”Strukturer ändras inte över en natt”

”Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia” står det i presentationen på hennes Twitterkonto. Efter lång kamp mot auktoritära normer bor journalisten och aktivisten Hana al-Khamri i Stockholm och driver den kulturpolitiska mötesplatsen Jeminitiska salongen.

– Jag behövde min fars skriftliga tillstånd för att få lämna landet. Men han var inte road av idén. Efter hårda förhandlingar gick han med på att låta mig resa, men bara om min bror följde med. Först vägrade jag, men så insåg jag att det var enda chansen att få åka, säger Hana al-Khamri och smuttar på sitt kaffe.

Vi sitter på ett konditori vid Skanstull, och Hana al-Khamri talar snabbt och intensivt. Utanför fönstret är den svenska vintern en skarp kontrast till det hon berättar om födelselandet Jemen och uppväxten i Saudiarabien – ett land hon kallar ”en könsbaserad apartheidstat”.

Pappan var gästarbetare från Jemen. Familjen konservativ. För Hana al-Khamri var det omöjligt att studera på universitet i Saudiarabien, eftersom hon var dotter till en migrantarbetare. Men sedan barndomen hade hon skrivit, läst, tyckt. Och mot alla odds lyckades hon som 19-åring tjata till sig en praktikplats på tidningen al-Madina.

– Jag hamnade på kvinnodesken, där bara kvinnor jobbade. Efter hårt arbete fick jag en vanlig tjänst och gjorde nog visst intryck även på de manliga kollegerna, för de började intressera sig lite mer för kvinnofrågor, säger Hana Al-Khamri.

Hon fick chansen att resa på en kortare utbildning i valbevakning i Libanon. Det var då fadern plötsligt krävde att hennes 14-årige bror skulle följa med som överrock.

– Jag bet ihop, vilket var tur. För resan blev en ögonöppnare – inte bara för mig, utan även för min bror. Kontrasten mot Saudiarabien var enorm. Kvinnorna i Libanon har betydligt mer frihet än i Saudi­arabien. Den kontrasten var mer omskakande för mig än när jag senare kom till Danmark och Sverige.

I dag är Hana Al-Khamri stockholmare. Resan hit har varit lång, och gått via Köpenhamn och arbete som utrikesreporter på tidningen Information. Nu är hon gift och har en några månader gammal son hemma i lägenheten vid Skanstull.

Men engagemanget finns kvar. När den arabiska våren inleddes 2011 hade Hana al-Khamri just flyttat till Sverige. Hon blev snart en av de många exilbloggare som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter på sociala medier och genom gräsrotsaktivism.

Tillsammans med landsmaninnan Afrah Nasser har hon grundat Jeminitiska salongen (”The Yemeni Salon”), som anordnar seminarier om den komplexa situationen i hemlandet Jemen och andra länder i arabvärlden. Hon är trött på den bild som många medier ger av att den arabiska våren nu övergått i höst” eller rentav ”vinter”.

– Det är en alltför förenklad bild. Auktoritära samhällsstrukturer ändras inte över en natt. Problemen sitter djupt och kommer att kräva många års kamp. Men det är heller inte så hopplöst som det ofta framställs. Och det är bland annat det vi vill understryka i Jeminitiska salongen, säger Hana al-Khamri.

Med tiden har även hennes intresse för den nya hemstaden växt.

– Mitt första intryck av Stockholm var hur vattnet och arkitekturen samspelar. Det är verkligen vackert. Men med tiden har jag också lärt känna andra sidor. Som segregationen. Hur mångfalden knappt syns till i innerstan. Att man måste åka ut till förorterna för att möta människor av alla de slag. Det är något jag ofta diskuterar med mina vänner här, säger Hana al-Khamri.

Ibland blir hon provocerad av en del svenskars attityd gentemot arabiska kvinnor.

– En sak vill jag göra absolut klar. Arabiska kvinnor kan ta vara på sig själva. De behöver inte tas om hand. Inte räddas. De kommer att frigöra sig själva, säger Hana al-Khamri innan vi skiljs åt.

Erik de la Reguera

akta. Hana al-Khamri

Namn: Hana al-Khamri

Ålder: 27 år.

