Author: Erik de la Reguera

COCHABAMBA. Den eskalerande konflikten i Honduras handlar om betydligt mer än bara en statskupp i en ”bananrepublik”. I potten finns demokratins utveckling i hela Latinamerika och möjligheten att föra en politik som utmanar mäktiga eliters intressen.

Fyra dygn efter Manuel Zelayas oväntade men spektakulära återkomst till Honduras sitter han fortfarande instängd på Brasiliens ambassad – trots att han är landets demokratiskt valde president. Runt ambassadbyggnaden står en mur av kravallpoliser och militärer som fått tydliga order av den nya regimen att gripa honom om han kommer ut.

Samtidigt har Zelayas anhängare gång på gång trotsat utegångsförbudet, vattenkanonerna, tårgasen och gummikulorna för att kräva att Michellettiregimen ska lämna ifrån sig makten. Men tre månader efter statskuppen i Honduras verkar läget mer låst än någonsin.

En lösning försvåras av att båda sidor ser sig själva som bärare av universella värden. Redan den 28 juni, då Zelaya greps av militär och sattes på första bästa plan ut ur landet, deklarerades att det här handlade om ”frihet” och ”demokrati”. Inte bara i Honduras, utan i hela Latinamerika.

Roberto Michelletti, som under kaotiska former utsågs till ny president efter kuppen, hävdar att han och hans allierade i katolska kyrkan och företagareliten i själva verket räddat Honduras från en diktatur. Beviset är, menar han, att Zelaya allierat sig med Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez och ville ändra konstitutionen för att kunna sitta kvar vid makten.

Omvärlden övertygas dock inte av dessa förklaringar och kraven på ett återinsättande av Zelaya har varit enhälliga. Natten till torsdagen meddelade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att världsorganisationen drar in sitt stöd till det planerade presidentvalet den 29 november eftersom läget i landet är för ”instabilt”.

Men Michelletti vet att det finns andra, mer informella nätverk som stöder honom. Radikala högerkrafter i såväl Nord- som Sydamerika (bland dem flera ledande republikaner i USA) ser sedan länge Hugo Chávez som diktator och inte som den demokratiskt valde ledare, om än med vissa auktoritära tendenser, som han faktiskt är. Även i Honduras, som var USA:s bastion i Centralamerika under kalla kriget, förväxlas denna nya variant av demokratisk socialism ofta med ”kommunism”.

Manuel Zelaya var inte någon radikal företrädare för Chávez vänsterströmning, utan snarare en socialliberal president som av pragmatiska skäl accepterade subventionerad olja från Venezuela. Han har heller inte sagt sig vilja bli omvald.

Däremot ville han utlysa en folkomröstning om bildandet av en grundlagsförsamling, som skulle ge sociala rörelser utanför det etablerade politiska etablissemanget möjlighet att påverka Honduras författning.

I ett land, där drygt hälften av befolkningen lever i djup fattigdom och där det enligt tradition endast varit den rika eliten som haft tillgång till maktens korridorer, var det ett provocerande förslag. Men ändå så logiskt: sedan orkanen ”Mitchs” härjningar 1998 har Honduras civila samhälle växt i omfattning och börjat kräva en plats i politiken.

Dessa gräsrotsorganisationer utgör en del av en trend på kontinenten, där vänsterledare kommit till makten på en våg av folkligt missNöje som kanaliserats av folkrörelser.

Alltifrån den socialdemokratiske Lula da Silva i Brasilien (tidigare fackföreningsledare) till socialisten Evo Morales i Bolivia (tidigare ledare för kokaodlarna i Chapare) ser därför det som hänt i Honduras som ett hot. De fruktar att kuppen ska ge inspiration till radikala högerkrafter på andra håll i Latinamerika.

Erik de la Reguera

Bakgrund: Ett fattigt land

Honduras har sju miljoner invånare, är ett av Latinamerikas fattigaste länder och gränsar till El Salvador och Nicaragua. Under kalla kriget gjorde detta geografiska läge att Honduras blev en viktig allierad i USA:s ansträngningar för att bekämpa sandinistregimen i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador.

