In i djungeln

I bland ska man ha tur också.

När jag tog kontakt med mina vänner på människorättsorganisationen Fray Bartolome de Las Casas (även kallad Frayba eftersom man annars riskerar att vricka tungan) i onsdags fick jag reda på att det i stort sett var omöjligt att ta sig ut i zapatistbyar sedan Subcomandante Marcos utlyst “Alerta Roja”, högsta beredskap, på grund av händelserna i Atenco.

Alla politiska centrum, de så kallade caracoles, var stängda och de flesta byar avböjde internationell närvaro. Jag insåg att min plan att ta reda på vad som händer i Chiapas medan Marcos valsar runt i Mexico City skulle bli svår att genomföra.

Men som sagt. Man ska ha tur också. Frayba skulle just skicka iväg en delegation på en rundtur i norra Chiapas, ett område som varit off limits för såväl mexikanska som utländska människorättsaktivister i många år på grund av den brutala paramilitära grupp som verkar där.

Jag fick följa med. Och det blev en bra resa. Två intensiva dagar i flera byar och massor av intryck och berättelser om fruktansvärda öden, men också om hopp – trots allt.

Paramilitärerna i området kallar sig för Paz y Justicia (“Fred och rättvisa” – ett namn tyngt av svart ironi) och de anses vara ansvariga för ett hundratal politiska mord under åren 1995-2000. De flesta av offren var zapatistsympatisörer, samtliga civila, de flesta cholindianer.

Det var efter upproret 1994 som Paz y Justicia grundades av en lokal PRI-politiker med det uttalade syftet att slå tillbaka mot zapatisterna. Organisationen fick massivt ekonomiskt stöd av den dåvarande regeringen, pengar som gick till inköp av vapen och rekrytering.

Armén försåg dem med uniformer och delstatspolisen garanterade fullständig straffrihet. Enligt människorättscentret Fray Bartolome de Las Casas handlade det om en militär strategi, sanktionerad från högsta ort.

Med militära termer kallas det för “irreguljär krigsföring”. Metoden: bygga upp en lokal milis som inte tillhör de reguljära trupperna, men som bekämpar motståndaren. Målet: slå mot civilbefolkningen i byarna och se till att gerillan förlorar sitt stöd.

Resultatet blev en terrorregim som varade i fem år. Människorättsorganisationer slutade resa till området sedan flera personer som vittnat om våldsdåd mördats kort därefter.

Efter maktskiftet år 2000 ändrade militären sin strategi och stödet till paramilitärerna försvann. Flera av ledarna för Paz y Justicia greps och sedan dess har situationen gradvis förbättrats i området. Men vapnen finns kvar och dödshoten mot oppositionella kvarstår.

Dit skulle jag.

Vi var två mexikaner, två schweizare, en italienare och två svenskar. Jag var dock den ende journalisten, de andra jobbade för människorättsorganisationer.

Det var nervöst. Men det gick bra, som sagt. Mycket tack vare att människorna i byarna tog emot oss med öppna armar. Och på grund av mina kollegors professionalism.

För att hinna till min flight blev jag tvungen att klättra upp ur hängmattan klockan halv fem på lördagsmorgonen, hoppa ombord på en skumpa-skumpa-lastbil som tog mig ned till närmaste större samhälle och därifrån ta en taxi till ett vägskäl där bussarna till Villahermosa gick förbi, bara för att sedan – i Villahermosa, som ligger i delstaten Tabasco – leta rätt på kollektivtaxibilarna och brumma iväg till Tuxtla Gutierrez i Chiapas.

Taxin hade inga nummerplåtar. Strax innan vi kom fram till Tuxtla fick vår chaufför reda på via radio att det var poliskontroller utanför staden. Så han svängde av huvudvägen, körde in i en by och sa “här får ni stiga av”. Öh, jaha? Som tur var fixade han en annan taxi.

Väl framme i Tuxtla fick jag vänta några timmar på flighten, då Aviacsa som vanligt var försenade.