Bor: Södermalm

Gör: Journalist och aktivist

Familj: Johannes Mosskin och sonen Malik

Senaste tweet: ”Respect 2 social democrats & greens 4 not jumping on the bandwagon of far right/ populist policies.”

Aktuell: Initativtagare (tillsammans med Afrah Nasser) till Jeminitiska salongen, eller The Yemeni Salon, en mötesplats för intresserade av den komplexa politiska situationen i arabvärlden.

Saknar: ”En debatt om hur den svenska vapenexporten underblåser våldet i Mellanöstern”.

Publicerat i Dagens Nyheter den 9 december 2014.

Continue reading

Invånarna har tröttnat på att leva med raketterrorn

SDEROT. Bara några minuter hann gå efter klockan 15 då torsdagens korta vapenvila var slut, innan raketlarmet gick på nytt i det israeliska samhället Sderot vid gränsen till Gaza. Många av invånarna här kräver hårdare tag mot Hamas – men långtifrån alla stöder tanken på en markinvasion.

”Tseva adom, tseva adom, tseva adom…” (rött larm, rött larm, rött larm), ekar den robotliknande rösten över gatorna i Sderot.

Genast lyfter Jafa Shitrit upp sin svarta axelväska och börjar springa mot närmaste skyddsrum: en slags överdimensionerad busskur i betong som står mitt på trottoaren. Hon vet att hon bara har 15 sekunder på sig innan raketen slår ned. Tillsammans med DN trycker hon ihop sig under taket.

Vi hör ett högt fräsande, som från en stor fyrverkeripjäs. Det är det israeliska försvarssystemet Järnkupolen som skjuter iväg en missil mot den hotande raketen. Några sekunder senare: en kraftig dov knall.

Jafa skriker förskräckt till vid smällen. Sedan tar hon ett djupt andetag och kikar ut genom öppningen.

– Det här verkar aldrig ta slut. Det är tredje gången i dag. Och jag kan bara inte vifta bort det, som en del andra försöker, för min äldsta dotter har skadats av raketer vid två tillfällen. 2003 och 2008. Jag måste förresten höra att hon är okej.

När hon fått ett lugnande besked via telefon vänder hon sig om på nytt.

– Talet om vapenvila tycker jag inte om. Vi vill inte ha någon vapenvila här. Enda lösningen är att krossa Hamas och döda varenda en av terroristerna, säger Jafa Shitrit, som är 51 år gammal och bott här sedan ungdomsåren.

Några kilometer från Sderot har vi sett stora sammandragningar av stridsvagnar ett par timmar tidigare. Jag frågar Jafa om hon vill se en markinvasion av Gaza – vilket många inom den israeliska högern kräver. Men hon skakar på huvudet.

– Nej. Min son är reservist. Jag vill inte att han eller andra israeliska unga ska behöva dö eller skadas. Då ser jag hellre flyganfall som nu.

På andra sidan gatan ligger en liten restaurang, där personalen tagit skydd i köket. Restaurangens ägare, 37-årige Elraz Azran, skakar frustrerat på huvudet.

– Vi måste invadera. Det är enda lösningen. Det här är tredje gången som det regnar raketer så här intensivt. Och om någon slår dig på käften en gång och sedan ber om ursäkt, så kanske du acccepterar det. En gång till – nja, men okej då. Men om han slår dig en tredje gång, då är det inget snack längre, säger Elraz Azran, vars restaurang stått i stort sett tom de senaste två veckorna.

Servitrisen Noi Krief hör vad han säger men är inte övertygad.

– Vi har inget emot palestinierna. De kan gärna få bättre infrastruktur och ett bättre liv för våra pengar, men den här raketbeskjutningen måste få ett slut. Jag kan inte sova på nätterna, för jag är så rädd, säger Noi Krief, som kommer från Shlomi, en stad i norra Israel.

– När jag var sex år träffades vårt hus av en raket. Taket skadades, fönstren krossades och jag fick ett skärsår på armen, säger hon och visar upp ett ärr.