En lång rad av de militärer som deltog i statskuppen den 28 juni har under årens lopp fått träning vid den militära utbildningsanstalten School of Americas i USA, och flera av dem deltog på 80-talet i förföljelser av vänsteroppositionella. Den mest ökände av dessa militärer är Billy Joya, som ledde en dödsskvad-ron vid namn ”Bataljon 3-16” och som nu är säkerhetsrådgivare till Roberto Michelletti.

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2009.

LA PAZ. Den politiska krisen i Honduras såg på tisdagen ut att förvärras, sedan landets demokratiskt valde president Manuel Zelaya på okänd väg lyckats återvända till sitt hemland och fått en fristad på Brasiliens ambassad. Den nya regimen i landet svarade med att slå en järnring runt ambassaden och utlysa utegångsförbud.

En explosiv stämning rådde på tisdagen utanför den brasilianska ambassaden i Honduras huvudstad Tegucigalpa, där Manuel Zelaya dykt upp dagen innan och inför tusentals jublande anhängare förklarat att kuppregimen aldrig mer skulle bli av med honom.

Nu stod tungt beväpnad militär och kravallpolis i täta led kring byggnaden och helikoptrar cirklade ovanför ambassadens tak. Som fond spelades den honduranska nationalsången på högsta volym från militärfordonens högtalare, om och om igen.

– Det ekar i hela området. Vi är rädda, militären går runt och knackar dörr och snart kanske de försöker bryta sig in här, sade Zelayaanhängaren och kvinnorättsaktivisten Suyapa Martínez till DN sent på eftermiddagen svensk tid.

Hon och ett 70-tal andra demonstranter befann sig då i en kontorsbyggnad bara ett par kvarter från ambassaden.

– Vi sprang hit när militären började skjuta tårgas och avlossa maskingevärseld mot oss. Genom fönstren har vi sett hur flera skottskadade demonstranter blivit liggande på gatorna och hur militären misshandlat människor och släpat i väg dem, sade Suyapa Martínez på mobiltelefon.

Det fanns inga omedelbara uppgifter om antalet skadade eller döda i sammandrabbningarna. Många av de gripna uppges ha tagits till en idrottsarena vid namn Chochi Sosa, men det är oklart vad som hänt med dem där.

Informationsflödet från Honduras begränsas av att Michellettiregimen utlyst utegångsförbud och stängt alla flygplatser, vilket hindrat en rad internationella medier från att komma in i landet. Flera lokala teve- och radiokanaler uppges samtidigt ha släckts ned, något som påminner om det som hände efter statskuppen den 28 juni i år.

I samband med kravallerna ska ett par tårgasgranater ha landat inne på ambassadområdet. Brasiliens regering gick därför ut och klargjorde att varje intrång på brasilianskt territorium – vilket även ambassadområdet utgör – kan komma att betraktas som en krigsförklaring och bemötas med vapenmakt.

– Jag kom hit obeväpnad och i fredligt syfte, men som ni ser möts vi av skottlossning. Jag bjöd in regimen till dialog och de svarar med maskingevär, de svarar med tårgas, sade Manuel Zelaya till tevekanalen Telesur.

En rad statschefer manade på tisdagen parterna att inleda en dialog. Bland dem fanns Brasiliens president Lula da Silva, som dock underströk att Zelaya tagit sig in i landet på eget initiativ. Även USA:s utrikesminister Hillary Clinton försökte sätta press på regimen.

Men svaret från de nya makthavarna blev detsamma som tidigare: ”Zelaya har begått allvarliga brott och måste ställas inför rätta.”

Erik de la Reguera

Bakgrund: Nytt presidentval ska hållas i november

På morgonen den 28 juni bröt sig militär in i presidentpalatset i Tegucigalpa och släpade ut Honduras vänsterpresident Manuel Zelaya i bara pyjamasen. De satte honom på första bästa plan ut ur landet och bara några timmar senare var Roberto Michelletti (bilden) utsedd till ny president.

