Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Yearly Archive: 2010

Släppta fångar på Kuba ska blidka EU

MEXICO CITY. På måndag ska EU:s medlemsländer utvärdera sin gemensamma politik mot Kuba. Inför mötet har en rad olika utspel gjorts. Castroregimen lovar frige fler politiska fångar, samtidigt som en kubansk dissident tilldelats Sacharovpriset av EU-parlamentet.

Tre kubanska politiska fångar, Ciro Pérez Santana, Arturo Suárez Ramos och Rolando Jiménez Posada, uppgavs i går sitta på ett plan till Spanien sedan de frigetts och deporterats. Ytterligare två fångar tros snart följa i deras spår.

Dessa fem dissidenter tillhör inte den grupp på 52 politiska fångar som Castroregimen i juli gick med på att frige efter medling av katolska kyrkan och den spanska regeringen. Det faktum att ytterligare frigivningar nu sker är svårt att inte tolka som en medveten gest från regimens sida mot EU-länderna.

Sedan 1996 har EU en gemensam ståndpunkt när det gäller Kuba, som innebär att alla avtal med regimen måste kopplas till framsteg vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

Spanien har drivit på för en uppluckring av bestämmelserna och hoppas att ett första steg ska tas på måndag. Men Sverige, Tyskland och en del andra länder är skeptiskt inställda, dels för att fångarna i praktiken har utvisats, dels för att få demokratiska framsteg gjorts på ön.

Beskedet om de nya frigivningarna kommer dessutom kort efter att EU-parlamentet meddelat att den kubanske dissidenten Guillermo Fariñas får årets Sacharovpris. Det var Fariñas hungerstrejk som tvingade Castroregimen till förhandlingsbordet tidigare i år, något som dock den kubanska regeringen helst inte vill kännas vid.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 23 oktober 2010.

Farligaste jobbet till 20-åring

MEXICO CITY. Marisol Valles är bara 20 år gammal, men har ett av världens tuffaste jobb. I går tog hon över posten som polischef i den mexikanska staden Praxedis G Guerrero, där knarkmaffian dödat hennes företrädare och total laglöshet råder.

Förre polischefen i Praxedis G Guerrero sköts till döds av okända män i juli förra året. Sedan dess har denna småstad i norra Mexiko med 8 500 invånare förvandlats till laglöst land. Myndigheterna har sökt med ljus och lykta efter en efterträdare och häromdagen kunde de äntligen presentera en frivillig: 20-åriga småbarnsmamman Marisol Valles.

Denna kriminologistudent förvånade många med att vilja ta på sig uppdraget.

– Det är klart jag är rädd. Alla är vi rädda. Men jag hoppas att jag kan bidra till att kommunen får mer lugn och trygghet, sade hon vid presskonferensen.

Det råder ingen tvekan om att Marisol Valles har gott om anledningar att vara rädd. Så sent som i helgen sköts ortens borgmästare och dennes vuxne son till döds i närbelägna Ciudad Juárez, dit de hade flytt för att undkomma maffian.

Bakgrunden är det blodiga krig om smugglingsrutterna till USA som en rad maffior kämpar om. I denna region rör det sig i första hand om Sinaloakartellen och Juarezkartellen.

Dessa organisationers offer utsätts ofta för bestialisk tortyr. Många hittas med huvudet avhugget. Och även poliser drabbas.

Men den nya polischefen i Praxedis G Guerrero tänker inte ta upp jakten på mördarna. Marisol Valles säger sig i stället vilja anställa fler kvinnliga poliser och satsa på förebyggande arbete.

– Vi ska gå runt och knacka dörr, prata med folk och försöka få dem att lita på oss. Det handlar om långsiktigt, förebyggande arbete, säger Marisol Valles.

I ett land där befolkningen ser med misstro mot såväl polis som militär är det en intressant föresats. Men Valles påpekar också att hennes lokala poliskår inte har till uppgift att bekämpa knarkmaffian, ”det är den federala polisens och militärens jobb”.