Järnkupolsystemet stoppar långt ifrån alla raketer. Hittills har en person dödats på den israeliska sidan under den senaste veckans eskalering av konflikten – vilket förvisso är lågt jämfört med de drygt 200 dödsoffren i Gaza.

Men Noi Krief är trött på att leva med raketterrorn.

– Jag funderar på att flytta. Jag orkar inte med det här längre, säger hon.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 18 juli 2014.

Continue reading

Tusentals flyr fruktad markinvasion

EREZ. Flera tusen människor i norra Gaza flydde på söndagen undan det som tycktes vara en nära förestående israelisk markinvasion. De flesta ­kunde bara röra sig några mil söderut på den smala landsremsan vid Medelhavet. Men vid gränsposteringen Erez fick utländska medborgare en hett efterlängtad väg ut – däribland ett åttiotal svenskar.

Shaima Alkhatib, 22, från Uppsala lutar sig tillbaka i bussätet och tar sig för pannan. Det har bara gått några minuter sedan hon och hennes tvååriga dotter Rama Isabella fick sätta sig i den här stillastående bussen vars vindruta är prydd av en liten svensk flagga.

I bakgrunden hörs fortfarande detonationerna av de israeliska bomberna. Även larm ljuder då och då, och vi andra hukar oss instinktivt för Hamas raketer.

Men Shaima börjar långsamt förstå att hon är fri.

– Det har inte gått att sova på snart en vecka. Bomberna väcker dig hela tiden. De rycker dig ur sömnen och du flyger upp ur sängen, vettskrämd, säger hon och visar med händerna hur hon yrvaket famlat i mörkret.

På andra sidan mittgången i bussen sitter hennes pappa Samir och mamma Fatiha. Familjen bor i Sverige sedan tolv år tillbaka och var på ett kortare sommarbesök hos släkt och vänner när de oväntat blev fast i Gaza.

Tillsammans med de andra svenskarna i bussen vittnar de om hur ingen längre vågar gå ut i Gaza.

– Hela tiden hörs surret av de förarlösa planen som filmar och letar mål där uppe. Man kan aldrig slappna av, säger Shaima.

Den dramatiska upptrappningen av konflikten efter kidnappningen och morden på tre israeliska tonåringar har lett till att de 1,5 miljoner invånarna i Gaza än en gång stängts in i en dödsfälla – inklämda som de är mellan Israels och Egyptens hermetiskt slutna gränser. Och för Shaima har det blivit en krass påminnelse om varför hon en gång fick börja fjärde klass i Sverige.

– Det kommer tillbaka en massa minnen. Det är precis som när vi flydde, säger hon.

Att familjen nu fått lämna Gaza beror på deras röda, svenska EU-pass. Personal från det svenska generalkonsulatet har suttit hela dagen i Erez och förhandlat med israelisk militär om ännu någon timmes respit för det femtiotal som fortfarande tros finnas kvar.

Hundratals andra utländska medborgare lämnade Gaza i går, varav minst ett åttiotal svenskar. Men de som inte har något medborgarskap i ett annat land kunde inte annat än att fly söderut på den smala landremsan.

Israelisk militär släppte i går flygblad över staden Beit Lahiya i närheten av Gazas norra gräns, där det stod: De som inte lyder uppmaningen att omedelbart ge sig av försätter sitt eget och sin familjs liv i fara.

Under dagen flydde också tusentals från området, för att undvika den fruktade markoffensiven. DN såg på eftermiddagen stridsvagnar transporteras mot den norra gränsen.

I bussen med svenskarna kan Shaima inte slappna helt. För hennes dotters pappa, Akram, finns inte med.

– Han har inte uppehållstillstånd, så vi tvingades skiljas åt. Så på ett sätt är det otroligt skönt att vara här. Men nu måste jag också få Migrationsverket att så fort som möjligt godkänna Akrams ansökan, säger Shaima.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 juli 2014.

Continue reading

Bomberna har gjort Gaza till en spökstad

GAZA CITY. Bombkrevader, totala mörkläggningar som varar i timmar och det ständiga hotet från skyn gör att de flesta Gazabor väljer att hålla sig inomhus. Gatorna ekar tomma, men i en del gränder pågår ändå lågmälda samtal mellan grannar som försöker hitta tillbaka till ett slags vardag, trots det nästan omöjliga i uppgiften.

