EU-projektet står på spel i det franska valet

Lyon. När Marine Le Pen på söndagen håller sitt stora tal i Lyon drar valrörelsen i gång på allvar. Mycket står på spel: Om Frankrike får en radikal nationalistisk president kan hela EU-projektet falla samman och idén om universella mänskliga rättigheter förlora mycket av sin kraft globalt.

Tatueraren My Ahn ser ilsket upp med nålen i sin hand.

– Det har varit fem år av kvalificerat skitsnack! Medan en massa saker sker i det fördolda, rapporterar ni i medierna bara om Hollandes älskarinna och om hbtq-rättigheter och sådant tjafs, säger hon och vänder tillbaka blicken mot kundens arm.

Kelly Bernard, som också jobbar i den här lilla tatuerarsalongen i norra Paris, fyller i:

– Det gör detsamma om det är Hollande eller någon annan proffspolitiker som sitter vid makten. De skyddar oss inte, de stoppar inte terroristerna, de bara släpper in fler och fler …

Jag har hört den sortens formuleringar förut och vet vart de brukar leda. Så jag ställer frågan på en gång: Tänker de rösta på Marine Le Pen i vårens presidentval?

Kelly Bernard vrider lite på sig innan hon svarar:

– Jag vet inte. Hon har nog ingen chans, så jag tror inte att jag kommer att rösta alls.

Det är den tvekan som Nationella frontens kandidat Marine Le Pen hoppas kunna förvandla till segervittring bland sina anhängare efter helgens stormöte i Lyon.

Den 48-åriga Le Pen leder just nu i opinionsmätningarna inför presidentvalet. Hon har 25 procent av väljarsympatierna, klart före den traditionella högerns kandidat François Fillon och mittenkandidaten Emmanuel Macron, som båda har stöd av omkring 20 procent.

I en andra och avgörande omgång – en sådan hålls om ingen av kandidaterna får mer än 50 procent i den första – talar det mesta dock fortfarande för att Le Pen blir besegrad, oavsett om det blir Fillon eller Macron hon ställs mot.

I Lyon ska Le Pen försöka övertyga sina anhängare om att det är allvar den här gången. Att presidentposten faktiskt är inom räckhåll. Att det nu till slut är skördetid för Nationella fronten, efter sex långa år av tålmodig och en ibland, för de mest radikala, smärtsam anpassning av partiprogram och retorik.

Sedan hon blev partiledare 2011 har Marine Le Pen fört Nationella fronten steg för steg bort från fadern Jean-Marie Le Pens öppna antisemitism, stockkonservativa katolicism och tal om högre och lägre stående ”raser”.

I dag betonar partiet nationell identitet, statlig kontroll av offentliga religionsuttryck (om än i synnerhet när det gäller muslimer) och den franska statens historiska rötter.

Från faderns besatthet av kamp mot kommunismen har Marine Le Pen gått till att fokusera på det hon ser som vår tids stora totalitära hot: överstatliga strukturer som EU och radikal islamism.

Från faderns tal om ”repatriering”, deportering av alla med utländsk bakgrund, har Marine Le Pen gått till att tala om invandringsstopp, hårdare medborgarskapslagar och kamp mot globalisering.

– Det har skett en ompaketering av budskapet, på ett sätt som till viss del påminner om Sverigedemokraternas utveckling sedan 1990-talet. I Front Nationals fall innebär det i praktiken att man säljer nästan samma sak som tidigare, men på ett sätt som är politiskt gångbart i en bredare opinion, säger Jean-Yves Camus, en av världens ledande experter på fransk extremhöger.

Strategin har gett blandade resultat. Nationella fronten har legat stadigt över 20 procent i opinionen i flera år, men de stora valframgångarna har uteblivit. Så sent som i lokalvalen i december 2015 misslyckades Nationella fronten med att ta makten i två regioner som partiet då hoppades vinna i.

– Problemet för Le Pen är att även om hon har vidgat sitt stöd i befolkningen, så är det fortfarande omkring 60 procent av väljarna som säger att de absolut inte kan tänka sig att rösta på henne, säger Jean-Yves Camus.

