Author: Erik de la Reguera

En livlig debatt har uppstått i svensk press kring hur man ska se på det som skett i Honduras. Magnus Linton har krävt sanktioner mot kuppmakarna på Newsmill, medan den här artikeln på SvD:s brännpunkt i praktiken ursäktar kuppen och menar att det mesta är Zelayas fel.

Här några kommentarer:

– Zelayas eventuella brott mot konstitutionen kan knappast anses vara grövre än de brott som nu har begåtts av de individer och institutioner som utfört och försvarat statskuppen (vilken som bekant fördömts av hela världssamfundet). Att låta dessa personer och institutioner ställa Zelaya inför rätta är ingen lösning.

– En möjlig utväg är att Zelaya kommer tillbaka till makten och att misstankarna om brott mot honom avskrivs, samtidigt som kuppmakarna får amnesti. Tyvärr verkar inte Micheletti se det som ett alternativ.

– Kuppmakarnas agerande har förvärrat den redan allvarliga institutionella krisen i Honduras. Demokratin är i uppenbar fara, även om Zelaya tillåts återvända till makten. Kanske är idén om ett val till en grundlagsförsamling, där en ny författning utarbetas med allt vad det innebär av nya former för deltagande och fredlig konfliktlösning, inte så tokig ändå.

Nobelpristagaren Oscar Arias väntades på torsdagen försöka medla mellan parterna vid samtal hållna i Costa Ricas huvudstad San José.

Själv är jag nu tillbaka i Mexico City. Inga militärer på gatorna, inget utegångsförbud, ingen skamlöst censurerad press. Lättnad.

Rörliga bilder från Honduras finns nu att se här.

Samtidigt märks både hopp och oro av på Tegucigalpas gator efter beskedet om att Costa Ricas president Oscar Arias ska försöka medla (med USA i ryggen).

Frågan är dock om medlingen har några utsikter att lyckas, för Micheletti verkar ha gett sig den på att Zelaya inte ska få presidentposten åter.

Har skrivit en hel del i DN på sistone, som här, här, här, här, här och här.

TEGUCIGALPA. Krisen i Honduras såg snabbt ut att förvärras på måndagen sedan militär öppnat eld mot demonstranter dagen innan och hindrat landets avsatte president Manuel Zelaya från att återvända till landet.

”Skjut inte mot vårt folk”, vädjade en skakad Zelaya sedan en nittonårig man dödats och ett trettiotal andra demonstranter skadats i samband med att de försökte ta sig in på flygplatsen i Tegucigalpa.

Militärfordon hade blockerat landningsbanorna och den avsatte vänsterpresidentens plan tvingades till sist att återvända till El Salvador. Bland de tiotusentals demonstranter som sedan frustrerat fick vandra hemåt fanns många som förespråkade att ta till vapen. Det ryktades till och med om att en gerillarörelse redan bildats i bergen.

I omvärlden är många regeringar väl medvetna om att ett större våldsutbrott antagligen bara skulle spela kuppmakarna i händerna. På måndagen gjordes därför intensiva diplomatiska ansträngningar för att lösa krisen innan den eskalerar ytterligare.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uppmanade den amerikanska samarbetsorganisationen OAS att ta på sig en ledarroll i arbetet för att återupprätta demokratin i Honduras. Många av vänsterledarna i regionen jämställer kuppen i Honduras med militärens maktövertaganden i Chile, Argentina och en rad andra länder på 1970-talet. Den nya regeringen i landet hävdar dock att allt gått rätt till, att författningen fortfarande respekteras och att soldaterna bara lytt order av parlamentet och högsta domstolen.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 7 juli 2009.

TEGUCIGALPA. Honduras avsatte president Manuel Zelaya påbörjade på söndagen sin resa till Honduras. Den nya regimen svarade dock med att stänga den internationella flygplasten i Tegucigalpa och hänvisade Zelayas plan till grannlandet El Salvador.

Krisen i Honduras fortsatte på söndagen att förvärras snabbt, sedan den amerikanska samarbetsorganisationen OAS tagit beslut om att utesluta Honduras med omedelbar verkan. På kvällen öppnade militärjuntan för förhandlingar med OAS.

Strax efter klockan 21 svensk tid kom besked om att planet med Manuel Zelaya ombord hade lyft från Washington. Med på planet följde ordföranden i FN:s generalförsamling Miguel d’Escoto.

Kort därefter meddelade militärjuntan att piloterna fått order om att flyga till El Salvador.

– Jag har gett order om att han inte ska få återvända, kosta vad det kosta vill, sade interimregeringens utrikesminister Enrique Ortez.

Inget plan med Zelaya ombord skulle ges landningstillstånd och i praktiken stängdes den kraftigt militariserade flygplatsen.

Kvällen före riktade landets konservative ärkebiskop Oscar Rodríguez en varning till Zelaya.

– Ett återvändande till landet nu kan utlösa ett blodbad, sade Rodríguez.