Kusinerna Hamza Abdo och Mohamed Abdo sitter och småsnackar lite i sin gränd. De slänger käft och är litet trumpet buttra, som 16-åringar ibland är. Brister ut i gälla gapskratt, som pojkar i deras ålder har en förmåga att göra.

Men längre in i gränden finns något som långtifrån alla tonåringar har sett: ett par urblåsta våningar i trappuppgången bredvid. Nedan­för, en vit skåpbil vars tak fläkts upp som en konservburk. På marken glassplitter som krasar under skorna.

Resultatet av ett av de senaste dagarnas hundratals flyganfall i Gaza.

– Jag hade gått och lagt mig igen efter morgonbönen när jag plötsligt hörde Hamas varningsraket. Så jag kastade mig upp ur sängen och sprang nedför trapporna med min familj. En och en halv minut senare small det, säger Hamza.

Mohamed fyller i:

– De siktade på tredje våningen, tror jag. Vi vet inte varför, men du kan ju se hur skadad den är nu. Det finns inget kvar.

Som genom ett mirakel dödades ingen i anfallet. Två personer skadades.

Så väl går det inte för alla. Över 200 personer har dödats i Gaza den senaste veckan. Minst 1 500 har skadats. Enligt en ny FN-rapport är merparten av de döda och skadade civila.

Samtidigt har fler än tusen raketer skjutits mot israeliska städer från Gaza. Hamas tvekar inte att placera ut sina raketuppskjutningsramper i anslutning till moskéer, bostadshus och områden där civila samlas i Gaza vilket indirekt förvandlar dem till ofrivilliga mänskliga sköldar.

Till skillnad från civila i Israel, har dessa palestinier i Gaza inga skyddsrum att fly ned i när larmet kommer. Här finns ingen Iron Dome – det israeliska luftförsvarssystemet mot raketer – som kan stoppa många av de dödsbringande projektilerna.

I Gaza City kommer döden när du minst anar det. Framför allt om natten eller i gryningen, då många ligger och sover.

Hamza och Mohamed bor kvar i trappuppgången bredvid bombnedslaget.

– Ja, vad ska vi annars göra? Vi bor ju här. Det går inte att gå runt och vara rädd jämt, säger Mohamed stoiskt.

Men liksom så många andra här i Gaza har han svårt att dölja sin rädsla och nervositet.

Natten till onsdagen var den kanske våldsammaste hittills, med bombkrevader som skakade marken gång på gång. Bomberna före­föll kraftigare än tidigare. Inte många av Gazaremsans en och en halv miljoner invånare kan ha sovit gott denna natt.

DN:s utsända blev vittnen till dussin­tals flyganfall och krigsfartyg som sköt spårljuseld mot en misstänkt raketbas.

När gryningen kom låg gatorna öde. Gaza hade blivit en spökstad. Bara enstaka flyktingfamiljer rullade in i Gaza City, på jakt efter en ledig sal i någon skola, där de kunde få sova.

Att vapenvilan är en avlägsen dröm blev ännu tydligare när DN:s utsända vid middagstid anlände till gränsposteringen Erez. Där sköt Hamasmän granater och raketer in mot terminalen, och tvingade oss journalister och hjälparbetare att kasta oss ned på marken för att ta skydd. Allt medan israeliskt stridsflyg dunkade bomber i marken utan­för gång på gång.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 17 juli 2014.

Continue reading

Flyktingar återvänder trots risken för attack

GAZA CITY. Situationen blir alltmer desperat för de minst 17 000 internflyktingar som har fått tak över huvudet i skolor och andra offentliga byggnader i  Gaza. En del av dem återvänder i  frustration till högrisk­områdena vid gränsen i norr.

– Det finns ingenting här. Ingen mat, inga mediciner, ingen elektricitet, och vattnet måste man köpa från en vattentank för flera dollar varje dag, säger den 39-årige bonden Anvar Attar.

Han står uppgivet och packar sin röda pickup med väskor och filtar tillsammans med fru och barn. Familjen kom hit till Gaza City i  söndags, efter att ha flytt från byn ­Attatra i norra Gaza.