Sedan – swisch upp till Mexico City, där Elisabet och Janne just hade anlänt hemma hos R. Vi drogs med ut på en konsert av Svampen. Men tyvärr var den USEL – konserten alltså, inte Svampen. Vansinnig elektroskrikrock. Snacka om konstrast till livet i byarna i Chiapas…

Helt slut däckade jag i säng. Och sedan i morse – upp igen och iväg till demonstrationen i centrum, där uppemot 10 000 pers krävde att de som greps i Atenco friges. Fick en del bra bilder, det gick nästan som på rutin.

Sedan hem igen. Och – PUST – i morgon är det måndag igen.

Continue reading

Bekant fast obekant

Tillbaka i San Cristobal de Las Casas. Tillbaka i Chiapas. Det känns kusligt bekant, samtidigt som mycket har förändrats på de fem år som gått sedan jag var här sist. Hotellen har bytt namn, en massa nya barer och restauranger har poppat upp och fasaderna är putsade på sant coleto-vis.

Men det känns bra att vara här. Och kyligt. San Cristobal är som gjord att bli förkyld i.

Snabb recap: I går kväll gick jag på välgörenhetskonsert i Salon Los Angeles i Mexico City. Mycket folk, över tusen personer. Kvällens värdinna, skådespelerskan Ofelia Medina var lika indignerad som alla andra över vidrigheterna i Atenco.

Jag har lite svårt för jargongen, som lätt blir så där ”american liberal”, ni vet, ”tycka synd om”, men de fick in mycket pengar till läkarvård och borgen för de kvinnor som utsatts för övergrepp, så då kan det väl välgörenhetstugget gå an. Dessutom fick jag ett par bra kontakter där.

Massor av kvinnliga artister ställde upp gratis och överlag var det bra uppträdanden. Och så var Marcos där, så klart.

Jag kom hem efter klockan ett och gratulerade mig själv till att våga åka tunnelbana så sent – men följ nu inte mitt exempel om ni ska hit, ok?

I morse köpte jag flygbiljett till Tuxtla Gutierrez. Jag kände hur pirret i magen började på nytt och sen, svisch, upp och iväg och oj, där är en vulkan och den heter Popocatepetl och hey, schyssta moln runt den!

Landade i Tuxtla på eftermiddagen, tog en taxi till stället där mikrobussarna till San Cristobal går och var inställd på minst två timmars snirklande väg upp genom bergen. Men inte. Den nya motorvägen mellan Tuxtla och San Cristobal invigdes nämligen nyligen och visade sig vara betydligt snabbare än den gamla vägen, som visserligen är mer romantisk men också kraftigt åksjukeframkallande.

Enda orosmolnet är att vägbygget inleddes under PRI-guvernören Albores Guillén, denne mindre sympatiske man som i år kandiderar till guvernör på nytt. Att bygget blev klart i år kan gynna honom, sägs det.

Ni som var här i slutet på 90-talet minns säkert att det var Albores Guillén som låg bakom det mesta av den brutala repression som byarna i regionen råkade ut för. Under de åren visade hans delstatspoliser ungefär lika stor respekt för mänskliga rättigheter som de poliser som tvingade kvinnliga fångar till oralsex i Atenco för ett par veckor sedan.

Nej, nu ska jag äta nåt. Vet bara inte var. Alli veremos.

Continue reading

Om att släcka törsten i Mexico City

Det är söndag. De flesta mexikaner tar det lugnt, äter middag med sin familj eller softar i en park. Låt oss säga så här – att hänga i parken på söndagar är helt rätt om du bor i den här stan.

Grönområdena är till bredden fyllda med folk. Man spatserar runt i lugn och ro, sitter vid en fontän, köper sockervadd och avnjuter gratisunderhållningen som clowner, mindre orkestrar och en och annan fotoutställning bjuder på. Just nu visas vackra bilder från hela världen i Alameda Central.

Temat för utställningen: vatten. Det är det ont om här. Vatten alltså.

Särskilt i vissa av stadens fattigare förorter, där vattenförsörjningen under de senaste åren förvandlats till ett av de största sociala problemen. Det uppskattas att cirka 40 procent av vattnet som rinner i Mexico Citys föråldrade rörsystem försvinner i läckor av olika slag, samtidigt som många av dem som bor i “bättre” områden använder vatten på ett sätt som kan förefalla slösaktigt.

