Otålig väntan på Kubas nyorientering

HAVANNA. På ytan är allt lugnt på Kuba. Tillväxten är tvåsiffrig, den venezuelanska oljan smörjer ­ekonomin och Fidel Castro är på bättringsvägen. Men samtidigt tror många politiska bedömare på Kuba att landets ledning förbereder drastiska reformer i tysthet.

I söndags nominerades den sjukskrivne Fidel Castro till valet till Kubas nationalförsamling som äger rum i januari nästa år. Det öppnar vägen för den 81-årige Fidel att bli omvald till landets president.

Inget konstigt med det, kan tyckas. Men den här gången är något annorlunda.

– Det är sista chansen för partiledningen. Både de och folket vet om det. Något måste helt enkelt hända, säger Angel Tomas Gonzalez, korrespondent för den spanska tidningen El Mundo och en av de få oberoende kubanska journalister som fortfarande verkar på ön.

– Alla som arbetar nära partiledningen säger samma sak: stora förändringar väntar nästa år, säger han.

På ytan finns det inte mycket som talar för att det ska bli så. Kuba förefaller stabilare än på länge, ekonomin växer med 10 procent i år och Fidel Castro har precis börjat hämta sig efter sina magoperationer: med jämna mellanrum publiceras han långa “reflexioner” i tidningen Granma.

Men skrapar man lite på fernissan framträder en annan bild.

Det är tidig morgon i Havanna när avloppet i Inocencias lägenhet slutar fungera. Hon svär tyst och lägger på telefonluren.

– Rörmokaren svarar inte. Låt oss hoppas att han bara har gått ut för att köpa Granma innan den tar slut. Toalettpapper är dyrt, många köper tidningen för att ha något att torka sig i ändan med, säger hon med ett sorgset leende.

Någon växande ekonomi har hon inte märkt något av.

– Nej, det har inte synts till i min plånbok i alla fall, säger hon.

Det är ett svar som jag ofta möts av på Kuba. Toalettpapper är bara en av de många varor som är närmast omöjliga att komma över för pesos, den valuta som de flesta kubaner får sin lön utbetald i. Där-emot finns det numera gott om toapapper, kläder och andra “lyxartiklar” i de butiker som tar betalt i så kallade konvertibla pesos (CUC).

Denna valuta är värd 25 gånger mer än vanliga pesos och introducerades på Kuba i samband med att den amerikanska dollarn förbjöds 2005. Turister, men också en allt större andel kubaner, använder sig av denna konvertibla peso, som är bunden till dollarn.

Konsekvenserna av denna dubbla ekonomi är stora. De som på ett eller annat sätt kan få extrainkoms-ter i CUC har förvandlats till Kubas nya överklass. Samtidigt räcker inte lönen till för de lågavlönade, ibland inte ens till en månads mat i de subventionerade pesobutikerna. Minimilönen ligger på 225 pesos (9 CUC) och en skjorta kostar 10 CUC.

Många kubaner har därför sökt sig till turistnäringen eller den svarta marknaden för att komma över hårdvaluta. På så vis har en småskalig korruption uppstått som undergräver statens kontroll över ekonomin. I Havanna är det i dag vardag att anlita hantverkare, åka taxi, klippa håret och laga bilen svart. Men de som säljer tjänster för CUC-pesos riskerar att drabbas av dryga böter eller fängelsestraff om de blir upptäckta.

Enligt en Gallup-undersökning som
genomfördes utan regimens vetskap står en ändring av det ekonomiska systemet, och då särskilt en legalisering av småföretagande, högst på kubanernas önskelista.

Hittills har dock regeringen inte sagt ett ord om några sådana reformer. Det enda tecknet på att ledningen är medveten om det växan­de missnöjet kom när ställföreträdande presidenten Raúl Castro tidigare i år kallade kubanerna till så kallade grannskapsråd med uppmaningen att “tala ärligt och utan rädsla” om hur Kuba kan förändras.

Utländska medier fick inte följa diskussionerna, men på många håll sägs debattens vågor ha gått höga. Regeringskällor uppger att två miljoner skriftliga förslag kom in efter rådslagen.