USA, Kanada och ett antal center-högerregeringar i Latinamerika avrådde därför vid OAS-mötet Zelaya från att återvända.

Det ledde till skarp kritik från vänsterregeringar i regionen.

– Det är oacceptabelt att man på det här sättet försöker hindra fredliga, politiska påtryckningsmetoder. Det riskerar att legitimera kuppmakarnas våld, sade Venezuelas utrikesminister Nicolás Maduro.

Många vänsterledare i Latin-amerika är rädda för att det som hänt i Honduras ska inspirera militärkupper även i deras länder.

Samtidigt verkade förföljelserna av Zelaya-anhängare tillta.

– En journalist och en social aktivist har dödats. Och i flera provinser har armén börjat tvångsrekrytera unga män. Minst 120 personer har gripits på grund av sina politiska övertygelser och mängder av ledare för sociala organisationer har efterlysts, säger Bertha Oliva, som leder människorättsorganisationen Cofadeh.

Hon blev själv uppringd av en åklagare tidigare i veckan och fick då veta att en förundersökning inletts mot henne.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 6 juli 2009.

TEGUCIGALPA. En demonstrant skjuten till döds och minst ett trettiotal skadade. Det blev saldot efter en dag då Honduras demokratiskt valde president Manuel Zelaya skulle återvända till sitt land, men i stället möttes av tungt beväpnad militär som ockuperat huvudstadens flygplats.

Det som var tänkt att bli en försoningens stund kom i stället att bli en uppvisning i rå vapenmakt. Och nu riskerar krisen i Honduras att förvandlas till ett inbördeskrig.

Tiotusentals honduraner tågade på söndagen mot Tegucigalpas internationella flygplats, där de hoppades få möta sin president Manuel Zelaya.
Han greps den 28 juni av militärer som sedan kastade ut honom ur landet. Men nu hade vänsterpresidenten Zelaya lovat att återvända, trots att kuppmakarna hotat med att gripa honom för bland annat landsförräderi i samma stund som han satte sin fot på honduransk mark.

Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS beslut om att utesluta Honduras på grund av statskuppen gav dock mod till många av hans anhängare. Interimpresidenten i landet, Roberto Micheletti, förklarade på söndagsmorgonen att han visserligen gärna för en dialog med OAS, men inte på några villkor tänkte låta Zelayas flygplan landa i landet.

Det visade sig vara på fullaste allvar. På väg mot flygplatsen stötte demonstranterna på avspärrning efter avspärrning. Men spända förhandlingar ledde till slut till att soldaterna och polisen backade ända till ingången till flygplatsen, där de upprättade en järnring runt terminalerna och landningsbanorna.

Framför en mur av sköldar, kravallstaket och vapen träffade jag Ana Fernández, som förklarade varför hon gått ut och demonstrerat denna dag:

– Jag är hemmafru och har aldrig varit politiskt aktiv, aldrig egentligen sympatiserat med något parti. Men i dag är jag här för att försvara vår demokrati! sade hon.

Militärfordon placerades ut på landningsbanorna, krypskyttar låg på taken och hundratals soldater blockerade samtliga ingångar.

Frustrationen växte bland demonstranterna. En mindre grupp försökte bryta sig igenom ett stängsel vid en av landningsbanorna. Tårgas ven omedelbart genom luften och soldaterna riktade skarpa skott mot demonstranterna. En nittonårig man föll död ned och ett trettiotal andra personer skadades.

Situationen var nära att urarta fullständigt när besked kom om att Manuel Zelayas plan lyft från El Salvador och att han hade sällskap av ordföranden i FN:s generalförsamling Miguel D’Escoto.

Jubel utbröt i folkhavet. Men när Zelayas plan dök upp över Tegucigalpa klockan halv sex lokal tid (halv två på natten svensk tid) kunde det inte göra annat än att cirkla kring flygplatsen, varv efter varv.

-Om jag hade en fallskärm skulle jag hoppa av! sade en upprörd Zelaya i en telefonintervju från planet med tevekanalen Telesur.

Militärfordonen på landningsbanan rörde sig inte ur fläcken, inte ens när piloten uttryckligen bad om att få landa ”med ordföranden i FN:s generalförsamling”.

Slutligen tvingades planet flyga vidare till Nicaragua. Och demonstranterna fick återvända hem – för den här gången. Blodet som rann vid Tegucigalpas flygplats riskerar nu att utlösa ett krig.

– I morgon kommer folk att komma tillbaka hit till flygplatsen med slagträn. Kanske rent av med eldvapen. Ute i provinserna har de redan börjat ge sig upp i bergen för att ta till vapen, sade Juan Carlos, en ung maskerad man som inte ville uppge sitt efternamn.

När sedan grupper av demonstranter vandrade hemåt i solnedgången – just innan utegångsförbudet började gälla – var det många som talade om ”väpnat uppror”.

Erik de la Reguera

DN 2009-07-06