...går det inte att oroa sig. Det insåg jag tidigt, tidigt i ottan på söndagen när jag satt på flygbussen efter en sen kväll med packning och fixande i sista stund.
Men med det där klotet av eld vid horisonten försvann oron. Och nu sitter jag här klockan 05.43 vid gejten på Arlanda och känner mig sömndrucken.
Det pirrar lite i magen. Men inte lika mycket som när jag packade. Tack för det, klotet.
Packa är svårt, förresten. Man vill hålla det så lätt som möjligt, men ändå inte stå där sen och förbanna sig själv för att man inte tog med sig just den där prylen.
Gäsp. Snart i Spanien... Nu öppnade dom i kafeterian här bredvid. Ska gå och köpa frukost. Iberia bjuder ändå inte på nåt.