– När nästa regering utses i mars nästa år kommer förändringarna att börja. Partiledningen har helt enkelt inget val. I vilken takt det kommer att ske vet ingen, men sannolikt börjar de med jordbruket, säger Angel Tomas Gonzalez.

Jordbruket är den sektor som har fungerat sämst i det system av femårsplaner och centralstyrning som infördes på Kuba efter revolutionen 1959.

Ständigt är det brist på något i affärerna: grönsaker, kött eller frukt. Under de senaste veckorna har det varit i det närmaste omöjligt att komma över mjölk – inte ens turistrestaurangerna i Havanna har kunnat servera mjölk till kaffet.

En privatisering av jordbruket går visserligen stick i stäv mot de kommunistiska dogmerna, men trots det förefaller landets ledning överväga en sådan reform.

Det enda som man kan vara någorlunda säker på att det inte är uppe till diskussion är den fria sjukvården, utbildningsväsendet och stödet till idrotten. Dessa tre saker nämns också ofta av vanliga kubaner som det positiva som bör bevaras.

I dag är inställningen till revolutionen hos de flesta kubaner betydligt kallsinnigare än för ett par decennier sedan. Den kris som följde på Sovjetunionens kollaps bröt det sociala kontrakt som upprättats mellan stat och medborgare.

Trots att den krisen nu är förbi sedan några år, är det långt kvar till det artificiella välstånd som Kuba upplevde under några decennier tack vare Sovjetunionens stödköp av socker till överpriser.

De höga tillväxtsiffrorna beror till stor del på den kraftigt subventionerade olja som Venezuelas president Hugo Chávez skeppar till Kuba i utbyte mot de tusentals kubanska läkare och idrottstränare i Chávez stödprogram för de fattiga.

När den venezuelanske presidenten förlorade folkomröstningen om sin nya och “socialistiska” grundlag i söndags, var det därför en varningsklocka för Kubas ledning. Skulle Chávez oljeleveranser stoppas kan Kubas reserver ta slut på bara ett par veckor.

Förlusten lär också få Hugo Chávez att skrinlägga sina planer på att bilda en federation med Kuba, vilket sätter ökad press på Kubas ledning att genomföra reformer på hemmaplan.

Även den splittrade inhemska oppositionen förväntar sig att något viktigt ska hända nästa år. Dissidenterna är övertygade om att mänskliga rättigheter och demokrati är det sista som regimen kommer att införa och de försöker därför pressa fram förändringar genom underjordiskt opinionsarbete.

– Varför kan vi inte få våra rättigheter? Varför ska det alltid komma sist? frågar sig Oswaldo Paya ­retoriskt.

Han är den kanske främste företrädaren för den inhemska oppositionen, som legat lågt sedan 2003 då 75 journalister, författare och andra oppositionella fängslades. Till skillnad från de radikala exilkubanerna i Miami motsätter han sig Bushadministrationens hårda linje mot Kuba.

– Vi tror inte att det gynnar demokratin. Snarare ger det Castro-bröderna en ursäkt att slå till mot oss, säger han.
Paya vill i stället få till stånd en intern debatt på Kuba genom att skapa hundratals små studiecirklar runt om i landet. Det är bara ett av flera initiativ som lanserats de senaste veckorna.

Men i slutändan är det kommunistpartiets högsta ledning som kommer att ange tonen och takten i förändringsprocessen.

De “gamlingar” som deltog i revolutionen måste ställa sig bakom den yngre generationens ledare, annars riskerar tronföljare som Carlos Lage att anklagas för att vara förrädare. Och utan Fidel Castros stöd blir det sannolikt inga reformer alls, oavsett vem som väljs till president nästa år.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-07

Continue reading

Zon för fångutväxling föreslås i Colombia

BOGOTÁ. President Álvaro Uribe gav på fredagen grönt ljus för upprättandet av en demilitariserad zon på landsbygden för en fångutväxling med vänstergerillan Farc.

