntat på denna stund i över 30 år.

– Det är en oerhörd glädje! Jag är väldigt stolt över att Argentina nu är ett av få länder i Latinamerika som kommit så här långt, säger Liliana Pelegrino, som är en av dem som vittnat i rättegången, till DN.

Hon kunde inte vara på plats i Argentina när domslutet kom, utan fick reda på det i sitt hem i Stockholm.

– För mig innebär det här en tröst och en upprättelse. Men det handlar inte om hämnd. Det handlar om rättvisa, säger Liliana Pelegrino.

Hon är en av omkring 5 000 människor som kidnappades och fördes till Marinens mekaniska skola, ESMA, under militärdiktaturen 1976-1983. Offren anklagades för att vara vänsteraktivister och för att på olika sätt ha konspirerat mot staten. I praktiken kunde dock ofta alla som råkade stå i ”fel” adressbok hamna i torterarnas våld.

Alfredo Astiz var en av de mest aktiva torterarna på ESMA. Nu har han dömts för att ha kidnappat och mördat två franska nunnor och tre kvinnor som var aktiva i anhörigorganisationen Mödrarna på Plaza de Mayo, men Astiz tros ha varit ansvarig för betydligt fler brott.

Han har bland annat pekats ut som ansvarig för den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelins försvinnande i januari 1977. Hagelins far Ragnar Hagelin bor sedan många år i Stockholm och även han har följt rättegången noga.

– Jag stannade nästan hela natten framför min dator och lyckades följa allt som hände där. Du kan tänka dig: efter 34 års kamp för att få rättvisa är det här en av de största stunderna i mitt liv, säger Ragnar Hagelin till TT.

Hur viktigt är det här för dig?
– Åh, jag kan inte finna riktiga ord för att beskriva mina tankar för dig eller för Sverige. Efter 34 års kamp. . . Ibland undrar jag hur jag har kunnat klara mig, säger 78-årige Ragnar Hagelin.

Dagmar Hagelins fall är ett av många som väntar på att få en separat rättegång i Argentina. Enligt officiella uppgifter ”försvann” minst 13 000 människor under militärdiktaturen. Många människorättsorganisationer uppskattar dock det egentliga antalet till uppemot 30 000.

Erik de la Reguera

Svenska Dagmar Hagelin kidnappades 1977

Den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelin kidnappades av ett militärt kommando i Argentinas huvudstad Buenos Aires den 27 januari 1977. Hon hade åkt ut till förstaden El Palomar i Buenos Aires för att besöka väninnan Norma Burgos, men möttes i stället av civilklädda män som fört bort Burgos kvällen innan.

Hagelin försökte fly från sina angripare. När hon var på väg att runda ett gathörn blev hon skjuten. Den man som höll i pistolen har senare identifierats av vittnen som marinofficeren Alfredo Astiz.

Dagmar Hagelin fördes sedan till Marinens mekaniska skola, ESMA, dit även väninnan Norma Burgos förts. De båda vännerna träffades helt kort vid ett tillfälle. Då låg svenskan kedjad vid en säng, svårt misshandlad och med ett öppet sår i huvudet.

Norma Burgos överlevde tortyren på ESMA och kunde vittna om mötet. Men än i dag är det oklart vad som hände med Dagmar Hagelin sedan. Svenskans fall står i kö och väntas tas upp i en framtida rättegång.

Intensiv jakt på vänstern

Efter en statskupp i mars 1976 inledde militärjuntan en intensiv jakt på vänstergerillan Montoneros medlemmar. Snart hade den förvandlats till en ren utrotningskampanj riktad mot alla med vänstersympatier.

Efter återgången till demokrati 1983 ställdes de högsta juntaledarna inför rätta och dömdes till fängelsestraff, men 1990 fick de amnesti. Rättegångarna återupptogs 2005 och denna gång mot samtliga ansvariga. Hittills har ett fyrtiotal militärer dömts.

Publicerat i DN den 28 oktober 2011.

MEXICO CITY. Farcgerillan har inlett en ny offensiv mot centralmakten i Colombia, bara dagar före de viktiga lokalvalen på söndag. Upptakten till valen har präglats av maffiamord på politiker, röstköp och illegal kampanjfinansiering. Minst 41 kandidater har dödats hittills.

En militärkonvoj kom i fredags körande genom en stor oljepalmsodling några mil utanför staden Tumaco i södra Colombia. Landsvägens lugn förbyttes hastigt i kaos när flera hemmagjorda bomber exploderade där militärfordonen passerade.

Soldaterna som klättrade ut ur bilarna möttes av intensiv maskingevärseld och exploderande handgranater. Minst tio regeringssoldater och en gerillasoldat dödades i bakhållet.

