Mötet är bloggens innersta väsen

I DN i dag har jag skrivit en text om Fidel Castro och hans bloggande. Fidel firar sin 82-årsdag, men han har inte dragit sig tillbaka - tvärtom intensifieras hans opinionsbildande arbete på hemsidan Cuba Debate (med bara omkring två månader på nacken).

Trots namnet ("Kuba debatterar") finns ingen kommentarfunktion. Det är något som Fidel för visso inte är ensam om i bloggosfären och i ärlighetens namn kan jag förstå om han vill slippa de tsunamivågor av galla som skulle komma invällandes från Florida om han släppte på kopplet.

Men ändå.

Jag, som så många andra, har funderat över vad som egentligen särskiljer ett blogginlägg från de etablerade genrerna. Formen? Ämnena? Tonen?

För mig är det mötet.

En bra blogg blir inte riktigt bra förrän läsarna deltar aktivt i en offentlig dialog som bidrar till och ger bloggen dess särart, dess karaktär.

Det är lite som lukten i ett antikvariat.

Alla som någon gång har besökt Peter Englunds eller Carl Bildts bloggar vet att de till stor del formas av birollsinnehavarna - de som återkommande kryddar och kommenterar huvudrollsinnehavarens tankar och vedermödor. Och som själva kan förvandlas till huvudrollsinnehavare om man bara klickar på länken vid deras namn.

Strävandet efter saklighet och opartiskhet då? frågar någon. Det är vad som skiljer klassisk journalistik från andra genrer. Men bloggarens subjektivt laddade partiskhet har ofta mer gemensamt med ledarskribentens alster.

När det gäller Fidel, är han sedan länge van vid rollen som opinionsbildare. Men han har inte gjort sig känd för att vara en lika god lyssnare.

Så vad är skillnaden, kan man fråga sig. Blogg eller inte; Fidel håller av allt att döma fast vid sitt sätt att göra politik.

Själv vill jag gärna ha kommentarer. Men jag nöjer mig med tvåsiffrigt. Inte 1.000-2.000 kommentarer per inlägg (!), som den frispråkiga kubanska bloggen Generacion Y kan ståta med.

Några andra som har bloggat om Castros blogg:
- Bloggtidningen
- Kulturbloggen
- Promemorian
- Lasse B
- Svensson