Den nya regeringen fick stöd av militären, mäktiga företagsledare och katolska kyrkan, men har isolerats internationellt. OmVärlden ser det som inträffat som en statskupp, inte som det lagliga ingrepp för att ”skydda landet från en blivande diktator”, som Michelletti hävdar att det rörde sig om.

Sedan de förhandlingarsom som leddes av Costa Ricas president Oscar Arias bröt samman har Michelletti siktat in sig på det kommande presidentvalet i november, medan Zelaya lovat att återvända, vilket han nu alltså gjort.

Publicerad i Dagens Nyheter den 23 september 2009.

LA PAZ. Honduras president Manuel Zelaya, som tidigare i år greps och skickades ut ur landet av militär, lyckades på måndagen återvända under dramatiska former och få en fristad på Brasiliens ambassad i Tegucigalpa. Den nya regimen i landet har hittills svarat med att införa utegångsförbud och stänga alla flygplatser.

I en högst oväntad men spektakulär comeback mötte Manuel Zelaya tusentals av sina anhängare i Tegucigalpa sent på måndagseftermiddagen lokal tid. Efter nära tre månader i påtvingad exil stod han plötsligt där, inne på det brasilianska ambassadområdet, och lovade att kuppregimen aldrig mer skulle bli av med honom.

– Fosterland, återinsättande eller döden! ropade Zelaya till den jublande folkmassan.

I möten med internationell press var han strax därefter noga med att säga att han framför allt vill få i gång den strandade dialogen med regimen i landet.

Det är fortfarande oklart hur Zelayas lyckats ta sig över gränsen, för att inte tala om hur han kunde passera militärens alla checkpoints. Själv hävdar han att resan tagit över femton timmar, att han använt en rad olika transportmedel och färdats ”över stig och berg”.

Han var dock noga med att påpeka att han agerat helt på egen hand, något som också Brasiliens regering understrykte på måndagen. Men de utfästelserna ställer sig Michelettiregimen i Honduras skeptisk till.

– Zelaya rör sig inte ur fläcken utan Hugo Chávez stöd! sade en uppenbart irriterad Roberto Micheletti, som i slutet av juni i år utsågs till president av landets parlamentet efter kuppen mot Zelaya.

Michellettiregimens omedelbara reaktion blev också hård: utegångsförbud infördes i hela landet på måndagskvällen, alla flygplatser stängdes och natten till tisdagen sattes också vägspärrar upp på alla vägar kring Tegucigalpa för att hindra Zelayas supportrar att ta sig in till staden.

I skarpa ordalag manade regimen den brasilianska ambassaden att ta ett snabbt beslut om Zelaya ska få asyl. Om så inte är fallet bör han överlämnas till myndigheterna för att ställas inför rätta, förklarade Michelletti.

Men det stod samtidigt klart att pressen på den nya regimen ökar snabbt. Brasiliens president Lula da Silva var en av många statschefer som på måndagen krävde ett återupptagande av dialogen mellan parterna.

– Jag tror att Zelayas närvaro i Honduras, tillsammans med det internationella samfundets åtgärder, kan bidra till samtal som leder till en snabb lösning på konflikten, sade han.
Även USA:s utrikesminister Hillary Clinton manade till förhandlingar.

– Det är av största vikt att en dialog nu inleds, så att det skapas en kommunikationskanal mellan president Zelaya och de facto-regimen i Honduras, sade Clinton i New York.

Något återupptagande av de förhandlingar som i juli leddes av Costa Ricas president Oscar Arias är dock inte aktuellt, enligt Michelletti.

– Arias har absolut ingenting med denna konflikt att göra, förklarade de facto-presidenten i en teveintervju sent på måndagskvällen.