Två dagar senare, i söndags, inträffade en liknande händelse i den östliga provinsen Arauca. Även där krävdes tio regeringssoldaters liv. Attackerna har fortsatt i veckan. Minst två soldater och en polis har dödats.

Gerillan bakom attackerna, marxistiska Farc, har varit tillbakapressad de senaste åren och förlorat flera av sina högsta ledare. Men enligt Colombias försvarsdepartement mönstrar den fortfarande omkring 8 000 man och nu har gerillans nya ledning bestämt sig för att visa att den långtifrån är uträknad.

Tidpunkten är noga vald. I helgen hålls lokalval i Colombia och drygt tusen borgmästare och ett trettiotal guvernörer ska utses.

Lokalvalen ses av många bedömare som ett slags lackmustest på hur den colombianska demokratin mår. Regeringen har mobiliserat 300 000 poliser och militärer för att skydda vallokalerna från gerillans attentat.

– Såväl gerillorna som narkotikamaffian och de nygamla paramilitärerna försöker utöka sitt inflytande på lokalplanet. Det gör man genom selektiva mord och hot. Men även genom sponsring av kandidater med kampanjbidrag, säger Alejandra Barrios, chef på Misión de Observación Electora, MOE, till DN.

Alejandra Barrios organisation har dokumenterat 41 mord på kandidater i år. Betydligt fler har utsatts för misshandel och hot. Dessutom är valfusk i form av röstköp och manipulerade vallängder vanligt förekommande. Incidenter har rapporterats från omkring en tredjedel av landets kommuner.

-Kandidaterna överskrider ofta taken för hur stora kampanjkassor får vara. Och vi vet att pengarna i många fall kommer från kokainproduktion, säger Alejandra Barrios.

De illegala väpnade grupperna i Colombia – gerillor, paramilitärer och maffian – ägnar sig alla åt kokainproduktion. De vill kontrollera lokalpolitiken eftersom den kan ge beskydd, kontroll över smugglingsrutter och värdefull underrättelseinformation.

Exakt hur djupt en del av dessa grupper lyckats infiltrera det politiska systemet i Colombia blev inte tydligt förrän 2006, då den skandal som fått namnet ”parapolitica” briserade. Minst 40 kongressledamöter har fängslats sedan dess, för samröre med paramilitärer som har tusentals civila liv på sina samveten.

Någon liknande utrensning har dock inte ägt rum på lokalnivå.

-Grundproblemet är att det fortfarande finns en acceptans för allianser av det här slaget inom den politiska eliten. Partierna liknar skrupellösa, röstmaximerande företag, säger Alejandra Barrios.

Erik de la Reguera

Oroligheterna eldas på av djup fattigdom

MEXICO CITY. Illegal tillverkning och export av kokain har i över 30 år varit drivmedel för den väpnade konflikten i Colombia. Men våldsspiralen är också en följd av den djupa fattigdom som råder på landsbygden och i många av städernas slumområden.

Det går att bo i Colombias huvudstad Bogotá i månader och aldrig märka av att det pågår en väpnad konflikt i landet, annat än genom den stadiga ström av internflyktingar som anländer till stadens fattigaste områden.

På landsbygden är situationen ofta helt väsensskild. Där stöter man på fattiga småbönder som är klämda mellan gerillor, paramilitärer och arméförband.

Jämfört med de värsta åren kring millennieskiftet har situationen förbättrats. Gerillan har pressats ut i periferin och kokainproduktionen minskat något. De paramilitära förband som med lokala eliters goda minne mördade vänstersympatisörer håller lägre profil än tidigare.

Men konflikten är långt ifrån över och enligt den enskilda organisationen Codhes lever drygt fyra miljoner colombianer fortfarande som flyktingar i sitt eget land.

– Under första halvåret i år tvingades 90 000 fly från sina hem. Många av dem var småbönder, säger Marco Romero, chef på Codhes, till DN.

Regeringen drev nyligen igenom en lag som ska göra det möjligt för internflyktingar att återvända hem, men Marco Romero ställer sig frågande till hur den ska sättas i verket:

– Lagen är ett steg i rätt riktning. Men man har inte avsatt tillräckligt med pengar. Staten måste både garantera säkerheten för de återvändande småbönderna och se till att det är möjligt för dem att få en vettig utkomst från något annat än att odla kokablad.