Uribe krävde dock att zonen inte ska ha någon bofast civilbefolkning och inte heller någon närvaro av militär eller gerilla.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har de senaste veckorna satt ökad press på Uribe, då den franska regeringen är mån om att få till ett frigivande av den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt. Hon kidnappades av Farc för fem år sedan, och i veckan offentliggjordes ett brev i vilket en sliten Betancourt skrev gripande om sin dåliga hälsa.

Franska underrättelseagenter ska också ha tagit kontakt med Farc för att diskutera fångutväxlingen.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-08

Continue reading

“Ja-sidan mot seger i Venezuela”

CARACAS. Venezuelas 16 miljoner röstberättigade gick på söndagen till valurnorna för att rösta ja eller nej till den nya “socialistiska” grundlag som Hugo Chavez vill driva igenom. Folkomröstningen ägde rum samtidigt som ihärdiga kupprykten gjorde stämningen spänd i Caracas.

Klockan halv tolv på kvällen svensk tid hade fortfarande inga officiella valresultat presenterats och vallokalsundersökningar får i Venezuela inte publiceras innan de första officiella siffrorna kommit. Men enligt nyhetsbyrån Reuters uppgav källor inom regeringen att Hugo Chavez ja-linje segrat med sex till åtta procentenheters marginal.

Den statliga valmyndigheten förklarade att röstprocessen flutit på bra vid de elektroniska valurnorna runt om i landet, trots ett antal smärre tekniska incidenter.

I huvudstaden Caracas ringlade köerna långa utanför vallokalerna. Två av dem som var där för att rösta var Luz Astorino och Ana Bucarito. De är studenter och tillhör den proteströrelse som växt fram på landets universitet.

– Jag ska rösta nej. Det är oroande att presidenten ska kunna utfärda undantagslagar. All makt ska inte ligga i en mans händer, oavsett vem det är, säger Luz Astorino.

Chavez kallar stundenterna för “bortskämda rikemansbarn” som tjänar USA:s intressen. Visserligen tillhör de flesta som sympatiserar med oppositionens nej-sida medel- och överklassen, men Chavez har denna gång också haft svårt att övertyga sina tidigare så trogna väljare i de fattiga förstäderna och på landsbygden.

Det är inte förrän i valrörelsens slutskede som ja-sidan, enligt flera opinionsinstitut, gått om nej-sidan. Det beror inte minst på att Chavez framställt folkomröstningen som ett ödesval för honom själv.

– En ja-röst är en röst är en röst på Chavez. En nej-röst är en röst på George W Bush, sade Chavez inför hundratusentals extatiska sympatisörer i fredags.

Regeringen i landet säger sig ha fått tillgång till ett dokument från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, som drar upp riktlinjer för hur Venezuela ska destabiliseras om ja-sidan segrar. Rykten om en nära förestående militärkupp florerade också i Caracas på söndagen och Chavez anklagade nyhetskanalen CNN för att vara en del av kupplanerna.

Kanalen hade av misstag låtit en skylt med texten “vem dödade honom” hänga kvar från ett tidigare inslag när bilder på presidenten visades.

Denna dramaturgi har, oavsett sanningsgraden i påståendena, gynnat Chavez, eftersom han kunnat frammana en bild av att hans bolivariska revolution varit allvarligt hotad.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-02

Continue reading

Spänt lugn i Venezuela under folkomröstningen

CARACAS. När vallokalerna i Venezuela öppnade på söndagsmorgonen rådde ett spänt lugn i huvudstaden Caracas. Drygt 16 miljoner röstberättigade gick till valurnorna för att avgöra ödet för den nya “socialistiska” författning som Hugo Chavez vill driva igenom.

Den nya grundlagen, som har arbetats fram av det Chaveztrogna parlamentet under de senaste månaderna, innebär stora förändringar för befolkningen i Latinamerikas oljerikaste land.

Bland annat slopas gränsen för hur länge en president kan sitta kvar, vilket skulle ge Chavez rätt att ställa upp i presidentvalet 2012.

Presidenten får också kontroll över riksbankens stora valutareserv och Venezuela blir en “socialistisk, bolivarisk republik”.

De senaste dagarnas har rykten om en nära förestående statskupp har gjort det redan hårt polariserade Venezuela än mer explosivt.

