Efter en veckas intensivt arbete i Havanna är jag helt slut. Att på sa kort tid försöka sätta sig in i och sedan förklara det ytterst komplicerade och kontroversiella landet Kuba för en svensk allmanhet var en rejäl utmaning. I fredags gick i alla fall en "Världen Special: Kuba" på ett uppslag i DN.
Och nu behover jag lite ledigt.
När jag igår hade skickat min sista inbokade artikel (en krönika till UNT som gar pa söndag) kände jag hur energin försvann ur kroppen. Bestämde mig for att ta ledigt och gå på en konsert.
Hamnade på ett stalle nära Plaza de la Revolucion. Ett halvkänt kubanskt band spelade son-pop-salsa och jag fann mig plötsligt sittande med en stor grupp utländska studenter från en språkskola. Det var tyskar, schweizare och en och annan kanadensare.
Efter konserten följde jag med några av dem in till Habana Vieja och åt en sen middag pa La Bodeguita del Medio, Hemingways gamla stammishak, som numera är ett "must-see" i Havanna.
Det var skönt att prata lite strunt med dem. Men då och då kände jag mig som ett freak.
"Vadå, har du inte varit runt och sett alla turistattraktioner?"
"Vadå, du dansar salsa, men har inte hunnit med det än?"
"Vadå, du tycker både att de sociala reformerna ar imponerande OCH att det är för jävligt att internet och media censureras och att oliktänkande förföljs? ...är du inte bara för eller emot?"
Och så vidare.
Saknar en cafe latte i goda vänners lag pa Copacabana (den vid Hornstull). Som substitut kanske jag kan hitta nån blueskonsert i kvall...
Förresten. For the record. Har hittills bara fått positiva erfarenheter av mina många moten med kubaner.