Under tiden fortsätter rapporter om mord strömma in: minst 28 000 döda de senaste tre åren – omkring trettio nya lik hittas varje dag.

Erik de la Reguera

Våldet ökar

Mexikos president Felipe Calderon inledde sitt krig mot maffian i december 2006. Men våldet har ökat dramatiskt i många av de regioner där soldater börjat patrullera gatorna.

Ett par av de sju-åtta stora maffiaorganisationerna i landet har försvagats, medan andra – som Sinaloakartellen – snarare tycks ha stärkt sin makt.

Publicerat i Dagens Nyheter den 22 oktober 2010.

Han knappar in

MEXICO CITY. Med bara en dryg vecka kvar till andra omgången i Brasiliens presidentval krymper försprånget för regeringspartiets kandidat Dilma Rousseff. Ett viktigt skäl till det är att utmanaren José Serra lyckats göra abort till en het valfråga.

Få politiska sakfrågor är så laddade i latinamerikansk politik som abort. Brasilien är sannerligen inte något undantag, vilket arbetarpartiet PT:s kandidat Dilma Rousseff fått erfara de senaste veckorna.

När hon för ett par veckor sedan fick 47 procent av rösterna i första omgången av presidentvalet (50 procent hade gett henne segern direkt) var det få som trodde att hon på allvar skulle kunna hotas av utmanaren José Serra från socialdemokratiska PSBD.

Serra – som i själva verket står till höger om mitten – fick då 33 procent av rösterna och verkade ha hamnat hopplöst på efterkälken. Inte minst eftersom Dilma Rousseff hela tiden haft stöd av den omåttligt populäre presidenten Lula da Silva.

Men kanske började man fira lite för tidigt i Roussefflägret. För inför den andra och avgörande valomgången den 31 oktober har nu valvinden börjat vända. Främsta skälet till det stavas abort.

I Brasilien är det bara tillåtet att utföra abort vid våldtäkt eller när kvinnans liv är i fara. Flera miljoner olagliga aborter utförs varje år och omkring 250 000 kvinnor tvingas söka sjukvård till följd av misslyckade ingrepp.

Dilma Rousseff har tidigare sagt att man bör se detta som en folkhälsofråga, inte som en moralfråga. Det har av många tolkats som att hon velat avskaffa straffen för abort – och en rad kristna samfund har därför tagit avstånd från henne.

Serras valstrateger var inte sena att dra nytta av situationen. De senaste veckorna har en tevereklam dragit budskapet till sin spets. I den stryker kvinnor i vita nattlinnen ömt över sina stora gravidmagar medan en speakerröst säger: ”José Serra vill skydda barnen långt innan de är födda. För livet, för Brasilien – och för Serra som president!”

Det har fungerat. I opinionsmätningarna ligger Serra nu bara några få procentenheter efter Rousseff. Samtidigt vägrar trean från första omgången, De grönas Marina Silva, att ta ställning för någon av dessa kandidater, vilket i praktiken drabbat Rousseff hårdast.

Marina Silva säger att hon vill att De gröna ska bli en oberoende politisk kraft. Men till saken hör att även hon är abortmotståndare.

Med denna kraftiga valvind emot sig har Dilma Rousseff sent omsider bytt fot. Hon bedyrar nu att hon inte tänker avkriminalisera abort, vilket blidkat en del präster och biskopar, men också förargat många feminister och en del konservativa som stämplar henne som kappvändare. Frågan är om det räcker för att Rousseff ska kunna hålla den jagande Serra bakom sig.

Erik de la Reguera

José Serra lockar abortmotståndare

José Serra, 68, socialdemokratiska partiet kandidat. Han positionerar sig i mitten när det gäller ekonomiska frågor. I moralfrågor är han konservativ. Under valkampanjens slutskede har han riktat kritik mot Rousseffs något mer liberala inställning till abort.