– Israelerna släppte ned flygblad där det stod att vi måste ge oss av. Så vi gjorde det. Men jag kan inte låta mina barn ha det så här, säger han.

Skolan de sovit två nätter i heter New Gaza Prep Boys School och ligger i Gaza City. Det är inte förs­ta gången denna stads skolor fylls med flyktingar. Men vanligtvis upprätthålls åtminstone ett minimum av sanitär standard.

– Det går inte ens att duscha, för vattnet är så salt. Det enda vi fått är en påse med gammalt bröd, säger Anvar Attar, och slänger upp en väska till.

På flaket sitter åttaåriga dottern Baraa och ser på. Hon verkar lättad över att hennes pappa bestämt att de ska åka hem.

– Det är läskigt här. I går hörde vi hörde en bomb explodera nära oss, säger hon.

Bara ett femtiotal meter från skolan finns en krater i asfalten, där en bil träffades av israelisk bomb i  måndags. Men riskerna för familjen Attar i norra Gaza är troligen ännu större.

DN ringer FN-organet UNWRA och frågar varför flyktingar inte får ordentligt med stöd.

– Vi är medvetna om situationen. Men på bara några dagar har antalet flyktingar stigit från 4 000 till 17 000, säger UNWRA:s talesperson i Gaza, Adnan Abu Hasna.

En del flyktingar återvänder till norra Gaza, där en markinvasion hotar. Har ni inte ett ansvar att se till att få ut hjälpen i tid?

– Vi arbetar med det här. Förhoppningsvis kan vi ge flyktingarna någorlunda drägliga förhållanden inom bara några dagar.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 16 juli 2014.

Continue reading

Krönika: Att kräva insyn inte ett tecken på illojalitet

För ett par år sedan utsattes vi för ett inbrott i vårt hem i Mexico City. Gärningsmännen tog sig in med kofot, vräkte ut alla kläder på golvet och vände upp och ned på hela lägenheten. Men de stal bara min laptop och systemkamera. Alla andra värdesaker lämnades orörda.

I detta land där minst 80 journalister mördats sedan år 2000 insåg vi snart att vi haft tur som inte var hemma när de ansvariga gick in. Och när en högt uppsatt statstjänsteman som alltid följdes av fem livvakter flyttade ut ur portuppgången ett par veckor senare, kunde vi inte undgå att misstänka att hans säkerhetsansvarige haft något med saken att göra.

»Troligen ville de kolla upp vem du var – och sedan valde de att flytta honom«, var mina hårt prövade mexikanska kollegers bedömning. Det låter märkligt, men tyvärr är det svårt att avfärda dem som paranoida. Flera av dessa journalister lever under dödshot, har utsatts för liknande inbrott och tvingats gå under jorden efter att ha avslöjat nära samröre mellan politiker och maffia.

I Sverige har vi en ovanligt stark tilltro till statens institutioner, vilket har sin grund i de välfärdssystem och den demokratiska rättsstat som präglat landet i årtionden. Men den som en gång bott i Latinamerika, Afrika, Östeuropa eller Asien vet att staten också kan vara – och inte sällan är – ett hinder för dem som kämpar för transparens och demokratiskt ansvarsutkrävande. Vad som är »normaltillståndet« är inte heller så självklart som det ibland framställs.

Under merparten av de nära tusen år som gått sedan den moderna staten började ta form har den varit en krigsmaskin och en repressiv apparat för skatteindrivning. När vi i dag talar om meddelarfrihet och öppenhet handlar det i praktiken om att garantera att staten förblir en lydig tjänare i demokratins tjänst, och inte faller tillbaka i godtyckliga, auktoritära mönster.

Det är i det ljuset Edward Snowdens avslöjanden av den amerikanska underrättelsetjänsten NSAs spaning på internet­användare ska ses. Som Snowden själv har sagt: »Jag vill inte leva i en värld där allt jag säger, allt jag gör, alla jag talar med, alla uttryck för kreativitet, kärlek eller vänskap spelas in.«

I dag vet vi att en global amerikansk övervakningsstat byggts upp utan vår kännedom. Och att mycket tyder på att trenden är global. I Kina och Ryssland – där Snowden fått tillfällig asyl efter att ha hindrats resa till de länder som erbjudit honom en permanent fristad – pågår en liknande utveckling. Och i Latinamerika tar trenden sig uttryck i ett ökat antal fall av förföljelse av och mord på journalister.