Å andra sidan har de övriga partierna tvingats anpassa sig till Nationella frontens agenda och problemformuleringar.

– Det är ofrånkomligt så att när ett parti som Nationella fronten ligger kring 20–30 procent i opinionen under så lång tid, så påverkar det hela det politiska landskapet. Även om det inte vinner valen, så vinner dess verklighetsbeskrivning mark.

Marine Le Pen har förberett den franska myllan. Var och varannan fransk politiker – såväl till höger som till vänster – talar i dag om patriotism och nationell identitet i termer som ibland låter misstänkt lika hennes egna.

Delvis är det givetvis en följd av de blodiga attentat som inträffat på fransk mark de senaste åren och Frankrikes militärinsats mot terrororganisationen Islamiska staten (IS) i Syrien och Irak.

Men det franska politiska schackbrädet påverkas också av politiska trender i omvärlden, och i synnerhet av det senaste årets händelser i Europa och USA.

När första omgången i presidentvalet hålls den 23 april är det på dagen tio månader sedan en majoritet av de brittiska väljarna röstade för att lämna EU, och drygt tre månader sedan Donald Trump tillträdde som amerikansk president.

Marine Le Pen hoppas att det ska ge henne medvind och proklamerar gång på gång att hon är en del av en ny nationalistisk våg som kommer att förändra världen.

Hon går till val på att anordna en folkomröstning om EU-medlemskapet och förespråkar själv en ”Frexit” (ordet är en sammanslagning av ”Frankrike” och ”Exit”) – något som skulle kunna bli slutet för hela EU-samarbetet.

– I talet i Lyon tror jag att hon kommer att skärpa tonen ytterligare. Framstå som tuffare än tidigare. Jag tror faktiskt att hon kommer att försöka låta mer som Donald Trump från och med nu, säger Jean-Yves Camus, som följt Nationella fronten sedan grundandet 1972.

Camus förväntar sig att Le Pen trycker på tre huvudsakliga frågor:

1. Fler folkomröstningar – bland annat om EU-medlemskapet – för att ta makten från eliten och ge tillbaka den till det franska folket.

2. En kraftig minskning av antalet parlamentsledamöter, också det för att ge det folkvalda parlamentet en bredsida.

3. Ett förslag om en straffskatt på utländska medborgare som arbetar i Frankrike – vilket enligt Le Pen skulle kunna bekämpa arbetslösheten som envist hängt kvar kring 10 procent under François Hollandes år vid makten.

–Det här sista förslaget är långtifrån moderat. Marine Le Pen verkar tänka sig att en skatt på utländsk arbetskraft införs efter att landet lämnat EU, vilket i så fall skulle slå direkt mot alla EU-medborgare i landet, säger Jean-Yves Camus.

Valet följs noga i regeringspalats runt om i Europa, där den stora frågan är just hur Frankrikes roll i Europa och i resten av världen kommer att påverkas.

Det gäller inte minst landets inställning till Rysslands president Vladimir Putin.

Marine Le Pens parti har tidigare fått ett stort lån av en ryskägd bank, även om hon på senare tid klagat över att pengarna sinat även där.

I en CNN-intervju i veckan sade Le Pen att Krim-halvön, som Ryssland annekterade 2014, ”alltid varit ryskt” – och att EU:s sanktioner mot Putins regering är ”rena dumheter”, som hon menar aldrig kommer att få önskad effekt.

Bertrand Badie är professor i internationella relationer vid universitetet Scienses Po i Paris. Han betonar att Le Pen inte är ensam om att vilja se ett närmande till Ryssland, även om hennes ståndpunkter är de i särklass mest extrema.

Fyra av de fem främsta kandidaterna har i själva verket gjort uttalanden som tyder på att de vill närma sig Ryssland, och åtminstone tre av dessa kan räknas som ”nationalistiskt orienterade”, menar Badie.

–Det finns en ny konfliktlinje i fransk utrikespolitik: den som går mellan de som förespråkar en mer nationalistisk, oberoende linje och de som tror på fortsatt globalisering och på allians med västmakterna. Till de förstnämnda hör inte bara Marine Le Pen, utan också högerns François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, säger Badie, som dock lägger till att motiven skiljer sig åt mellan kandidaterna.

