Yearly Archive: 2009

MEXICO CITY. När Bolivia går till presidentval på söndag är den sittande presidenten, aymaraindianen Evo Morales, storfavorit till segern. Men i takt med att hans parti MAS stärker greppet om makten blir också de inneboende motsättningarna i Morales ”etnosocialistiska” politiska projekt tydligare.

För tio år sedan hade en indian vid makten i Bolivia varit något närmast otänkbart. Än märkligare hade det varit att påstå att en kokaodlare skulle kunna bli vald till president. Då, på senhösten 1999, ledde exgeneralen (och förre diktatorn) Hugo Banzer en skoningslös jakt på kokaodlande indianer i djungeldalgången Chapare i Bolivia. Denna ”maffia”, som USA:s ambassadör kallade småbönderna, anklagades för att smutsa ned Bolivias namn och vara kokainkartellernas förlängda arm.

Men när det i morgon, söndag, hålls val i landet är situationen den omvända. Kokabusken – som i tusentals år varit en medicinalväxt för Andernas urfolk – har fått grundlagsskydd, indianbefolkningen är för första gången i Bolivias historia den drivande kraften i landets politik, och kokaodlarnas ledare Evo Morales kommer troligen att bli omvald som president, fyra år efter att han sveptes till makten i 2000-talets största valskräll i Latinamerika.

Oppositionen förefaller samtidigt vara splittrad och på reträtt efter flera år av hård politisk konfrontation.

Den främste utmanaren, högerpolitikern Manfred Reyes Villa, står anklagad för att ha försnillat pengar under sin tid som guvernör i provinsen Cochabamba och hans parhäst, Leopoldo Fernández, utreds för delaktighet i en massaker på Moralessympatisörer 2007.

I stort sett alla opinionsundersökningar ger Evo Morales mer än 50 procent av väljarsympatierna, medan Reyes Villa hamnar på någonstans mellan 20 och 30 procent. En seger för den sittande presidenten verkar därför närmast oundviklig. Hans socialistiska parti MAS siktar på att ta två tredjedelar av platserna i den ”plurinationella församlingen”, som parlamentet kallas i den nya författning som godkändes av väljarna tidigare i år.

Med två tredjedelars majoritet i senat och underhus skulle Morales få fria händer att omsätta författningens ordalydelser till realpolitik, vilket han vill göra genom att stifta ett hundratal lagar. Men det öppnar också för konflikter inom det egna partiet.

Den breda koalition av folkrörelser som ryms inom MAS består av såväl socialister, som mer traditionalistiska indianrörelser. De har hittills kommit överens eftersom Evo Morales fokuserat på att genomföra välfärdsreformer, som en folkpension och ekonomiskt stöd till fattiga föräldrar som skickar sina barn till skolan.

Men i bakgrunden växer en konflikt om vilken utvecklingsmodell som landet ska gå mot. Gruvnäringen är, tillsammans med naturgasutvinningen, den viktigaste motorn för tillväxten, och socialisterna vill gärna bygga ut den. Liksom på andra håll i Latinamerika är dock stora delar av indianrörelsen skeptiskt inställd till gruvor och värnar hellre miljön och ”Pachamama”, Moder jord.

Även Morales hjärtefråga, kokaodlingen, riskerar att leda till nya konflikter.

Sedan 2005, då Morales kom till makten har kokabuskarna ökat i omfattning i Bolivia och enligt FN-organet UNODC går en ansenlig del av bladen till kokainproduktion. Men med sina kärntrupper i kokans mecka, Chapare, varken kan eller vill Evo Morales gå hårt fram mot odlarna.

Erik de la Reguera

Guide: Bolivia är Sydamerikas fattigaste land

Urfolken (främst aymara- och quechuatalande indianer) utgör omkring 60 procent av de nio miljoner invånarna i Bolivia, som är Sydamerikas fattigaste land.

I många år dominerades boliviansk politik av ättlingar till europeiska bosättare, vilka till största delen bor i den östra delen av landet. Sedan aymaraindianen Evo Morales kom till makten 2005 har dock landets politik förändrats i grunden.

De konflikter som uppstått har varit nära att leda till inbördeskrig.

Samtidigt har andelen bolivianer som säger sig föredra demokrati framför diktatur ökat från 49 till 68 procent, enligt opinionsinstitutet Latinobarometro, vilket sannolikt beror på att delar av indianbefolkningen för första gången känner sig representerad i maktens korridorer.

Publicerad i Dagens Nyheter den 5 december 2009.