Att kräva ökad insyn, meddelarfrihet och pressfrihet handlar därför inte om illojalitet eller om någon dogmatisk idé om att sekretess aldrig kan motiveras, utan om att värna demokratin mot statens auktoritära sidor. Och det oavsett om det rör sig om att någon övervakar din e-post eller bryter sig in i mitt hem.

Erik de la Reguera

Publicerat i tidningen Publikt, den 10 september 2013.

Continue reading

Svenske diplomaten blev hans räddning

MONTEVIDEO. I dag är det 40 år sedan militärkuppen i Chile, som blev början på en mörk och brutal period i Latinamerikas historia. DN har träffat en av överlevarna från de chilenska tortyrlägren, vars liv räddades av Sveriges dåvarande ambassadör Harald Edelstam.

– Utan Harald Edelstam skulle jag inte sitta här i dag, säger Julio Baraibar till DN, i presidentpalatset i Uruguays huvudstad Montevideo.

Baraibar är en av president José Mujicas närmaste rådgivare och har nu titeln resande ambassadör. Men för 40 år sedan – den 11 september 1973 – var han en ung aktivist som flytt undan förföljelser i sitt hemland till Chile.

Det var då militären störtade den demokratiskt valda vänsterpresidenten Salvador Allende. Presidentpalatset stormades och tusentals människor greps.

Julio Baraibar var en av många som fördes till fotbollsstadion i Santiago, som snart gjordes om till ett stort koncentrationsläger av militärerna.

– Planen var inhägnad med ett tre meter högt stängsel. Det var hundratals människor där, och då och då släpade soldaterna ut någon och skrek ”spring” – bara för att skjuta offret i ryggen. Hela tiden torterade de folk på de mest brutala vis runt omkring oss, berättar Julio Baraibar.

Medan övergreppen pågick och president Allendes döda kropp bars ut från presidentpalatset, fick juntaledaren Augusto Pinochet och hans generaler uppbackning av mäktiga amerikanska affärsintressen och underrättelsetjänsten CIA.

– Vi kände oss väldigt ensamma där på stadion. Och från regeringen i mitt hemland kunde vi inte vänta oss någon hjälp. Så när vi hörde att en utländsk diplomat tagit sig in på stadion blev det stor uppståndelse, säger Julio Baraibar.

Det var Sveriges ambassadör Harald Edelstam som lyckats få tillträde till lägret, eftersom han sagt sig leta efter en svensk medborgare.

– Edelstam blev snabbt omgiven av folk som vädjade om hans hjälp. Och när jag förklarade att vi var 58 uruguayaner som kunde försvinna utan att någon fick reda på det, lyssnade han länge och noga.

De kommande veckorna och månaderna skulle Harald Edelstam få en nyckelroll när tusentals chilens­ka flyktingar gavs fri lejd och politisk asyl i Sverige och andra länder. Han tros personligen ha räddat upp till 1 300 personer från militärens terror i Chile.

Även Julio Baraibar och de and­ra uruguayanerna på stadion fick hjälp att komma till Sverige av Edelstam.

– Men det var på håret. När vi kom fram till flygplatsen stoppades jag av tre civilpoliser. De försökte trycka in mig i en bil. Jag kämpade emot när Edelstam rusade fram, slet tag i mig och röt åt poliserna: ”Ska ni ta honom, får ni döda mig först!” Han räddade mitt liv, säger Julio Baraibar.

De okonventionella metoderna gjorde Edelstam till en hjälte för dem han hjälpte.

Men på utrikesförvaltningen i Stockholm fick han rykte om sig att vara besvärlig.

När Julio Baraibar landat i Sverige fick han snart arbete som busschaufför i Stockholm och blev med tiden ordförande i den lokala fackklubben.

När diktaturen föll i Uruguay valde han att återvända. Men han glömmer aldrig den man som räddade hans liv.