Fram till alldeles nyligen var François Fillon favorit i det franska presidentvalet. Han vill få fart på Frankrikes hjul genom en ekonomisk chockterapi, som bland annat skulle kapa 500.000 jobb i offentlig sektor. Samtidigt har han använt sig av en påtagligt nationalistisk retorik, som betonar patriotism och vänder sig mot invandring.

Det senare har bland Fillons närmsta anhängare setts som ett nödvändigt ont för att kunna neutralisera Le Pen och vinna över en del av de konservativa katolska väljarna.

Men en misstänkt korruptionsskandal har skakat Fillons kampanj de senaste veckorna. Han misstänks ha slussat miljontals kronor i offentliga medel till sin fru, Penelope Fillon, utan att hon utfört de arbetsuppgifter som hans assistent i parlamentet, vilket lönen var avsedd för.

Fransk polis har inlett en förundersökning och går det så långt som till åtal är Fillons kandidatur definitivt över.

I ett Paris som surrar av rykten finns det de i diplomatkretsar som misstänker att Ryssland kan ligga bakom skandalen kring Fillon, för att försöka gynna Le Pen. Själv talar Fillon dock indignerat om en ”institutionell statskupp”, orkestrerad av vänstern.

I veckan har röster höjts inom hans högerparti Republikanerna för att han ska stiga åt sidan – något som gött spekulationer om att expresidenten Nicolas Sarkozy eller den förra premiärministern Alain Juppé kan vänta i kulisserna.

Om Fillon trots allt tar sig vidare till en andra valomgång och där får möta Le Pen, kan han få svårt att med trovärdighet hävda att det måste till sparåtgärder – eftersom han själv alltså tycks ha hanterat offentliga medel på ett minst sagt tveksamt sätt.

Le Pen har också rört sig mer i protektionistisk riktning, antagligen för att försöka vinna över vänsterns arbetarröster.

Den som hittills gynnats tydligast av Fillons kris är dock en annan kandidat, som även han är på plats i Lyon i helgen: Emmanuel Macron.

Macron är en 39-årig före detta ekonomiminister, som förra året lämnade regeringen och bildade sin egen rörelse: ”En Marche” (”Framåt!”).

Det innebär att han inte har något starkt valmaskineri i ryggen, men också att hans påstående att han ”varken är höger eller vänster” framstår som mer trovärdigt.

Macron är inte lika radikalt liberal i den ekonomiska politiken som Fillon, men han står stadigt i mitten och verkar se positivt på att avreglera arbetsmarknaden och genomföra reformer liknande de som Sverige drev igenom under krisåren på 1990-talet.

Han är också en av få kandidater som har EU-flaggor vajande när han talar på valmöten.

Bakom honom jagar Socialistpartiets Benoît Hamon, som nyligen vann vänsterns primärval och har tredubblat sitt stöd på bara en månad – sannolikt tack vare exponeringen i tv-debatterna, men också för att han lyckats framstå som någorlunda nytänkande i det krisdrabbade, regerande Socialistpartiet.

François Hollande meddelade i december att han inte ställer upp för omval, på grund av historiskt låga popularitetssiffror. Men Hamon har lyckats vända det till sin fördel, eftersom han lämnade Hollandes regering redan 2014, i protest mot den högergir som gjordes då.

Bland många unga socialister har Hamon fått något av rockstjärnestatus, på grund av sina oortodoxa förslag om medborgarlön på 750 euro i månaden (omkring 7.000 kronor) till varje vuxen fransman, legalisering av cannabis och en skatt på robotar.

Han har dock fått kritik för att inte på ett rimligt sätt kan förklara hur medborgarlönen ska finansieras. Och om han ska ha en reell chans måste han troligen övertyga Jean-Luc Mélenchon att dra tillbaka sin kandidatur. Mélenchon, som stöds av bland annat det franska kommunistpartiet, har stöd av omkring 10 procent av väljarna, vilket i nuläget ser ut att vara ungefär det som skiljer Hamon från att ta sig till andra omgången.