Tre huvudlinjer finns i de diplomatiska reaktionerna på söndagens omstridda val i Honduras.

a) Erkännande av valet
I denna grupp finns de liberala och konservativa regeringarna i USA, Kanada, Peru, Colombia (vars president Álvaro Uribe sade att valet var ”fritt från valfusk och omöjligt att invända mot”), Costa Rica (som menar att en fortsatt utfrysning av Honduras skulle kunna orsaka skador ”stora som en ny orkan Mitch) och Panama.

b) Fördömande av valet
Hit hör vänsterregeringarna i Venezuela, Argentina, Chile, Paraguay,Bolivia, Ecuador, Kuba och en rad andra länder.

c) Erkänner inte valet, men ignorerar det inte heller
Denna linje är ett försök till en kompromiss som lanserats av Spaniens regering och som nu också verkar få stöd av Brasilien. Tanken är att omvärlden ska erkänna Porfirio Lobo i utbyte mot en rad eftergifter från hans sida. Bland annat ett erkännande av OAS rätt att agera för att lösa krisen (vilket Michelletti vägrade). Även El Salvador och Mexiko antyder att de går på denna linje. Dessa länders förhoppning är sannolikt att Obamaadministrationen ska lockas svänga tillbaka mot en lite tuffare linje.

IDEA-chefen i Mexiko förklarade detta på ett pegagogisk sätt igår i Aristeguis talkshow (som sänds i annars bleka CNN en Español). Mer finns också att läsa i La Jornada.

Noterar för övrigt att Carl Bildt inte har skrivit ett ord om Honduras på sin blogg. Det kanske är svårt att bestämma sig. Eller så är han helt enkelt inte särskilt intresserad av den största diplomatiska krisen i Latinamerika på åratal.

Min text om Hondurasvalet i söndagens DN ströks ned något , men här finns den i längre version för den som är intresserad.

Eftersom en uppföljning nobbades av redaktörerna listar jag några tankar om valet här i stället.

1. Michelletti vägrade kompromissa. Ett återinsättande av Zelaya för en månad sedan hade helt klart varit möjligt, om det bara funnits politisk vilja från Michellettiregimens sida. Tyvärr visade det sig att så inte var fallet.

2. Kuppregimen kontrollerade valet. Hela processen, från sammanställning av vallängd till rösträkning, kontrollerades av de krafter som låg bakom kuppen. Varken FN, OAS, EU eller Cartercentret hade några valobservatörer på plats.

3. Valdeltagandet ifrågasatt. Om Zelaya hade återinsatts skulle ett valdeltagande på 60 procent ha kunnat säkra en fredlig återgång till konstitutionell demokrati. Nu blir det i stället en siffra som får stå för Michellettiregimen. Den kan lätt ifrågasättas, exempelvis genom att jämföra med det extremt låga valdeltagandet bland de 60000 exilhonduranerna i Miami (bara omkring 8 procent röstade, enligt AFP).

4. Ökad risk för våldsamheter. De radikala av Zelaya-anhängarna anser sig troligen ha fått starka argument för att börja använda våldsmedel i sin kamp. Krisen lär inte vara över.

5. Klyftan nord-syd växer. Som jag skrev i söndagens text innebär valet en ökad klyfta mellan nord och syd i Amerika.

6. Ribban sänks. Auktoritära ledare på såväl höger- som vänsterkanten i Latinamerika får lättare att vifta bort kritik mot demokratiska övertramp. Daniel Ortega i Nicaragua är bara en av dem som nu kan hävda att han åtminstone är mer demokratiskt lagd än sina honduranska kollegor. I förlängningen undergrävs de demokratiska institutionerna i regionen.

7. EU:s roll. När USA ses som en part i konflikten, blir EU:s roll mer betydelsefull. Carl Bildt har som utrikesminister i EU:s ordförandeland Sverige en svår uppgift i att jämka samman olika ståndpunkter. Spanien har redan sagt att landet inte kommer att erkänna valresultatet som legitimt. Men vad säger resten av EU-länderna? Står man upp för de demokratiska principerna på samma sätt som om det gällt ett land i Europa?

—

Vidare till Uruguay. Mycket kan sägas om Mujicas seger (och jag hade så klart gärna skrivit mer om det i tidningen). Men här nöjer jag mig tills vidare med ett enda ord.

Abort.

Uruguay har sedan tidigare tagit imponerande steg när det gäller homosexuellas rättigheter. Får vi nu också få se fri abort i Uruguay?

Till sist en ursäkt till alla bloggläsare. Utrymmet i tidningen har krympt i dessa kristider, samtidigt som jag har suttit och jobbat intensivt med en bok som kommer i vår. Men nu ska det bli bättre på bloggfronten, lo prometo.

MEXICO CITY. I dag, söndag, hålls ett presidentval i Honduras som kuppregimen i landet hoppas ska lösa de senaste månadernas politiska kris. Det mesta tyder dock på att situationen snarare är på väg att förvärras, samtidigt som relationerna mellan nord och syd i Amerika har nått ett nytt lågvattenmärke.

