Maria Borges och hennes dotterdotter bor i utkanten av Tauramena på den colombianska landsbygden.

TAURAMENA. Freden är den stora valfrågan när Colombia väljer ny president i morgon. Efter decennier av inbördeskrig och tiotusentals dödsoffer har ett visst lugn börjat återvända till delar av landet. DN har besökt ett av de samhällen som försiktigt börjar andas ut – och där man stöder regeringskandidaten Santos.

Tauramena skulle kunna vara vilken småstad som helst på den colombianska landsbygden. Omgiven av djungelbeklädda kullar och vidsträckta slätter ger detta samhälle med 16 000 invånare ett lugnt, nästan sömnigt intryck.

Men för bara några år sedan hade det varit förenat med livsfara att besöka staden.

Då härskade fruktade dödspatruller – så kallade paramilitärer – här. De finansierades av rika landägare, narkotikasmugglare och lokala politiska eliter, och hade som uttalat mål att krossa marxistgerillorna Farc och ELN.

– Men här i Tauramena hade de flesta aldrig sett en gerillasoldat. Visst hade vi hört ryktas om att små grupper av gerillakrigare försökte kräva beskyddarpengar av BP och andra bolag som utvinner olja här i området. Men gerillorna hade inget stöd bland lokalbefolkningen, säger Maria Borges, en 47-årig fembarnsmor som är en av många som fick uppleva terrorn på nära håll.

Hon och alla andra förstod snart att paramilitärerna mest var ute efter att berika sig själva. I Tauramena krävde de ut höga ”skatter” av invånarna och agerade såväl domare som bödlar.

– De … de tog min man ifrån mig, utbrister Maria Borges och vänder bort ansiktet.

Hennes man Pablo Pérez åkte in till centrum för ett ärende och kom aldrig tillbaka. Maria tror att paramilitärerna tog fel på person, för han hade samma namn som en granne som på oklara grunder misstänktes hjälpa gerillan. Men hon vet inte säkert.

Omkring 200 människor ”försvann” på det viset mellan 1997 och 2005, enbart i Tauramena.

– Allt jag vill ha är sanningen. Vilka som gjorde det och varför. Och var min mans kropp finns, säger Maria Borges sammanbitet.

Samma år som hennes man försvann, 2002, kom Álvaro Uribe till makten i Colombia. Han inledde en omfattande avväpningskampanj av paramilitärerna.

Samtidigt ökades antalet reguljära trupper kraftigt, vilket ledde till att polis och armé kunde köra bort både gerillor och paramilitärer och ta kontroll över städer och delar av landsbygden.

Kritiker menar att detta kunde ske först sedan internationellt tryck – framför allt från USA – gjort paramilitärerna till mer av en belastning än en tillgång i regeringens kamp mot gerillan.

Men för Maria Borges är det resultatet som räknas. I morgon tänker hon rösta på Uribes handplockade efterträdare Juan Manuel Santos.

– Uribe gav oss freden tillbaka. Och jag litar inte på att någon annan kan upprätthålla den, säger hon.

Det är en vanlig åsikt i Tauramena. Drygt 80 procent av befolkningen i samhället röstade på Juan Manuel Santos i första valomgången, ett mönster som går igen på många håll i landet. Det är en del av förklaringen till att han är storfavorit i morgondagens val.

Men det finns också en annan sida av myntet. Maria Borges bor i ett hus byggt av lösa träplankor, plåttak och med ett fuktigt jordgolv på vilket familjen lägger ut filtar att sova på. Hon tillhör de 46 procent av colombianerna som lever i djup fattigdom, en siffra som inte minskat nämnvärt under Álvaro Uribes åtta år vid makten.

Samtidigt har facklig kamp varit förenad med livsfara, eftersom den ofta stämplats som ”gerillaverksamhet”.

– Under de senaste tio åren har många arbetares löner i stort sett varit frysta. Det var först förra året som vi kunde börja organisera arbetarna i Tauramena, för tidigare var det för farligt, säger fackföreningsaktivisten Oscar García.

Hans fackförbund har de senaste månaderna organiserat strejker och krav på högre löner vid BP:s stora oljeanläggning i Tauramena. Men i början av juni fick det ett abrupt slut när militär gick in och bröt upp strejken. Och nu är han hotad till livet.

– Jag har blivit kallad gerillakrigare och det har gjorts klart för mig att jag kommer att dödas om jag åker till Tauramena. Det visar hur kort steget är till att ta till våld som konfliktlösningsmetod, säger Oscar García när vi möter honom i en närliggande stad.

Samtidigt säger han sig förstå varför många av medlemmarna i fackförbundet tänker rösta på högerkandidaten Santos.

– De ser det som en garanti för att få behålla yttrandefriheten, helt enkelt. De vill slippa paramilitärerna, säger Oscar García.

Erik de la Reguera

Senaste undersökningarna pekar ut Santos som segrare

- Juan Manuel Santos är det regerande U-partiets kandidat.

Han var tidigare försvarsminister i Álvaro Uribes regering och tar gärna åt sig äran för framgångarna i kampen mot Farc- och ELN-gerillorna.

Juan Manuel Santos står långt ut till höger på det ideologiska spektrat och har draghjälp av att hans familj äger en rad stora medier i landet.

I stora drag lovar han att hålla fast vid Álvaro Uribes politik.

- Antanas Mockus är det nybildade Gröna partiets kandidat. Han har varit borgmästare i Bogotá vid två tillfällen och blivit populär för okonventionella, men kreativa grepp som bidragit till att livskvaliteten i huvudstaden förbättrats. Mockus har positionerat sig i mitten av det politiska fältet, men talar sig varm för skattehöjningar så länge statens service förbättras.

De senaste opinionsundersökningarna tyder på att Santos går mot en storseger.

Colombia har levt med 50 år av konflikt

Sedan mitten på 1960-talet har den marxistiska Farcgerillan fört krig mot staten. I dag tros den ha omkring 11 000 man i sina led, men är tillbakapressad jämfört med för några år sedan.

Under mitten på 1990-talet växte antalet högermiliser i landet, vilka kom att kallas paramilitärer. De organiserades av privata aktörer, men ofta i tyst samförstånd med armén. Paramilitärerna attackerade civila som misstänktes för samröre med gerillan. Tusentals dödades under åren kring millennieskiftet, ofta i massakrer där även kvinnor och barn mördades.

2004 inleddes en avväpning av paramilitärerna. Människorättsorganisationer har dock kritiserat sättet som avväpningen gick till på och rapporter om nya paramilitära grupper har blivit vanliga på senare år.

Rättsprocesser har inletts mot ett sjuttiotal kongressledamöter, många av dem från Álvaro Uribes parti, för direkt samröre med paramilitärer.

Publicerad i Dagens Nyheter den 19 juni 2010.