Framme i Santiago. Landade i skymningen. Terminalen var helt stängd, krossat glas låg runt den nedsläckta byggnaden. Vi fick gå av 50 passegerare i taget och ställa oss längs ett vid streck på betongen på landningsbanan.
"Lägg ned alla era saker på marken framför er - och ta ett steg tillbaka" ropade en kvinna i en megafon. Kändes lite som att komma till ett arbetsläger. Men när knarkhunden sniffat runt bland våra saker fick vi plocka upp dem igen, leta upp resväskorna bland alla dem som lastats av planet och gå till passkontrollen.
Den var också utomhus. Ett tiotal passkontrollanter satt på rad längs ett bord med laptops framför sig. Vi passagerare köade tålmodigt i strålkastarljuset. Många var oroliga chilenare som återvänt hem från Mexiko för att söka rätt på sina anhöriga.
Nu befinner jag mig på ett litethotell. Av en slump är det även Röda korsets tillfälliga sambandscentral. Ska sova ett par timmar innan fotografen Nico och jag drar söderut. Om jag inte väcks av något av de många efterskalven, vill säga.
Nyss skakade tavelramen snett och garderobsdörren lät "tak-tak-tak-tak-tak" i 20 sekunder. Visade sig vara 6,1 på Richterskalan. Personligt rekord. Men ingenting jämfört med lördagens skalv, som mätte 8,8 på Richter.
Återstår att se effekterna av det i morgon.