Valkampanjen i Honduras har varit av det märkligare slaget. Medan de två stora partiernas kandidater åkt land och rike runt, har landets demokratiskt valde president Manuel Zelaya suttit instängd på Brasiliens ambassad i huvudstaden Tegucigalpa, omringad av tungt beväpnad kravallpolis. Hans anhängare har mötts av vattenkanoner och skarpa skott.

När det dessutom utlystes utegångsförbud för en månad sedan var det få som trodde att valsegraren skulle erkännas av omvärlden.

Men trots att Honduras fortfarande styrs av den regim som kom till makten i juni, sedan militären stormat presidentpalatset och under vapenhot satt Manuel Zelaya på ett plan ut ur landet, är det just vad som håller på att hända. USA:s president Barack Obama har sagt sig vara beredd att erkänna segraren i valet för att få ett slut på krisen.

Det har dock lett till att Obama hamnat på kollisionskurs med vänsterregeringarna i Sydamerika. Med Brasiliens president Lula da Silva i spetsen menar de att Zelaya först måste återinsättas, innan något val kan hållas. Dels för att kuppmakarna inte ska kunna framstå som segrare, och dels för att det är svårt att garantera fria och rättvisa val som det är nu.

Beläget på den landremsa som förbinder Nord- och Sydamerika slits Honduras mellan två intressesfärer: det USA-dominerade Nordamerika (där även de flesta av länderna i Karibien ingår) och den nya, växande sydamerikanska gemenskapen, där Brasilien är den regionala stormakten.

Konflikten i Honduras uppstod när liberalen Manuel Zelaya för ett par år sedan vände bort blicken från stormakten i norr och i stället allierade sig med Hugo Chávez i Venezuela, i utbyte mot stora mängder subventionerad olja. Samme Chávez är för övrigt en av de drivande krafterna bakom Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU.

Utöver geografin finns självklart också en ideologisk dimension. I Sydamerika har bara högerregeringarna i Colombia och Peru ställt sig bakom USA:s linje, medan vänsterregeringarna i Centralamerika – ibland kallat USA:s bakgård – tagit ställning för Zelaya.

Oavsett vem som segrar i söndagens val ser det med andra ord ut att dröja innan de vänskapliga tongångarna från det panamerikanska toppmötet i våras, då Obama skakade hand med bland andra Chávez, återvänder.

Erik de la Reguera

Fakta: De två främsta kandidaterna

Porfirio ”Pepe” Lobo från det konservativa partiet är favorit till segern och lovar förändring i form av ett nytt skolsystem och bättre sjukvård.

Elvin Santos är kandidat för det liberala partiet, som även Manuel Zelaya tillhörde. Santos var vicepresident i Zelayas regering fram till 2008 men också en skarp kritiker av dennes närmanden till Hugo Chávez i Venezuela.

Båda kandidaterna har helt eller delvis gett sitt stöd till statskuppen i landet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 29 november 2009.

MEXICO CITY. När chefen för världshälso- organisationen WHO, Margaret Chan, i veckan fick träffa den 83-årige Fidel Castro i Havanna fann hon honom vara såväl ”dynamisk” som ”fysiskt stark”. Riktigt lika gott ställt är det inte med relationerna mellan Kuba och Obamaadministrationen, även om turismen ser ut att vara på väg att öka.

WHO-chefens åsikter om den äldre Castrobroderns hälsa fick stor uppmärksamhet i världens medier, trots att Chan, som är läkare i grunden, var noga med att påpeka att hennes bedömning inte byggde på någon regelrätt hälsoundersökning.

– Han följde med mig ut när jag lämnade byggnaden, vilket var en avsevärd sträcka, så han är stark i kroppen. Jag är betydligt yngre än vad han är, men jag blev ändå trött innan han var det, sade hon.

– Jag måste förresten få säga att Castros kunskaper om hälsofrågor, och särskilt om sjukvårdspolitik, är imponerande. Ett råd till er alla, och särskilt till er som är läkare, är att inte tala med honom om ni inte är rejält pålästa, sade Chan.

Kuba har de senaste veckorna rapporterat sju dödsfall i svininfluensan och Chan var på ön för att lova stöd till bland annat vaccinationer. Det redan hårt ekonomiskt pressade Kuba vill till varje pris undvika en omfattande epidemi, eftersom det skulle kunna slå mot turistnäringen på ön.

Just turismen ser bara ut att bli viktigare för Kuba. Tidigare i år tog Obamaadministrationen beslut om att slopa reserestriktionerna för exilkubaner och nu diskuterar USA:s kongress också ett fullständigt hävande av det reseförbud som länge gällt för övriga amerikaner. När New Orleans borgmästare nyligen var på besök på Kuba hymlade han inte med att hans stad gärna blir en språngbräda för turister.