– I Sverige högtidlighålls Raoul Wallenbergs minne, och med all rätt. Men för mig och många andra överlevare från kuppen i Chile är Harald Edelstam nästan i samma klass. Han var en stor man, en sann förkämpe för mänskliga rättigheter, som ni i Sverige borde vara mycket stolta över, säger Julio Baraibar.

Erik de la Reguera

Vänsterpresidenten störtades

Den 11 september 1973 störtades den demokratiskt valde vänsterpresidenten Salvador Allende vid en militärkupp i Chile. Allende dödades vid maktövertagandet och landets nye ledare, general Augusto Pinochet, inledde förföljelser av vänsteraktivister av alla de slag.

Minst 3 500 människor dödades i militärens utrensningskampanjer. 1 500 är fortfarande ”försvunna”. Hundratusentals torterades eller tvingades fly från Chile.

En stor grupp chilenare flydde till Sverige och i dag beräknas 45 000 människor med chilensk bakgrund bo här.

Kuppen följdes snart av andra militära maktövertaganden i Latinamerika, vilket gjorde slutet på 1970- och början på 1980-talet till en mycket mörk period ur människorättslig synpunkt i regionen.

Inte förrän framåt slutet av kalla kriget – då USA:s stöd till militärregimerna avtog – inleddes demokratiseringen i regionen på allvar.

Sedan 1990 har Chile varit en demokrati med flerpartisystem.

Tvingades lämna landet

Harald Edelstam föddes 1913. Han växte upp i en välbärgad, adlig familj och rekryterades till utrikesdepartementet i unga år.

1942–44 tjänstgjorde han på ambassaden i Oslo och blev då känd som ”Svarta Nejlikan”, sedan han hjälpt hundratals norska motståndsmän och judar att fly till Sverige undan nazistregimens förföljelser.

1972 blev han utnämnd till ambassadör i Chile. Efter militärkuppen året därpå tog han öppet ställning mot militärregimen och erbjöd omkring 1 300 chilenare och andra latinamerikaner fri lejd och asyl i Sverige.

Han räddade personligen livet på ett stort antal människor, men sågs av en del chefer på UD som överdrivet konfrontativ i relationerna med juntan.

Den 4 december 1973 blev han utnämnd till persona non grata i Chile och tvingades då lämna landet.

Harald Edelstam avled i Stockholm 1989. På senare år har hans minne högtidlighållits i Chile, och han har också förärats ett frimärke och en minnespark i Uruguay.

Publicerat i DN den 11 september 2013.

Continue reading

Staten stärker greppet om den lilla människan

ANALYS. Att Edward Snowden nu fått tillfällig asyl i Ryssland borde egentligen inte förvåna någon. Han är uppenbart förföljd av regeringen i sitt hemland på grund av en politisk handling.

Snowden har dessutom av USA hindrats att resa till länder i Sydamerika som erbjudit honom en permanent fristad. Amnesty Internationals syn att det ryska asylbeslutet är positivt är därför inte svår att förstå.

Men låt oss gå från person till sak.

Vad är det egentligen som gör USA:s övervakningsprogram så kontroversiella?

Dels handlar det så klart om omfattningen, och det faktum att det inte främst är den egna statens territorium som avlyssnats, utan internetanvändare över hela världen. Dels att det skett helt utan att vi känt till det.

Illa nog, kan tyckas. Men det finns ytterligare en dimension: en som handlar både om säkerhets­politik och mänskliga rättigheter.

Internets blixtsnabba informationsflöde har de senaste 20 åren krympt avstånd i tid och rum för kapitalägare och miljontals andra människor.

I ljuset av denna centrala del av globaliseringen såg staten länge ut att sitta hopplöst fast i sin territorialitet. Fjättrad vid jorden av internationell rätt och konventioner verkade den förlora i makt och inflytande.

Men detta började förändras den 11 september 2001. Efter terror­attentaten gav president George W Bush grönt ljus till CIA att frakta fångar runt världen och utvinna information med de medel och på de platser som ansågs nödvändiga. Afghanistan invaderades. Sedan Irak. Guantanamobasens extra­territoriella status – ett för utlänningar rättslöst territorium kontrollerat av USA, men utanför USA:s gränser – blev en symbol för Bushadministrationens globala vision.