Åtminstone förefaller det nog så för de som bor i förorten Iztapalapa. Där får många familjer nöja sig med att bara ha vatten i kranarna under ett par timmar tidigt på morgonen. Och då gäller det att bunkra upp i dunkar och petflaskor. Annars blir man utan.

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

I går var det fest, dans och reaggaekonsert. R skulle på födelsedagsfest och tyckte att vi skulle fira min artikel i måndagens DN. Och jag var inte nödbedd. Det var kul!

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

Ska försöka jobba nu. Men först och apropå ingenting: det verkar som om Pachuca är på väg mot seger i mexikanska mästerskapen i fotboll. Om nu någon är intresserad av det…

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

Continue reading

Smutskastning, glädje och bonusinformation

“Goooooooooooooooooooooooooooooool! Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó!” skrek Televisakommentatorn. Det finns få saker som kan få en att småle så mycket som latinamerikanska fotbollskommentatorer.

Visste ni förresten att den stora grejen med Champions League-finalen i går var att Barcelonas backstjärna Rafael Márquez blev den förste mexikanen genom tiderna att vinna den åtråvärda bucklan? Inte det? Vad skriver era tidningar om egentligen?

Annars fortsätter presidentkandidaterna att smutskasta varandra i den ena ärekränkande tv-reklamen efter den andra. López Obrador framställs som “en fara för landet” av högerpartiet PAN. Med hjälp av riktigt elaka klipp ges bilden av att den socialdemokratiske kandidaten är en våldsam psykopat. Fascinerande.

Nu ska jag jobba. Ensam hemma, lugn och ro, en vanlig arbetsdag, äntligen.

Continue reading

Nej, filma inte…

– … för vem vet, sen kanske polisen kommer och griper oss också om de ser oss på tv.

Rädslan lyser i ansiktet på kvinnorna. San Salvador Atenco är präglat av det som hände här den 3-4 maj.

En konflikt mellan några blomförsäljare och delstatspolisen eskalerade den 3 maj till regelrätta kravaller i staden Texcoco, inte långt från Atenco. I samband med det greps bland andra Ignacio del Valle, ledaren för organisationen Frente de Pueblos en Defensa de la Tierra (FPDP), som gett sitt stöd till zapatisternas pågående politiska initiativ, den “andra kampanjen”.

Gripandet av del Valle fick hans anhängare i Atenco att i protest blockera huvudvägen som leder in till Mexico City. Polis sattes in och kravaller utbröt, med minst ett femtiotal skadade, däribland många poliser. De upproriska slogs med machetes och kastade brandbomber mot ordningsmakten. En 14-årig pojke dödades av ett pistolskott.

När skymningen föll var samhället fortfarande i rebellernas händer och flera poliser hölls som gisslan.

I gryningen dagen efter, den 4 maj, omringade flera tusen tungt beväpnade poliser samhället. De cirka 15000-20000 människorna som bor i Atenco gömde sig i sina hus. Tårgas sköts in längs huvudgatorna för att skingra det fåtal ungdomar som försökte hindra polisen.

När samhället var “intaget” vid tiotiden på morgonen började kravallpoliserna gå från hus till hus och söka efter misstänkta personer och eventuella vapen. PRI-sympatisörer pekade ut hus som tillhörde misstänkta ledare för FPDT. Utan husrannsakan bröt sig polisen in i minst ett tjugotal hus, vandaliserade inredningar, stal värdesaker och pengar, misshandlade män och kvinnor och grep människor godtyckligt.

– Hörde du om den där 18-årige killen, Manuel? säger en gammal man på en cykel som stannar till bredvid mig.

Han vill inte säga sitt namn, men liksom många andra i Atenco verkar han ha ett stort behov av att berätta.

– Jag såg när Manuel råkade skratta till för att en hund hade fått en polis på fall. Då slog de ned honom för att han “hånade” dem, så sa de, och sen släpade de iväg honom också. Det är inte rättvist. Så får det inte gå till…

Under mina timmar i Atenco hör jag många berättelser. Alla vittnar om det totalt urskillningslösa våldet som polisen utövade. Äldre, handikappade och minderåriga… alla misshandlades. Många av dem greps.