– I förlängningen handlar detta om ett val av utvecklingsmodell. President Santos vill storsatsa på så kallad agroindustri. Men man måste också satsa på småjordbruken, för Colombia är inte Sverige eller Tyskland; här lever fortfarande en tredjedel av befolkning på landsbygden, säger Marco Romero.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 27 oktober 2011 (länk 1 och 2)

Har skrivit följande artiklar inför och efter valet i Argentina:

– Livstid väntar “den blonda dödsängeln” (23 okt)
– Rättegång gynnar Kirchner (23 okt)
– Lyckad reformpolitik bakom Kirchners seger (25 okt)

Valresultatet: Kirchner 54 procent, Binner 17 procent, Alfonsin 11 procent. Segermarginalen är den största sedan återgången till demokratin 1983. Allt tyder också på att Kirchner återfår kontrollen över kongressens båda kamrar, vilket gör maktutövandet betydligt smidigare för henne.

Bland reaktionerna i olika medier ställer sig många frågan om Kirchner verkligen kan upprätthålla Argentinas makalösa tillväxttakt. The Economist skriver att ekonomin är på väg att överhettas och att inflationen snart riskerar spinna iväg bortom all kontroll, vilket i och för sig har varit tidningens ståndpunkt i omkring fyra år nu. Då är nog Clarins oro över den stora sojaimportörern Kinas ekonomiska problem och Brasiliens avmattning frågor som Kirchner tar på större allvar.

Slutligen är det intressant att notera att en socialistisk kandidat (Binner) kom på andra plats i presidentvalet. Detta samtidigt som peronistpartiets traditionella antagonister, radikalerna, fick nöja sig med tredje plats. På sikt kan det leda till att landets politiska karta ritas om.

MEXICO CITY. Cristina Kirchners storseger i söndagens presidentval i Argentina har tre huvudsakliga förklaringar: hög tillväxt i ekonomin, en fördelningspolitik som hindrat att klyftorna växt och liberala reformer som fört landet i mer sekulär och demokratisk riktning.

När rösterna var nästan sluträknade i går hade Argentinas sittande president Cristina Kirchner fått 54 procent, medan den närmaste utmanaren, socialisten Hermes Binner, fick 17 procent av väljarstödet. På tredje plats kom socialdemokraten Ricardo Alfonsin med 11 procent.

Kirchners segermarginal – 37 procentenheter – är en av de största i Argentinas historia. De huvudsakliga förklaringarna är tre:

– Ekonomin. När Cristina Kirchners make, Néstor Kirchner, kom till makten 2003 hade Argentina precis gått igenom den värsta krisen i mannaminne. De åtta år som gått sedan dess har präglats av en ekonomisk boom. Höga världsmarknadspriser på framförallt soja har gjort att tillväxten legat på omkring åtta procent per år, trots liberala ekonomers varningar om att regeringens protektionistiska åtgärder är riskabla.

– Fördelningspolitiken. Paret Kirchner bröt med den nyliberala politik som rått fram till 2003. Sedan Cristina Kirchner tog över makten 2007 har minimilönen och bidrag till fattiga höjts. Oppositionen menar att hög inflation undergräver satsningarna, men Argentina har lyckats hålla positionen som Sydamerikas minst ojämlika land trots boomen som gjort vissa lantbrukare till mångmiljonärer.

– Liberala reformer. De gamla maktstrukturerna i Katolska kyrkan och militären har försvagats. Homo- och heteroäktenskap har likställts, diktaturens bödlar från åren 1976-83 lagförts och anslagen till militären minskats.

Sammantaget har reformerna fört Argentina i mer sekulär riktning och stärkt stora delar av befolkningens förtroende för demokratin.

Erik de la Reguera

—

Publicerat i Dagens Nyheter den 25 oktober 2011.

MEXICO CITY. ”Den blonda dödsängeln” Alfredo Astiz väntas inom kort dömas till livstids fängelse i Argentina för brott begångna under militärdiktaturen. Astiz har utpekats som ansvarig för svenskan Dagmar Hagelins försvinnande men vägrar erkänna någon skuld.

– Den här regeringen ar bara ute efter hämnd! Men det enda den kommer att lyckas med är att göra oss till martyrer! sa den förre marinlöjtnanten Alfredo Astiz i en rättssal i Buenos Aires i förra veckan.

Under två timmar stod den i dag 59-årige Astiz och visade upp diagram och talade oavbrutet under sin slutplädering i målet mot honom och 17 andra militärer och poliser.

Grånad men med samma klarblå ögon och det lite barnsliga ansikte som på 1970-talet gav honom öknamnet ”Den blonda dödsängeln”, förklarade han att han bara lytt order i ett ”krig” mot kommunismen.

I Frankrike är Astiz sedan länge dömd i sin frånvaro till livstids fängelse för morden på två nunnor. Nu talar det mesta för att han också kommer att dömas i sitt hemland.