President Hugo Chavez upprepade på lördagen sina anklagelser mot USA:s regering, som han menar ligger bakom kupplanerna.

– Oljeleveranserna till USA kommer att dras in om våldsamheter utbryter efter folkomröstningen, sade Chavez vid en presskonferens på lördagskvällen.

Han hävdar att ett CIA-dokument ska ha beslagtagits av Venezuelas säkerhetstjänst som drar upp detaljerade riktlinjer för hur anarki ska provoceras fram efter folkomröstningen.

Samtidigt anklagar oppositionen i landet Chavez för att ha drivit igenom folkomröstningen i strid mot lagen, eftersom ändringarna är så stora att de borde ha föranlett val till en grundlagsförsamling.

Den nya grundlagen innehåller också flera reformer som tilltalar Chavez kärnväljare i de fattiga förstäderna och på landsbygden:

Alla garanteras rätt till fri sjukvård, sex timmars arbetsdag införs och en särskild fond bildas för att ge stöd till arbetslösa och sjuka.

Människorättsorganisationer uttrycker oro över att presidenten får rätt att införa undantagslagar i krissituationer, något som skulle upphäva medborgarnas grundläggande rättigheter.

Chavez har de senaste veckorna fått kämpa hårt för att mobilisera sina kärnväljare.

Många har sett med viss skepsis på presidentens planer på att samla allt större makt i sina händer, och en växande proteströrelse på landets universitet har gett oppositionen vind i seglen.

I sluttampen av valrörelsen förefaller dock Chavez ha lyckats återta initiativet. Från att ha slagit ur underläge ger nu flera opinionsinstitut ett knappt övertag till presidentens ja-sida.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-02

Continue reading

Medieklimatet i Venezuela

Det finns anledning att gå närmare in på medieklimatet i Venezuela, då det verkar finnas en utbredd uppfattning att det är nästan lika stängt och censurerat som på Kuba. Så är det inte.

Visst finns det oroande tendenser i landet (främst Chavez ständiga utfall mot oppositionella medier), men situationen för medierna är ändå väsensskild mot Kubas totala censur.

Alla som satt sin fot i Venezuela vet att den liberala och konservativa pressen fortfarande har en stark ställning. El Universal och El Nacional, de båda tyngsta morgontidningarna, är kraftigt Chavezkritiska och flera privata TV- och radiokanaler, bland dem Globovision, har också en stark bias mot Chavez.

Å andra sidan är de statliga mediernas rapportering minst lika ensidig, fast då vänd mot oppositionen.

En intressant undersökning av Tomas Andersson Odén, medieforskare vid JMG, Göteborgs universitet, och den norske journalisten Stein Ove Grønsund visar det här med siffror. De har studerat 1 600 nyhetsinslag i TV, mer än 1 100 radionyheter och strax under 1 000 tidningsartiklar i ett tiotal olika medier under november månad.

Tomas Andersson Odén skriver: “Vi har inte vid något tillfälle specifikt pekat ut de statliga – eller de privata – medierna som bättre eller sämre. Problemet är att idén om allsidig nyhetsrapportering har dålig förankring i de stora venezuelanska medierna, vilket innebär att allmänheten har haft svårt att bilda sig självständiga uppfattningar inför söndagens folkomröstning.”

Chavez har en dålig vana att kritisera de oppositionella medierna offentligt. Ibland är kritiken så hård att den riskerar att leda till självcensur. Och en hårdare förtalslagstifning har fått många chefredaktörer att hålla lite hårdare i sina journalisters tyglar. Men det rör sig inte om någon direkt censur från statens sida.

TV-kanalen RCTV:s “nedstängning” tidigare i år väckte uppmärksamhet över hela världen. I teknisk medning stängdes kanalen dock inte ned. Dess sändningstillstånd i marknätet gick ut och regeringen valde att inte förnya det. Det kan man tycka vad man vill om, men måhända var det inte så konstigt mot bakgrund av att RCTV öppet stödde militärkuppen mot Chavez 2002. RCTV fortsätter att sända i kabelnätet.