Men allt talar man inte öppet om. Det värsta kryper fram, det värsta vill man helst inte tala om. Det skamliga som hände när de cirka 200 gripna skulle fraktas till fängelser i Mexico City.

De sexuella trakasserierna. Förnedringen. Våldtäkterna. Hittills har sju våldtäkter anmälts. Men av naturliga skäl är många av offren rädda för att gå till polisen. Även de fem utländska studenter som greps utsattes för liknande behandling.

– Förr brukade det vara mycket fester här. Nu vågar vi knappt gå ut. Jag kan inte sova och har inte vågat se till mina djur på flera dagar, säger en äldre dam till mig.

Plötsligt går ett rykte om att poliser finns i kvarteret där vi är. Man skyndar på stegen, går åt ett annat håll.


Det är nu 24 timmar sedan jag lämnade Atenco, men jag har fortfarande svårt att bli kvitt blickarna.

Bor hos R nu. Det känns bra. Att bo på hotell är så sterilt, så opersonligt. Om man inte gör som John Ross, det vill säga – inreder sitt hotellrum som man vill ha det och sedan bor där i 18 år.

I morse intervjuade jag i alla fall denne garvade gamle journalist, som genom sin bok The War Against Oblivion blivit något av en auktoritet på zapatisterna och konflikten i Chiapas, åtminstone i sitt hemland USA. För Ross´ fans kan jag avslöja att han just lagt sista handen vid manuset till en uppföljare som behandlar perioden 2001-2006.

Continue reading

Jag var aldrig något stort fan av honom men…

..den där känslan som Sting sjöng om på 80-talet (eller var det 90-talet?) av att vara en engelsman i New York, den överväldigade mig i går. Jag orkade inte ens blogga. För visserligen är jag inte någon engelsman, utan svensk, och jag går inte längs Broadway, utan längs Avenida Reforma i 22-miljonersstaden Mexico City, men det är samma känsla av litenhet och utanförskap.

Efter några dagars intensivt jobb blev jag helt enkelt trött av alla intryck. I varje gathörn möts man av skränande ljud, intensiva dofter och massor av människor. Minst tre miljoner bilar kör runt i staden varje dag och luften blir därefter – smutsig. Men missförstå mig rätt. Jag älskar det här.

Det där med 22 miljoner i Mexico City är förresten omstritt. De styrande i staden, socialdemokratiska PRD, hävdar att det är betydligt fler, medan den federala regeringen helst inte vill diskutera frågan. Bakgrunden till bråket är naturligtvis pengar – Mexico Citys styrande vill ha en större del av statens kaka. Den strida strömmen av människor som lämnar den fattiga landsbygden för att söka jobb i huvudstaden är av naturliga skäl svår att hålla koll på, så debatten lär fortsätta.

Tacos al pastor. Nu med guacamole. Det var det jag åt tillsammans med R i colonia Condesa i går. Kul att återse honom.

Tisdag. I dag känns allt bättre. Jag har bokat en intervju som verkar lovande (tack för tipset, Bo!) och strax ska jag ut till San Salvador Atenco, som ligger två timmar från centrum.

Ett antal utländska medborgare har fått åka hem i förtid på grund av sin närvaro i Atenco. Så… wish me luck.

Continue reading

Vilse med Elias Contreras på UNAM

Diskuterade nyss Englands chanser i fotbolls-VM med en engelsman som entusiastiskt visade mig det excelark som han gjort över turneringen och som skulle ha gjort självaste Sepp Blatter grön av avund.

Men det kanske var tillräckligt mycket fotboll i gårdagens blogg. Lördagen började lite segt eftersom jag var trött efter allt springande vid demonstrationen. Efter hand kom jag igång med översättarjobb och tvättande av kläder. Jag letade upp en lavanderia i kvarteret där jag bor och åt lunch på ett lokalt budgethak.

Framåt kvällningen åkte jag ut till universitetsområdet vid UNAM (som är slutstation för en t-banelinje) där jag hade hört att “La Otra Campaña” skulle ha ett möte.

Universitetsområdet låg helt öde eftersom det var lördag och dessutom ganska sent på kvällen. Solen höll på att gå ned och jag undrade om jag var galen som gick omkring där helt ensam. Jag visste ju inte ens om mötet pågick fortfarande.