Dilma Rousseff vacklar om abort

Dilma Rousseff, 62, det regerande arbetarpartiets kandidat. Under diktaturen var hon politiskt aktiv, greps 1970, torterades och hölls fängslad. Tidigare var hon ”pragmatiskt inställd” till avkriminalisering av aborter. Sedan har hon backat något.

Publicerad i Dagens Nyheter den 21 oktober 2010.

Gruvarbetarspecial

Jag är just hemkommen från San José-gruvan i Chile, där jag var en av uppemot 2 000 journalister som under mer eller mindre (o)ordnade former bevakade det numera så välkända dramat.

Hoppas givetvis att jag kunde bidra med något eget, även om det minsann inte var lätt med tanke på omständigheterna. Här nedan listar jag artiklarna från den senaste veckan:

11/10 Redo rädda gruvarbetarna

12/10 Nervös väntan snart över + Konflikter börjar komma upp till ytan

13/10 Han försov sig när olyckan hände + Gruvarbetarna ska upp i dag

14/10 Gruvarbetarnas glädjetårar + Nu väntar en helt ny verklighet

15/10 Ur gruvan – men utan jobb

17/10 Gruvarbetarna kritiserar ägarna

Så vitt jag förstår har det uppstått en debatt i Sverige kring det rimliga i den enorma mediebevakningen av gruvdramat. Omkring en miljard människor ska ha följt upplösningen, enligt chilenska myndigheter.

Och visst, det var ett mediejippo, delvis uppblåst av den chilenska regeringen. Men även positiva nyheter måste kunna få ha en plats i bevakningen. Om den här cirkusen sedan leder till förbättrade arbetsförhållanden i gruvorna i Chile och andra länder i Latinamerika, samtidigt som färre arbetare lämnas ensamma att dö under rasmassor – då har jag svårt att ha några invändningar vad gäller själva omfattningen.

Däremot kan – och bör – man givetvis kritisera en del av innehållet i bevakningen. Den sensationslystna journalistik som hellre berättar om enskilda arbetares skillsmässodramor än om den bristande säkerheten i gruvorna och annat som kan sätta känslosvallen i sitt sammanhang, får lätt alldeles för stort utrymme.

Som jag skriver här begicks också klara övertramp mot anhöriga av en rad enskilda medieföretag och journalister, som nog bör ta sig långa funderare på vad de egentligen håller på med.

Men nåja, som tur var blev det en lycklig upplösning. Låt oss glädja oss åt det en stund.

Gruvarbetarna kritiserar ägarna

MEXICO CITY. Nästan alla de 33 gruvarbetarna i Chile har nu fått lämna sjukhuset. De är fortsatt förtegna om vad som försiggått i underjorden, men riktar hård kritik mot de privata gruvföretag som de menar struntar i säkerheten.

– Måste det gå så här långt? Måste det hända något sådant här för att saker ska börja förändras? sade Edison Peña, en av de 33 arbetarna, i en tv-intervju.

Den retoriska frågan hade udden riktad mot de privata gruvföretagen i Chile och övriga Latinamerika, som Peña och hans 32 kamrater menar struntar i arbetarnas säkerhet för att maximera sina vinster.

Några timmar före intervjun hade ännu en olycka inträffat, denna gång i landet Ecuador. Fyra arbetare har där blivit instängda på 150 meters djup efter ett ras i en gruva nära staden Portovelo. Ännu på lördagen var det osäkert om det gick att rädda männen.

Händelsen är en högst konkret påminnelse om att upplösningen på dramat i San José-gruvan långt ifrån är representativ, utan snarare en ljuspunkt i ett annars kompakt mörker.

Enbart i Chile dör i genomsnitt 34 gruvarbetare varje år i olyckor. De privatägda gruvorna i norra delen av landet har länge varit ökända för sin dåliga säkerhet.