Chavez hot i fredags om att släcka ned Globovision om kanalen publicerar en exitpoll innan vallokalerna stänger i dag, söndag, kan även det tyckas överdrivet. Men en sådan publicering kan – som de flesta publicister är medvetna om – påverka valutgången.

Däremot är Chavez utbrott mot spanskspråkiga CNN närmast löjeväckande och visar på hans grad av paranoia. Kanalen gjorde bort sig när en skylt från ett tidigare inslag, där det stod “vem dödade honom?” av misstag hängde kvar över ett inslag som handlade om Chavez. CNN har bett om ursäkt och fortsätter att sända från Caracas.

Självklart finns det skäl att oroa sig över tryck- och yttrandefriheten i Venezuela, särskilt om den nya grundlagen går igenom. Chavez vurmande för Kuba, bristen på oberoende för de statliga medierna och presidentens allt aggressivare tongångar mot oppositionella medier är alla oroande tecken. Men att jämstalla situationen med Kubas totala censur är att hamna långt i från verkligheten.

DN1 DN2 DN3 DN4

Continue reading

Kupprykten i Venezuela inför folkomröstningen

CARACAS. Inför folkomröstningen i dag, söndag, om Hugo Chávez nya “socialistiska” grundlag är Venezuela polariserat i två läger. Kupprykten florerar och Chávez hotar att dra in oljeleveranserna till USA om våldsamma protester utbryter efter valet.

Ett rött hav av människor jublar när president Hugo Chávez, för dagen iklädd röd skjorta med ett vitt “Si!” (ja) på bröstet, kliver upp på scenen.

– Jag är ett med folket. Och jag regerar gärna Venezuela till 2050! ropar han till de över 100.000 extatiska i publiken.

Det är en uppvisning i den retoriska talang som tillsammans med Venezuelas enorma oljetillgångar har gjort Hugo Chávez till den latinamerikanska vänsterns fixstjärna.

Han berättar anekdoter från sitt liv som ung officer, citerar Jesus och Fidel Castro i samma andetag, utbrister i sång och utnämner sig själv till nationalhjälten Simon Bolívars arvtagare.

Men han säger inte mycket om den nya grundlagen. Saken förenklas till att en jaröst är en röst på Chávez, medan en nejröst är en röst mot Chávez.

Hoten från utlandet talar han desto mer om:

– Vi vet att USA planerar att iscensätta protester på gatorna om vi vinner. Men jag varnar dem: om det utbryter våldsamheter kommer inte en droppe olja att skickas till USA! Jag är en soldat – och jag tvekar inte att ta till vapen!

I folkhavet står Carina Rivas och lyssnar. Hon arbetar som lokalvårdare och säger att hon är här för att stödja sin president.

– Mitt hus har jag kunnat bygga tack vare honom, och mitt arbete i kooperativet är också hans förtjänst, säger hon.

Hon vet inte mycket om den nya grundlagen.

– Men jag litar på min president, säger hon.

Det är det inte alla som gör. Sedan Chávez blev omvald med bred marginal i december förra året har hans retorik blivit alltmer renlärigt socialistisk.

Hyllningarna till Fidel Castro och de allt frekventerare besöken på Kuba har fått en del av Chávez sympatisörer i de fattiga förorterna att känna sig osäkra på vart presidenten är på väg.

Opinionsmätningarna spretar, men det står klart att presidenten har svårt att mobilisera sina kärnväljare. Regeringens uppgifter om att en beslagtagen CIA-rapport drar upp riktlinjer för hur landet ska destabiliseras kan därför till viss del ses som ett sätt att mobilisera dessa osäkra väljare.

Samtidigt gör inte högeroppositionen mycket för att lugna de heta känslorna. De anklagar Chávez för att genomföra en “statskupp”, eftersom ändringarna i författningen är så stora att de borde ha föranlett en särskild grundlagsförsamling.

Och med kuppförsöket 2002 i färskt minne tar inte Chávez några risker.

– Vi kommer att försvara revolutionen på gator och torg. Härmed försätter jag militären i högsta beredskap, ropar han till publiken.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-02

Continue reading