Under diktaturen mördades och ”försvann” minst 13.000 människor i Argentina, enligt officiella siffror. Många var vänstersympatisörer. Andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Ett av offren var Dagmar Hagelin. Hennes fall finns inte med i den pågående rättegången, utan har brutits ut och ”står i kö”, förklarar Dagmar Hagelins far Ragnar Hagelin. Men familjen följer den pågående processen noga från Stockholm.

– I över trettio år har jag väntat på det här. Mannen som mördade min dotter ska nu äntligen ställas till svars, säger Ragnar Hagelin till DN.

Det var på morgonen den 27 januari 1977 som den 17-åriga Dagmar Hagelin åkte till förstaden El Palomar i Buenos Aires för att besöka sin vän Norma Burgos.

Det hon inte visste var att Burgos blivit gripen kvällen innan och att ett kommando nu befann sig i huset. Inget tyder på att Dagmar skulle ha varit aktiv i någon vänsterorganisation. Men det spelade mindre roll för militärerna.

När dörren öppnades stod en okänd man där. Dagmar stirrade rakt in i hans stålblå ögon och insåg snabbt vad som hade hänt. Försvinnanden och politiska mord hade blivit vanliga efter kuppen några månader tidigare. Så hon vände på klacken och sprang för sitt liv.

– Stanna! skrek mannen och drog sitt tjänstevapen.

Skottet brann av just som Dagmar var på vag att runda ett gathörn. Hon föll sårad till marken. Mannen som skjutit henne skulle senare identifieras som Alfredo Astiz.

Militärerna stoppade en taxi och lyfte in svenskan i bagageluckan, medan hon försökte göra motstånd. De tryckte igen luckan. Bilen körde i väg. Sedan dess är Dagmar Hagelin försvunnen.

Hennes far Ragnar Hagelin larmade snabbt den svenska ambassaden, men efter två veckor av resultatlös ”tyst diplomati” bestämde han sig för att ta historien till pressen. Det ledde till ökat opinionstryck, men militärjuntan förnekade in i det sista all kännedom.

I dag vet vi att Dagmar Hagelin fördes till Marinens mekaniska skola, ESMA, det mest ökända av alla underjordiska tortyrcenter.

Dit hade aven vännen Norma Burgos tagits. Och en dag träffades de båda vännerna helt kort. Dagmar Hagelin låg da fastkedjad vid en säng, med ett öppet sår över högra ögonbrynet. Håret var täckt av blod och ansiktet fullt av blåmärken. Inne på en toalett hittade Norma Burgos en blus som varit Dagmars.

– Jag sparade den. Här är beviset på att Dagmar var där, sa Norma Burgos när hon träffade Ragnar Hagelin flera år senare.

Överlevare från ESMA vittnar om hur de dagligen misshandlades med sparkar och slag, utsattes för elchocker, våldtogs och kränktes på de mest utstuderade vis. Döda brändes i krematorier. Andra injicerades med muskelavslappnande läkemedel och flögs ut over havet, där de kastades ned mot en säker död.

Övergreppen fortsatte i flera år. Och efter återgången till demokrati såg militärerna länge till att de var skyddade av amnestilagar.

Det var inte förrän 2003, då vänsterpresidenten Nestor Kirchner kom till makten, som rättsprocesser mot juntaledarna kunde inledas på allvar. Kirchners fru Cristina valdes till president 2007 och har fortsatt på den inslagna vägen.

– Argentina är i dag ett helt annat land än för trettio år sedan. Men de åtalade militärerna har svurit en blodsed. Så ärligt talat tror jag aldrig vi får veta exakt vad som hände med Dagmar, säger Ragnar Hagelin.

Dom i målet mot Alfredo Astiz väntas om en till två veckor.

Erik de la Reguera

Rättegång gynnar Kirchner

MEXICO CITY. Rättegångarna mot militärjuntans bödlar är en av orsakerna till att den sittande presidenten Cristina Kirchner är storfavorit i söndagens val. Under hennes tid vid makten har den tidigare så sköra demokratin i Argentina konsoliderats och rättsstaten stärkts.

– Sedan paret Kirchner kom till makten 2003 har människorättssituationen förbättrats avsevärt i Argentina. Slopandet av amnestilagarna krävde inte bara politisk vilja från regeringens sida, utan också en stark och självständig högsta domstol, vilket landet har igen lång tid framöver, säger Jose Miguel Vivanco, Amerikachef på människorättsorganisationen Human Rights Watch, till DN.

Han menar att rättsprocesserna har betydelse för hela Latinamerika.

– Rättegångarna mot ex-militärerna i Argentina och Chile, och till viss del även domen mot Perus expresident Fujimori, har satt igång en dominoeffekt i hela Latinamerika. Det är därför mycket mindre sannolikt med militärkupper i dag än tidigare, säger José Miguel Vivanco.