President Sebastian Piñera har därför lovat en rejäl översyn av lagstiftningen och skärpta säkerhetsbestämmelser. Med tanke på de senaste veckornas uppståndelse lär det bli svårt för de mer konservativa delarna av kongressen att säga nej.

Samtidigt försöker de 33 gruvarbetarna återgå till sina vanliga liv. Trettio av dem har fått återvända hem från sjukhuset och läkarna säger att de är vid häpnadsväckande god hälsa med tanke på att de just tillbringat 69 dagar i 40-gradig hetta under jord.

Under de första veckorna av isolering ransonerades maten till bara en sked tonfisk per man och dag. Samtliga har därför gått ner rejält i vikt.

Men i övrigt är detaljerna från tiden i berget skissartade. De 33 vill dela på intäkterna från böcker och filmer, och i intervjuer talar de bara allmänt om privata erfarenheter. Andra mer kontroversiella detaljer sparar de av allt att döma tills de kan skriva sin berättelse gemensamt.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 17 oktober 2010.

Växande medelklass för landet framåt

SÃO PAULO. Miljoner människor i Brasilien har de senaste åren tagit steget ur fattigdom och in i något som kan kallas lägre medelklass. DN har mött 23-åriga Cristiane Pinheiro, som är en av de som fått lite mer pengar över och nu drömmer om ett bättre liv.

När tunnelbanetåget lämnat underjorden och solljuset börjar strömma genom den halvtomma vagnen vet Cristiane Pinheiro att hon snart är framme vid sin station. Hon blickar tankfullt ut genom fönstret medan husfasaderna i mångmiljonstaden São Paulos yttre förorter susar förbi.

– Två timmars pendling enkel resa är rätt mycket, men jobbet i klädbutiken inne i stan är bra. Jag tjänar 800 reales (3 200 kronor) i månaden, vilket är dubbelt så mycket som när jag jobbade som servitris. Dessutom är det ett vitt, formellt jobb, så jag får en privat sjukförsäkring och resorna betalda, säger Cristiane.

Hon bor hemma hos sin ensamstående mor och yngre syster i den förort som ligger vid slutet av linjen. Området är långtifrån välmående, men ändå lite bättre än de fattigaste favelorna i São Paulo.

– Eftersom minimilönen har höjts så mycket på senare år har vi fått det lättare att gå runt. Jag har köpt en dator med internetuppkoppling och faktiskt kunnat lägga undan en del pengar för framtiden, säger Cristiane Pinheiro.

Hon är långtifrån unik. Cristiane tillhör de 29 miljoner brasilianer som sedan 2003 tagit steget upp i det som i Brasilien går under betäckningen ”klass C”, det vill säga lägre medelklass.

Till denna grupp räknas de brasilianer som bor i hushåll med en samlad månadsinkomst på mellan 4 400 och 19 200 kronor. Många av dem som får det lite bättre köper vitvaror på avbetalning. En del skaffar också sin första dator, som Cristiane Pinheiro.

Grunden för det är den förbättrade ekonomin. Tillväxttakten ökade redan under president Cardoso på 1990-talet, men det var när den förre fabriksarbetaren Lula da Silva kom till makten 2002 som förändringarna tog ordentlig fart i Brasilien.

Lula höll fast vid sin föregångares inflationsbekämpning och stabila statsfinanser, men inledde också en stor satsning på att ”utrota hungern”. Mer resurser lades på sociala bidrag, men han såg också till att steg för steg höja minimilönen.

Det har gett resultat. Enligt en ny studie har de traditionellt stora klyftorna i Brasilien börjat minska. Och i takt med att de fattiga fått lite mer pengar att konsumera för har också fler jobb skapats.

Arbetslösheten i Brasilien har halverats sedan 2003, och många av de nya jobben har skapats inom den formella delen av ekonomin.

De enorma klyftorna i Brasiliens storstäder har långtifrån försvunnit. Men en ny framtidstro börjar långsamt att gro.