Även Hollywoods grädda verkar ana att något kan vara på gång. Skådespelaren och regissören Sean Penn reste för några dagar sedan till Kuba för att samla material till en stor artikel om landet som ska publiceras i tidskriften Vanity Fair. Tätt i hälarna hade han Michael Douglas, som dock bara verkade vilja ströva runt i Havanna.

En amerikansk turistboom skulle kunna bli en räddare i nöden för Castroregimen, som efter förra årets förödande orkaner befinner sig på ruinens brant. President Raúl Castro söker desperat efter sätt att skära i kostnaderna och för bara några veckor sedan kom besked om att de gratis luncher som i åratal funnits på kubanska arbetsplatser nu ska ersättas med en mindre kontantersättning.

De ekonomiska problemen skyller Castro som vanligt på det amerikanska handelsembargo som infördes 1962. En överväldigande majoritet av länderna i FN:s generalförsamling röstade i onsdags för ett slopande av detta embargo men Obamaadministrationen säger sig vilja använda det som ett påtryckningsmedel för att få Kuba att gå mot mer demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Systern hade kontakt med CIA

Fidel Castro föddes den 13 augusti 1926 som den näst äldsta brodern i en syskonskaramed sju barn. Hans fem år yngre bror Raúl Castro är i dag president på Kuba.
Efter revolutionen 1959 uppstod spänningar inom familjen,
mycket till följd av den jordreform som delade upp familjens
egendomar. Äldste brodern Ramón, som hade skött om ägorna, uppges ha blivit vred påFidel, medan systern Juanita gick
i exil 1964. För en vecka sedan erkände Juanita Castro, i dag 76 år, att hon hade kontakter med CIA på 60-talet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 oktober 2009.

MEXICO CITY. När Uruguay går till presidentval i dag, söndag, är de två främsta kandidaterna så olika de kan bli: till vänster en gammal gerillasoldat som suttit fjorton år i fängelse och till höger en stram expresident känd för sin privatiseringsiver.

Favorit till segern är den regerande center-vänsterkoalitionen Frente Amplios (Den breda fronten) affi schnamn José ”Pepe” Mujíca, en man som väcker känslor i alla läger. Denne 74-årige före detta gerillakrigare ligger strax under 50-procentsstrecket i de senaste opinionsundersökningarna, och lyckas han ta sig över det i söndagens val krävs ingen andra valomgång.

På 60-talet gick Mujíca med i marxistgerillan Tupamaros, som utförde en rad bombattentat och kidnappningar, och under militärdiktaturen 1973–1985 satt han bland annat elva år i isoleringscell. Sedan återgången till demokrati har Mujíca varit en av vänsterpartiet Movimiento de participación populars förgrundsgestalter.

Nu ställs denna representant för regeringskoalitionens vänsterflygel mot högeroppositionens kandidater: dels ex-presidenten Luis Alberto Lacalle, känd för sin nyliberala politik och den som har bäst chans att utmana Mujíca, dels Pedro Bordaberry, som är son till ledaren för militärkuppen 1973.

Stämningen är relativt lugn inför valet. Efter fyra år av center-vänsterstyre i Uruguay verkar inte någon vilja bli sedd som överdrivet radikal eftersom den sittande presidenten Tabaré Vázquez har stöd av 60 procent av uruguayerna. Men han kan inte väljas om.

I Frente Amplio är man mån om att framställa Mujíca som en garant för den socialdemokratiskt färgade politik som Vázquez fört och som bidragit till att fattigdomen sjunkit från 34 till 20 procent och att arbetslösheten minskat med fyra procentenheter till 8 procent.
– Jag representerar varken apokalypsen eller det förlovade landet, förklarade Mujíca för några dagar sedan. Det här är ett val, inte ett krig, lade han till.

På söndag hålls också två folkomröstningar i Uruguay. Den ena avgör om poströstning ska tillåtas för de 500 000 uruguayer som finns i utlandet (varav mellan 5 000 och 8 000 bor i Sverige) och den andra om en 20 år gammal amnestilag för militärens brott ska hävas.

Erik de la Reguera

Fakta: Socialdemokratisk politik sedan 2005

Uruguay har 3,3 miljoner invånare, ligger inklämt mellan Brasilien och Argentina och är mindre än hälften så stort som Sverige. Landet är i dag en av Latinamerikas bäst fungerande demokratier men styrdes åren 1973–1985 av en militärjunta. Under diktaturen tvingades hundratusentals uruguayare i exil, bland annat till Sverige.
Sedan Tabaré Vázquez förde center-vänsterkoalitionen Frente Amplio (Den breda fronten) till makten 2005 har landet präglats av en socialdemokratisk politik, bland annat med satsningar på utbildning. En omskriven reform ska ge varje elev en bärbar dator.

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 oktober 2009.