Men det var inte alltför länge sedan som militären fortfarande hade en avgörande roll i Argentina. De uniformerade fanns alltid med i bakgrunden, redo att återställa ”ordningen”, som de hade gjort vid så många tillfällen under 1900-talet.

Militärens allians med katolska kyrkan och den ekonomiska eliten ruckades visserligen något under Juan Peróns stormiga styre på 1940- och 50-talen. Den förre översten Perón lät sig inspireras av Mussolinis fascistiska Italien och gav arbetarklassen en plats i politiken de aldrig haft förut. Men till slut blev även han avsatt.

Två decennier senare var det Peróns sista fru, Isabel, som blev avsatt med våld, eftersom hon inte lyckats hantera de allt hårdare konflikterna mellan vänster- och högerfalangerna inom peronismen. Metoderna som militären använde sig av den här gången var de brutalast tänkbara. Män som Alfredo Astiz fick fria tyglar att utrota vänstersympatisörer, och inte sällan med amerikanska CIA:s välsignelse.

Det var inte förrän den ekonomiska krisen 2001 vände upp och ned på hela Argentinas politik som militärens roll avtog. Den etablerade politiska klassen försvann och vänsterperonisterna Nestor och Cristina Kirchner kom till makten. Ett av deras första initiativ var att riva upp amnestilagarna som så länge skyddat militärerna.

Resultatet? Ett ökat förtroende för demokratin i landet. I dag ser 66 procent av argentinarna demokrati som bästa tänkbara styrelseskick, jämfört med 58 procent för tio år sedan, enligt opinionsmätningen Latinobarómetro. Tillsammans med den starka ekonomin är det en förklaring till att Cristina Kirchner tros väljas om som president idag, söndag.

Erik de la Reguera

Minst 13 000 “försvann” – Dagmar Hagelin var en av dem

Enligt officiella uppgifter dödades eller ”försvann” minst 13 000 människor under militärdiktaturen i Argentina 1976–83. Rättegången som nu går mot sitt slut riktar in sig
på det som försiggick på Marinens mekaniska skola, ESMA, i Buenos Aires, där minst 5 000 personer torterades eller dödades.

Arton tidigare militärer och poliser står åtalade för att ha arbetat där. Den mest ökände av dem, marinlöjtnant
Alfredo Astiz, står åtalad för tortyr och mord på två franska nunnor och tre medlmmar av Mödrarna på Plaza de Mayo.

Trovärdiga uppgifter binder honom också till svenskan Dagmar Hagelins försvinnande. Hagelins fall kommer att tas
upp i en separat rättegång. Sedan rättegångarna mot militärjuntans förbrytare inleddes har minst ett trettiotal höga militärer och poliser dömts till fängelsestraff.

—
Publicerat i Dagens Nyheter den 23 oktober 2011 (länkar: Livstid väntar den blonda dödsängeln och Rättegången gynnar Kirchner).

Jag är en av dem som allt sedan början på juli, då Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien, har manat kolleger att visa mer solidaritet med de fängslade svenskarna. Det självklara argumentet har hela tiden varit att det är viktigt att stå upp för pressfriheten.

Nu har svenska medier glädjande nog reagerat och många har reportrar på plats i Addis Abeba. Flera utmärkta reportage har publicerats i radio, TV och tryckt och digital press.

Men samtidigt är en diskussion på väg att blossa upp om hur de svenska mediernas närvaro kan påverka utfallet i den pågående rättegången. Därför tror jag att det är på sin plats att påpeka vikten av konsekvensneutralitet.

Wikipedias definition av ordet lyder så här:

“Konsekvensneutral även Konsekvensneutralitetsprincipen, att eventuella konsekvenser av publicering av en text, ett reportage eller dylika inslag i ett mediautrymme ej ska avgöra om publicering skall ske eller ej, det vill säga man skall förhålla sig neutral till konsekvenserna utan att låta sig påverkas av dem. De flesta tidningar och medier i Sverige är anhängare av principen och har uttryckligen sagt sig tillämpa principen i sin redaktionella vardag.“

Mot det ska PO:s Pressetiska regler vägas. I dem står dock inget om hur man ska agera när två svenska kolleger är fängslade i ett land som Etiopien, där situationen “inte påverkas i positiv riktning av negativa skriverier” – om man nu ska tro på den svenske ambassadören i landet.

Ska man vara återhållsam för att undvika repressalier mot de båda åtalade? Ha förståelse för att svenska UD inte vill att man ska intervjua Martin och Johan? Undvika att försöka åka till Ogaden? Sluta granska internationella oljebolags intressen i Etiopien och hålla tyst om människorättsbrotten?