– Jag tror att jag kommer att få det bättre än mina föräldrar, säger Cristiane innan hon går av vid tågets slutstation.

I utkanterna av São Paulo har mängder av butiker med vitvaror, dammsugare och andra hushållsapparater växt upp. Generösa avbetalningsplaner lockar dem som just lämnat den värsta misären bakom sig. Bland kinesiska och amerikanska märken finner man också en del produkter från svenska Electrolux.

– Vår omsättning i Brasilien har mer än tredubblats sedan 2004. En starkt bidragande orsak till det är givetvis den framväxande medelklassen, säger Erik Zsiga, presschef på Electrolux.

– De produkter vi tillverkar, dammsugare och vitvaror, är sådant som människor investerar i när de får höjd levnadsstandard.

Electrolux har sedan länge fabriker på olika platser i landet, vilket varit en medveten strategi för att etablera sig på denna världens nionde största marknad.

Men en del utländska företag ser sig också tvingade att lägga tillverkningen i landet för att undvika höga importtullar.

– Detta har bidragit till att Brasilien i dag har en mer diversifierad ekonomi, med bland annat en stor bil- och flygplansindustri. Men den dag man väljer att sänka eller ta bort tullarna kan det säkert ställa till problem, säger Nordeas Latinamerikachef Claes Calemark.

Erik de la Reguera

Petrobras en populär folkaktie

SÃO PAULO. Det råder oljefeber i Brasilien. De stora olje- och gasfyndigheterna på djupt vatten i Atlanten har kallats en Guds gåva av president Lula da Silva. Nu vill även vanliga brasilianer vara med och ta del av vinsterna.

– Klart jag tog chansen! Det verkade som en säker investering att köpa aktier i Petrobras, för oljan finns ju där ute – den försvinner inte, säger 35-årige Marcelo Moraes.

Han sitter och väntar på kunder vid den bensinmack han jobbar på. Stegvisa löneökningar har de senaste åren gett honom lite mer pengar över, som han nu alltså satsat på aktier i det statliga oljebolaget.

Det är han inte ensam om. När Petrobras häromveckan redovisade resultatet av sin stora nyemission blev det hela 70 miljarder dollar (370 miljarder kronor), vilket är nytt världsrekord och visar på intresset för de olje- och naturgasfyndigheter som hittats längs Brasiliens kust.

Brasilien hoppas bli en oljeexportör av stora mått. Samtidigt väntas statens intäkter öka dramatiskt. Lula da Silva – och hans handplockade kandidat i presi-dentvalet den 31 oktober, Dilma Rousseff – vill använda en del av dessa intäkter till att förbättra kvaliteten i skolan och sjukvården.

Men det finns också risker. Petrobras får nästan monopol på utvinningen, vilket gör att företaget kan bli en stor kassako för staten – men också att skattebetalarna får ta hela smällen om något går snett.

Andra orosmoln är bristen på kvalificerad arbetskraft, den dåligt utbyggda infrastrukturen och risken för ökad korruption.

Tills vidare fungerar dock president Lulas popularitet som garant för statens storsatsning.

– Jag hoppas att oljan ska göra Brasilien till en stormakt på riktigt, säger Marcelo Moraes och ger på så sätt eko till den politiska elitens ambitioner.

Erik de la Reguera

Världens femte största land

Brasilien har 192 miljoner invånare och är världens femte största land, såväl till folkmängden som till ytan.

Experter tror att det finns 50–100 miljarder fat olja och gas under havsbottnen utanför Rio de Janeiro och São Paulo. Det gör fyndigheterna till de största som upptäckts i världen på minst tjugo år. Det statliga oljebolaget Petrobras hoppas ha fördubblat sin produktion 2020 till nästan 4 miljoner fat om dagen.

Oljan finns på djupt vatten och det krävs stora investeringar för att utvinna den.

Publicerat i Dagens Nyheter den 16 oktober 2010.