Zelayas oväntade återvändande kommer vid sämsta tänkbara tidpunkt för Michellettis regering. Om bara ett par månader ska presidentval hållas i landet, ett val som många vänsterregeringar i regionen stämplat som illegitimt, men som Michellettis allierade i företagareliten, katolska kyrkan och militären hoppas ska bryta Honduras internationella isolering. Nu har insatserna höjts betänkligt inför detta val.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. En skjutglad frikyrkopastor med förflutet i den bolivianska maffian kapade på onsdagen ett inrikesplan i Mexiko med 104 passagerare ombord. Kapardramat fick dock en lycklig, om än något surrealistisk upplösning.

”Planet är kapat. Vi är tre stycken”, förklarade den 44-årige pastorn José ”Josmar” Flores för en flygvärdinna på onsdagens Aeromexico-flight från semesterorten Cancún till Mexico City.

I ena handen höll han en bibel och i den andra en juiceförpackning med små färgglada lampor och kablar fastsatta. Han krävde få tala med Mexikos president Felipe Calderón om ”en uppenbarelse” han haft.

Besättningen tog hotet på allvar – den mystiska förpackningen kunde trots allt vara en bomb. Och de blev inte lugnare av Flores uppspelta predikan om hur onsdagens datum – den 9 september 2009 (9-9-9) – upp och nedvänt blev den djävulska sifferkombinationen 6-6-6 och att det minsann var ett tecken på att en förödande jordbävning var i antågande.

En knapp timme efter landning i Mexico City fick dramat som tur var ett lyckligt slut när Flores gav upp och samtliga passagerare kunde lämna planet oskadda.

Men talet om två kumpaner fick för en stund polisen att hålla en hel grupp av passagerare gripna, tills det blev klart att Flores i själva verket menat ”fadern och den helige ande”.

En tuggummituggande och leende Flores visades sedan upp för världens medier. Han verkade uppenbart nöjd med att han genom att kapa ett passagerarflygplan nått större medieuppmärksamhet än genom sin misslyckade karriär som sångare: flera av hans religiösa sånger finns upplagda på Youtube.

Där kan man, om man vill, också se honom visa upp sin andra stora talang: prickskytte med pistol.

Flores blev enligt egen utsago drog- och alkoholberoende medan han livnärde sig som yrkeskriminell i Bolivia. Familjen satte honom till sist på ett plan till Mexiko, där han fann Gud. Och blev kapare.

Erik de la Reguera

DN 2009-09-10

MEXICO CITY. Den unga man eller kvinna med vänstersympatier som inte har hånglat, drömt om revolutionära stordåd eller läst god litteratur med en poetiskt sjungande Silvio Rodríguez som fond, är troligen inte född i Latinamerika.

Nästa söndag, den 13 september, kommer denne kubanske singersongwriter-legend – ofta kallad bara ”Silvio” – till Mexico City för en spelning i Auditorio Nacional, stadens motsvarighet till Stockholms konserthus. Den som lyckas komma över en av de kvarvarande biljetterna kan räkna med allsång till klassiker som ”Ojalá”, ”Te doy una canción” och ”Playa Girón”.

Som den kubanska nueva trova-rörelsens förgrundsgestalt har Silvio Rodríguez nu hunnit fylla 62 år och är fortfarande trogen Castroregimen i sitt hemland, något som fått en del gamla fans att bli desillusionerade.

Men Rodríguez sånger om kärlek, uppror och förlust är i högsta grad levande på kontinenten.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN (Resor) den 6 september 2009.

MEXICO CITY. Colombias president Álvaro Uribe har fått grönt ljus att kalla till folkomröstning om en grundlagsändring som ger honom rätt att väljas om. Trenden med presidenter i Latinamerika som inte vill lämna sina poster ser därmed ut att sprida sig utanför Hugo Chávez socialistiska läger.

Få länder i världen har en så skandalomsusad, omstridd och – paradoxalt nog – ändå så populär president som Colombia.