Omvärldens kritik var inte nådig. När Barack Obama kom till makten 2008 lovade han mer internationellt samarbete och en rejäl kursändring av politiken. Och det är här det blir känsligt – för det Snowden har avslöjat tyder snarast på att USA:s extraterritoriella vision legat fast under Obama.

Kanske har tortyrcentralerna verkligen minskat i antal, men vi har också fått global digital avlyssning av allt och alla. I stället för fullskaliga militära invasioner, fylls skyarna i konfliktfyllda regioner av amerikanska drönare som sprider död och förödelse.

När Edward Snowden jagas över halva världen och tvingas gömma sig i en transithall i Moskva, och Bolivias president Evo Morales tvingas till en förnedrande mellanlandning i Wien efter ett statsbesök i Ryssland – då understryks bara känslan av kontinuitet.

I Ryssland, Kina och andra stormakter noteras självklart det. För även där pågår försök att binda kapitalet, upprätta nya övervakningssystem, rusta militärt och begränsa anonymiteten på nätet. Den krigsmaskin som staten alltid varit, verkar åter vilja sätta sin egen rätt framför den enskilda människans – och nu oavsett var i världen människan befinner sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 4 augusti 2013.

Continue reading

Snowden erbjuds asyl i Sydamerika

MEXICO CITY. Som första stater i världen har Venezuela, Nicaragua och Bolivia förbehållslöst erbjudit den tidigare NSA-medarbetaren Edward Snowden asyl. Frågan är bara hur han ska kunna lämna Ryssland och korsa Atlanten utan att bli gripen av USA och dess allierade.

– I egenskap av statschef i Venezuela har jag beslutat ge Edward Snowden asyl, så att han kan undkomma de förföljelser som han utsatts för efter att ha avslöjat USA:s spioneri mot resten av världen, sade Venezuelas president Nicolás Maduro natten till lördagen i samband med firandet av landets nationaldag.

Kort därefter förklarade även Nicaraguas president Daniel Ortega och Bolivias Evo Morales att deras regeringar är beredda att ge Snowden en fristad.

– Om omständigheterna tillåter tar vi gärna emot Snowden och ger honom asyl, sade Ortega.

Beskedet slog ned som en bomb i Latinamerika, där många av de USA-kritiska vänsterregeringarna gått som katten kring het gröt i Snowdenärendet – i synnerhet efter den styvmoderliga behandling som Bolivias president Evo Morales utsattes för tidigare i veckan när han var på väg hem från ett oljemöte i Moskva.

På grund av misstankar om att Snowden kunde finnas ombord nekades då Morales tillträde till Frankrikes, Spaniens, Italiens och Portugals luftrum. Det bolivianska presidentplanet blev strandsatt i Wien i 13 timmar – något som Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU, fördömt som ett brott mot internationella konventioner.

Frågan är nu hur den 30-årige före detta NSA-medarbetaren ska kunna lämna transithallen på Moskvas flygplats och flyga över Atlanten till de länder som erbjuder honom en fristad.

Regeringen Obama har hittills inte kommenterat asylerbjudandena. Men efter incidenten tidigare i veckan torde det stå klart att inte ens di­plomatflaggade plan kan vara säkra på att nå sina destinationer med Edward Snowden ombord.

I går meddelade Wikileaks därför att organisationen sökt asyl för Snowdens räkning i ytterligare sex länder utöver de 21 som tidigare offentliggjorts. Vilka stater det rörde sig om hemlighölls.

Sedan tidigare har Rysslands president Vladimir Putin erbjudit Snowden en fristad, men bara under förutsättning att han slutar upp med de offentliggöranden av amerikansk signalspaning som lett till jakten på honom. Snowden har dock tackat nej.

Den saken ändras knappast av att den ryska spionen Anna Chapman i förrgår erbjöd sig att gifta sig med honom. I praktiken skulle ryska myndigheter sannolikt ändå kräva ett stopp för publiceringarna för att ge Snowden uppehålls­tillstånd.

Erik de la Reguera

Continue reading