Strimmor av blått skär genom det vita molntäcket. Fördelen med att bo högt: man möts av himlen.
När jag sänker blicken ser jag grå husfasader. Sedan kommer bilarna, bussarna och fotgängarna på Las Heras-avenyn in i blickfånget. Det är vackert på ett nästan perverst vis. Och ett herrans liv då och då.
Men jag börjar vänja mig. För vi har någonstans att bo nu. Det är en lättnad.
Strax ska jag laga frukost och sedan sätta mig och skriva ett brev till utrikesministeriet och migrationsmyndigheten.
Ännu ett papper. Ännu en tramite. Ännu några timmar i ett väntrum. Det återstår att se om byråkratin kan ta sig samman och ge oss våra visum någon gång.
En taxichaufför sade följande med ett skratt: "Många som kommer på besök till Buenos Aires säger att staden är underbar. Tills de möter byråkratin, det vill säga. Då är staden inte lika underbar längre".
Övrig tid går till att planera in arbeten för de närmaste månaderna. Och till att förbrilt fäkta med armarna för att jaga bort den medieskugga som ständigt hotar att lägga sig över Latinamerika.