Den 57-årige Álvaro Uribe har sedan han kom till makten 2002 blivit något av en antites till grannlandet Venezuelas socialistiske ledare Hugo Chávez. Bråken mellan de båda har avlöst varandra och för närvarande är relationerna djupfrysta eftersom Colombia erbjudit USA tillgång till sju militärbaser, ”en provokation”, enligt Chávez.

Men trots de ideologiska skillnaderna står det nu klart att de båda ledarna har åtminstone en sak gemensam: oviljan att lämna ifrån sig makten.

Med två rösters marginal godkände ledamöterna i Colombias kongress i tisdags en grundlagsändring som ger Uribe rätt att ställa upp till omval i nästa års presidentval. Fortfarande krävs att författningsdomstolen godkänner förslaget och att väljarna röstar ja i en folkomröstning nästa år. Men det mesta tyder just nu på att Uribe är på väg mot sin tredje mandatperiod.

Såväl Alberto Fujimori i Peru som Carlos Menem i Argentina lyckades med samma trick på 1990-talet – och båda gångerna med rejäla kraschlandningar som följd.
Kritiker på såväl höger- som vänsterkanten har därför varnat för att presidenter i Latinamerika som fått för stark kontroll över parlament och domstolar historiskt sett ofta har förvandlats till korrupta envåldshärskare.

Álvaro Uribe, å sin sida, vill inte ta ställning till ett eventuellt omval förrän folkomröstningen har hållits, men han har antytt att han behöver ”mer tid” för att kunna avsluta sitt värv som Farc-gerillans baneman.

En USA-stödd militäroffensiv mot gerillorna i landet har gjort Uribe populär i den urbana medelklassen, eftersom de stora vägarna åter blivit farbara, antalet kidnappningar minskat och en viss statlig kontroll – om än bara i form av militär närvaro – återställts i de områden på landsbygden som styrts av gerillan i åratal.

Men Uribes år vid makten har också kantats av skandaler.

Det finns indicier som tyder på att han gick maffiabossen Pablo Escobars ärenden under sin tid som statstjänsteman i Medellin på 80-talet, han var bevisligen med och byggde upp den blodbesudlade paramilitära gruppen Convivir på 90-talet, och hans stödpartiers kopplingar till andra paramilitära grupper – ansvariga för tiotusentals mord det senaste decenniet – har lett till den så kallade Parapolitica-skandalen i vilken minst ett 70-tal kongressledamöter nu utreds för samröre med paramilitärer.

Fler än 1 000 människor tros ha avrättats av militärer de senaste åren, falskeligen anklagade för att vara gerillasoldater, och för några månader sedan avslöjades det att säkerhetstjänsten DAS avlyssnat mängder av Uribes politiska motståndare.

Inte nog med det. Samma säkerhetstjänst utreds också för inblandning i narkotikasmuggling, en sidosyssla som Uribe ska ha varit medveten om, enligt en före detta DAS-anställd.

Erik de la Reguera

Bakgrund: Välbekant latinamerikansk strategi

Latinamerikas republiker har en lång och mörk historia av starka män, så kallade caudillos, som klamrat sig fast vid makten i årtionden. Därför har många länder i regionen infört begränsningar för hur många mandatperioder en president kan sitta.

De senaste åren har dock vänstervågen i Latinamerika fört med sig ett ifrågasättande av denna princip.

I februari i år röstade Venezuela ja till ett fullständigt slopande av gränsen för antalet omval, vilket är det radikalaste steget hittills.

Men även i Ecuador och Bolivia har grundlagsändringar förlängt vänsterledarnas tid vid makten.

I Nicaragua talar president Daniel Ortega om att genomföra en folkomröstning nästa år. Och vissa av brasilianske presidenten Lula da Silvas anhängare skulle gärna se att han blir kvar vid makten efter 2010.

Álvaro Uribe är den förste konservativa presidenten i Latinamerika som flirtat med omvalstankar sedan mitten på 90-talet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 7 september 2009.