Självklart inte. Det är just det som den etiopiska regeringen vill.

Diplomater och journalister har olika roller. Diplomater representerar nationalstater. Journalister representerar (i bästa fall) universella värden om press- och yttrandefrihet och allmänhetens rätt till saklig och sanningsenlig information. Det är viktigt att hålla isär dessa båda roller och inse att de ibland kan hamna i konflikt.

I Etiopien tar det sig uttryck genom att Sveriges ambassadör (vars främsta intresse just nu är att få de båda svenskarna fria) försöker hindra svenska journalister från att intervjua Schibbye och Persson och antyder att rapporteringen kan skada deras sak.

Men vilken är då Schibbyes och Perssons sak? Låt mig påminna om vad de båda fängslade journalisterna själva skrev i ett brev så sent som i september:

“Det som händer nu är inte bara viktigt för oss, våra familjer och nära mediekollegor, utan för ALLA som tror på pressfrihet och mänskliga rättigheter.”

Rättegången handlar med andra ord inte bara om två svenska medborgare och deras framtida öde, utan om ett direkt angrepp på press- och yttrandefriheten – i såväl Sverige som i Etiopien. Då kan lösningen aldrig vara att utöva självcensur.

MEXICO CITY. En av grundarna av den kubanska oppositionsrörelsen Vita damerna, Laura Pollán, har avlidit efter en tids sjukdom. Dödsfallet kan leda till protester på Kuba, där den senaste tiden präglats av ekonomiska reformer och fortsatt repression mot oppositionella.

Att gå ut på gator och torg i Havanna och demonstrera mot Castroregimen är sedan länge förenat med uppenbar risk för att bli gripen, fängslad eller, som allra minst, få en snabb påhälsning av säkerhetspolisen. Det visste Laura Pollán när hon tillsammans med några väninnor 2003 bildade ”Las Damas de blanco”, Vita damerna, på Kuba.

Hon och de andra hade på nära håll fått se konsekvenserna av opposition på Kuba. De var anhöriga till 75 män som fängslats under 2003 för att bland annat ha deltagit i en namninsamling för konstitutionella förändringar på Kuba – något som i regimens ögon var högförräderi.

Laura Pollán började prata med de andra kvinnorna i väntrummet i fängelset Villa Marista. Tillsammans bestämde de sig för att anordna protester utanför kyrkan Santa Rita i Havanna varje söndag.

Jag rapporterade från en sådan demonstration 2007 och det var en upplevelse jag aldrig glömmer. När man är uppvuxen i ett demokratiskt land tänker man sig lätt att gatuprotester ska se ut på ett visst sett: med slagord, höjda nävar och människor som går mitt i gatan.

Det här var något annat. Ett fyrtiotal kvinnor klädda i vitt kom ut från en kyrka och gick på led på trottoaren längs en stor aveny. Ingen ropade några slagord. Ingen sa något överhuvudtaget. De bara gick där med blommor i händerna.

Ett hundratal meter bort satt några män i en bil och filmade oss. Det var säkerhetspolisen.

Trots övervakningen, hoten och förföljelserna gav Laura Pollán och de andra kvinnorna aldrig upp. För ett år sedan frigavs slutligen många av de politiska fångar som gripits 2003, efter påtryckningar från EU och katolska kyrkan.

Men Vita damerna har fortsatt kräva demokrati och yttrandefrihet. De har förvandlats till den mest kända oppositionsgruppen på Kuba. Så när beskedet om att Laura Pollán avlidit kom i fredags, var det därför många inom den underjordiska oppositionen som sörjde henne.

I dag befinner sig Kuba i djup ekonomisk kris. Regimen har inlett mindre ekonomiska reformer som gjort det möjligt för hundratusentals kubaner att starta småföretag.

Dessa småföretagare är inte lika beroende av regeringen som anställda i statliga bolag. Och på senare tid har protester börjat bryta ut på Kuba. De är fler nu. Och inte lika tysta. Men risken för att bli gripen av säkerhetspolisen, den finns kvar.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 16 oktober 2011.

MEXICO CITY. Årets vinnare av Stieg Larsson-priset är den nicaraguanska kvinnorättsaktivisten Vilma Nuñez de Escorcia. Hon kämpar för kvinnors rättigheter i ett land där aborter är totalförbjudna och abortläkare kan få långa fängelsestraff.

DN fick en telefonintervju med en glad pristagare som hoppas att hennes tillvaro ska bli lite tryggare av den internationella uppmärksamheten.

