Är grått. Är kallt.
Är duggregn som sticker i ansiktet.
Är fågelsång i gryningen. Är en antydan om en stundande vår.
Är oväntade, uppsprickande leenden på grusiga cykelvägar. Är människor som andas ut.
Är studenter på väg till nationsfika. Är varma möten på kvarterspuben.
Är - faktiskt - puls. För staden har sitt liv.
Universitetets röster tycks eviga, trots att de ständigt ändrar gestalt. De viskar i läsesalarna och skriker på sibiriska slätten. Som de gjorde för tio år sedan. Eller för hundra år sedan. Eller längre ändå.
Är roligt att vara tillbaka. Är här tills på måndag.
Sedan blir det Stockholm. Så akta er.
Är på väg.