Jag kom att tänka på en passage i “Muertos incomodos” (Osaliga döda – den bok av Marcos och Taibo som jag översätter) där zapatistutredaren Elias Contreras irrar fram genom universitetsområdet i sin jakt på ett hemligt meddelande som skulle finnas i universitetsbiblioteket. Både han och jag gjorde misstaget att ta tunnelbanan och hamna helt fel. För universitetsområdet är STORT – tänk Frescati x 20.

I mitt fall skulle jag till Auditorio Che Guevara, som ligger precis bredvid biblioteket. Och som tur var hittade både jag och Elias fram till slut.

Där var de, allihop. Marcos inkluderad. Jag stannade inte så länge, men fick ett par bra kontakter som jag kommer att få användning av i nästa vecka…

Bonus för Chiapasnördar: Jag snackade lite med Herman Billinghausen, poet och legendarisk reporter för tidningen La Jornada. Och ja, han hade på sig sin hatt. Som vanligt.

Continue reading

Mexico City

Jag har just ätit åtta tacos al pastor med en pepsi cola och lidit svårt tillsammans med de andra besökarna vid gatuköket nere i korningen. Inte på grund av våra tacos, som tvärtom var utsökta, utan för att Mexikos landslag i fotboll missade chans på chans i landskampen mot Kongo.

Jämrandet kring tacostånden vid tunnelbanestationen Revolucion kom i stötar. Det stod 2-1 till Mexiko när jag gick, men som de sumpade chanser kunde det ha stått 5-1.

Den 9 juli är det final i fotbolls-VM och många mexikaner hyser naturligtvis en mer eller mindre realistisk förhoppning om att deras landslag fortfarande ska finnas kvar i turneringen då.

En vecka dessförinnan, den 2 juli, är det presidentval i Mexiko. Det är minst sagt en explosiv kombination. Och om man ska tro på opionionsundersökningarna så är kandidaten för regerande högerpartiet PAN som gynnas mest om “El Tri” går långt i VM. Över 60 procent av väljarna anser att Felipe Calderon är den som bäst hejar fram laget.

Men politik handlar som bekant inte bara om fotboll. Som i dag, fredag, när tusentals människor demonstrerade mot de sexuella övergrepp som ett oroande stort antal kvinnor säger sig ha blivit utsatta för av polis i samband med massgripandena i San Salvador Atenco för en vecka sedan. Nyheten om övergreppen har dominerat medierna här det senaste dygnet och med bara knappt två månader kvar till valet är stämningen minst sagt spänd.

Jag fick nys om demonstrationen när jag fortfarande något jetlaggad var inne i centrum och fixade en kontantkortstelefon. En ung man med sminkade ögon och piercings på diverse ställen stod och delade ut flygblad om demonstrationen nära muséet Bellas Artes. Han förklarade att en inte helt oviktig deltagare i demonstrationen var Subcomandante Marcos. Och att den började om… en halvtimme.

Jaha, så mycket för den lediga dagen. Tillbaka till hotellet för att hämta utrustning, sen snabbt iväg. Då börjar det åska. Och regna.

Det blev en blöt eftermiddag. Klafs klafs i skorna. Och fyra timmars gående och stående. Men också en del bra bilder. Marcos gick mycket riktigt i demonstrationen och höll ett tal i närheten av presidentbostaden Los Pinos.

Själva talet innehöll inte så mycket nyhetsmässigt, men det är uppenbart att Marcos bidrar till polariseringen genom att uppmana till protestaktioner, som de vägblockader som genomfördes av studenter i går. Kampanjstrategerna för socialdemokraten López Obrador är inte alls förtjusta i det, då de tror att det gynnar PRI och regerande PAN.

Men även om Marcos är fixstjärnan, så var de anhörigas vrede över övergreppen ledmotivet i demonstrationen. En mor till två ungdomar som gripits och misshandlats höll ett starkt tal.

Till sist: min ankomst till stan i går var precis så där som man vill att den ska vara. Utsikten från planet när piloten gör en extra sväng över staden för att kompensera för de tre timmarnas försening och husen som sträcker sig så långt ögat når under en lätt slöja av smogg. Tänk att smogg kan vara så vackert. Mexico lindo.

Continue reading