-Ärligt talat visste jag inte mycket om Stieg Larsson innan jag fick beskedet häromdagen. Men nu har jag börjat läsa Milleniumtrilogin och visst verkar det finnas ett underliggande budskap i böckerna som har koppling till det vi gör här, säger Vilma Nuñez de Escorcia till DN på telefon.

Stieg Larsson-priset instiftades av Norstedts förlag och författarens far och bror för tre år sedan. I år är det första gången som prissumman på 200 000 kronor går till en person som lever utanför Sveriges gränser.

Den 72-åriga Vilma Nuñez de Escorcia är en veteran inom Nicaraguas kvinnorörelse. Hon stod på sandinisternas sida under störtandet av diktaturen 1979 och blev efter revolutionen utsedd till Nicaraguas första kvinnliga domare i högsta domstolen.

Den röda tråden i hennes engagemang har hela tiden varit kampen för kvinnors rättigheter.

– Redan som barn insåg jag att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor.

I dag leder hon organisationen Cenidh, som arbetar för att minska våldet mot kvinnor.

– Enbart i år har 65 kvinnor mördats i Nicaragua, en mycket hög siffra i ett så litet land.

För fyra år sedan kom sandinisternas ledare Daniel Ortega tillbaka till makten via valurnorna. Men Vilma Nuñez de Escorcia är numera en av hans fränaste kritiker.

– Ortega vann valet tack vare en pakt med den katolska kyrkan. Resultatet har blivit att abort i dag är totalförbjuden, säger hon.

Minst ett hundratal kvinnor dör varje år i Nicaragua till följd av illegala aborter. Kvinnor som gör abort och deras läkare kan dömas till långa fängelsestraff. Men mycket tyder på att Ortega väljs om i presidentvalet den 6 november.

– Hans styre blir alltmer auktoritärt. På senare tid har personangreppen mot mig ökat i de statliga medierna och de regelrätta hoten likaså. Så jag ser faktiskt det här priset som ett slags sköld, säger Vilma Nuñez de Escorcia.

Stieg Larsson-priset delas ut i Stockholm den 9 november.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 15 oktober 2011.

MEXICO CITY. I dag är det ett år sedan de 33 gruvarbetarna i San Joségruvan i Chile undsattes i en av de mest spektakulära räddningsaktioner världen skådat. Omar Reygadas är liksom många andra fortfarande märkt av upplevelsen – och missnöjet växer med att säkerheten inte förbättrats mer i gruvorna.

– Länge led jag av svåra mardrömmar. De har avtagit nu, men det händer ofta att jag blir liggande vaken och tänker på vad som hade kunnat hända med oss där nere, säger Omar Reygadas.

Denne lågmälde 57-åring är tredje generationens gruvarbetare och bor fortfarande kvar i staden Copiapó, bara några kilometer från den numera igenbommade San Joségruvan. Han är en av de 33 överlevarna från den dramatiska olyckan förra året.

– Jag har arbetat i gruvnäringen i hela mitt liv. Har alltid tyckt om det. Men San Joségruvan var den mest vanskötta gruva jag sett. Folk förlorade armar och ben i olyckor, det var tillbud i stort sett varje dag. Gruvbolaget brydde sig inte om annat än att göra vinst, säger Omar Reygadas.

För ett drygt år sedan rasade berget ned över Omar Reygadas och de andra 32 männen i hans arbetslag. De tog sig till ett skyddsrum på 688 meters djup. Där insåg de snart att de var helt avskurna från omvärlden.

Nödprovianten var snålt tilltagen: den dagliga ransonen blev två matskedar tonfisk per person.

– Jag förlorade nästan 20 kilo i vikt. Så var det för oss alla, säger Omar Reygadas.

Samtidigt inleddes en dramatisk räddningsoperation ovanför dem. Chiles regering satsade miljonbelopp på att få upp gruvarbetarna. Efter 69 dagar och nätter – den längsta tid som någon överlevt ett gruvras – kunde till slut samtliga hissas upp oskadda.

Omar Reygadas blev den sjuttonde arbetaren som fick kliva ur hissburen ”Fenix” och möta strålkastare, tevekameror och Chiles president Sebastian Piñera. En miljard tevetittare följde dramat.

Året som gått sedan dess har varit turbulent. Till en början översköljdes gruvarbetarna av presenter och gratis resor, som inte sällan var ett slags förtäckta produktplaceringar. Efter några månader falnade dock stjärnglansen.

I dag kan bara en handfull av männen försörja sig på att ge föreläsningar. Övriga är arbetslösa, sjukskrivna eller tar ströjobb som grönsakshandlare och annat.

– Gruvbolagen vet att vi inte accepterar dålig säkerhet – och att vi har kontakt med journalister. Så vem skulle vilja anställa oss? säger Omar Reygadas.

Han och de andra sätter hoppet till intäkterna från en kommande bok och Hollywoodfilm som är under produktion. Men exakt hur mycket pengar det kan ge dem är oklart.

Fjorton av männen har lyckats förhandla till sig en mindre förtidspension av hälsoskäl. Men rättsprocessen mot ägarna till San Joségruvan har knappt inletts. Samtidigt har männen bestämt sig för att kräva skadestånd även av staten.

– Självklart är vi tacksamma mot regeringen för räddningsinsatsen. Men myndigheterna gjorde inte de kontroller som man borde ha gjort före raset, förklarar Omar Reygadas.

Än i dag är säkerheten bristfällig i många gruvor. Första halvåret i år omkom 13 människor i gruvolyckor i Chile. Regeringen pekar på att det är något mindre än tidigare år, men överlevarna från San Josegruvan är långtifrån nöjda.

– Det är tungt att se att så lite har förändrats. Vi hoppades att medieuppmärksamheten skulle leda till bättre säkerhet. Men många privata bolag struntar i föreskrifterna och tyvärr är fackföreningarna svaga i de små gruvorna häromkring, säger Omar Reygadas.

Erik de la Reguera

Längsta tid som någon överlevt ras i en gruva

Den 5 augusti 2010 rasade enorma mängder sten och bråte ned på olika nivåer i San José-gruvan, där guld och koppar outvinns. 33 av gruvarbetarna rapporterades saknade.

Drygt två veckor senare skickade de genom ett borrhål, som räddningsmanskapet borrat, upp med en lapp där det stod ”Vi lever och mår bra – alla 33 i skyddsrummet”. Männen hade tagit skydd på 688 meters djup och överlevt på reservmatransoner.

En intensiv räddningsinsats inleddes, men det var först när president Sebastian Piñera satsat hela sitt förtroendekapital och stora ekonomiska resurser som de 33 arbetarna kunde undsättas efter att ha varit instängda i 69 dagar. Den längsta tid som någon överlevt ett ras i en gruva. Gruvan stängdes efter raset, men rättsprocessen mot bolaget har knappt inletts.

Publicerat i DN den 13 oktober 2011.

MEXICO CITY. Tortillan öppnar sig i min handflata och tar emot köttet och lökskivorna. Några droppar citronsaft och en liten skopa röd chilisås faller över den, innan jag slutligen kan föra tacon mot min mun, full av det mexikanska kökets aromer.

Någon sekund senare bränner det till mitt på tungan. Hettan sprider sig snabbt. Svetten tränger fram i min panna, ögonen tåras och blicken söker desperat efter vatten.

– Här, ta lite salt, det hjälper, säger min vän Xochitl och räcker fram karet.

Hon borde veta, tänker jag, och skakar snabbt ut salt i handen. Det hjälper, branden i gommen släcks tillfälligt. Men på papptallriken framför mig väntar nästa smakexplosion.

Upplevelsen jag just haft kallas för att ”enchilarse”. Någon exakt översättning från spanskan finns inte, men att ”chilifiera sig” kommer rätt nära. En utlänning kan lätt få för sig att det bara beskriver ett obehagligt tillstånd som helst bör undvikas. Men för många mexikaner är det tvärtom en känsla man söker efter, och som då kallas för att ”enchilarse rico”.

– Det är en balansgång. För mig handlar det om både njutning och smärta. Om man ska få maximal njutning gäller det att ligga nära gränsen för vad man klarar av, säger min vän Xochitl med ett snett leende, medan hon tillreder nästa taco.

På restaurangen vi sitter på, liksom alla andra matställen med självaktning i Mexiko, finns salsa roja (röd chilisås), salsa verde (grön chilisås) och helst också guacamole och lök med habanero utställt bredvid salt- och pepparkaren. Och även om alla mexikaner inte är lika förtjusta i chili som Xochitl, skulle många ändå hålla med henne om det hon säger en stund senare:

– Bränner det inte, så smakar det inget. Så enkelt är det.

I Mexiko har chilipeppar varit en central del av matkulturen i tusentals år. Olika typer av chili har odlats av ursprungsfolken sedan 5200 år före Kristus. När spanjorerna anlände till dalen där Mexico City ligger i dag var det därför inte oväntat stark och smakrik mat som väntade vid aztekernas bord.

Besökare lär sig snabbt att den minsta chili kan innehålla enorm hetta. Men det kan ändå vara svårt att hålla den där berömda balansen. För det finns fler än 150 sorters chili att välja på och de kommer i alla tänkbara färger och storlekar och med mycket varierande smakstyrka.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 oktober 2011.