Samtal väntas inledas inom kort mellan de tu – men Mélenchon lär inte sälja sig billigt. Även han är för övrigt i Lyon i helgen, där han hoppas kunna framställa sig som Marine Le Pens främste utmanare på vänsterkanten.

Få bedömare vågar spekulera i vad som skulle hända i Frankrike om Marine Le Pen lyckas ta sig hela vägen till Elyséepalatset. Men Michel Eltchaninoff, som har skrivit boken ”I huvudet på Marine Le Pen” (”Dans la tête de Marine Le Pen”), säger till DN att han fruktar att det skulle innebära en allvarlig kris för idén om universella mänskliga rättigheter i såväl Frankrike som i resten av världen.

–Marine Le Pen ser detta som en vändpunkt i historien. Hon står nära Vladimir Putin, ser sig som allierad med Donald Trump och menar att det vi nu ser är en reaktion på sociala och politiska förändringar som pågått sedan 1960-talet. Hon sätter inte mänskliga rättigheter i första rummet, utan lyfter i stället fram det hon kallar folkets rätt till självbestämmande, säger han.

Detta ”folk” är dock ofta snävt definierat av Le Pen, menar Eltchaninoff , som också skrivit utförligt om det han ser som Nationella frontens exkluderande och islamfientliga användning av begreppet ”laicité”, som i Frankrike framför allt syftar på en lag från 1905 om den strikta åtskillnaden mellan religion och stat.

–Le Pen är en skicklig retoriker och hon framställer sig gärna som republikens enda sanna försvarare. Men hon vill i lag förbjuda det hon kallar ”kommunitarism”, vilket i praktiken är en del av hennes bekämpning av religionen islam i Frankrike. Det riskerar att leda till en exkludering av flera stora minoriteter i landet och att mänskliga rättigheter inte längre kommer att gälla för alla, oavsett religion och etniskt ursprung, säger Michel Eltchaninoff.

Erik de la Reguera

Här är de fem kandidaterna som har chans att vinna:

  1. Marine Le Pen. Under den 48-åriga Marine Le Pens ledning har Nationella fronten distanserat sig från sitt fascistiska och antisemitiska arv, lämnat hennes fars ultraliberalism bakom sig och börjat tala mer om ekonomisk protektionism. Kravet på invandringsstopp finns dock kvar, fientligheten mot islam likaså och Le Pen har på senare tid profilerat sig som en uttalad anhängare av Donald Trump. Hon ser sig som en del av en radikal nynationalistisk rörelse i världen och vill att Frankrike lämnar EU efter en folkomröstning.
  2. François Fillon. 62-årige François Fillon var premiärminister i Frankrike 2007–2012 och är en veteran inom Republikanerna, det parti som representerar merparten av den traditionella högern. Han använder sig av en nationalistiskt färgad retorik, är konservativ i många traditionella värdefrågor och vill minska antalet jobb i offentlig sektor med en halv miljon för att få fart på Frankrikes ekonomi. Den senaste veckan har han skakats av en misstänkt korruptionsskandal och krav på att han ska kliva åt sidan.
  3. Emmanuel Macron .Den 39-årige Emmanuel Macron var fram till i höstas ekonomiminister och det populäraste ansiktet i François Hollandes regering. Han är socialliberalt orienterad, har tidigare arbetat för investmentbanker och har lanserat en oberoende kandidatur. Macrons rörelse ”En Marche” (”Framåt”) har vuxit kraftigt på senare tid. Han beskriver sig som ”varken höger eller vänster”, är förhållandevis EU-vänlig och ses allmänt som den populäraste mittenpolitikern i valrörelsen.
  4. Benoît Hamon. Socialistpartiets kandidat är 49 år gammal, före detta utbildningsminister och inspirerad av den amerikanska vänstersenatorn Bernie Sanders, brittiska Labours partiledare Jeremy Corbyn och det spanska vänsterpartiet Podemos. Hamon tillhör vänsterflygeln i regeringspartiet och drömmer om ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle, där arbetet spelar allt mindre roll. Vill successivt införa en medborgarlön för alla vuxna fransmän på 750 euro per person.
  5. Jean-Luc Mélenchon. Den 65-årige Jean-Luc Mélenchon är liksom Macron en tidigare socialistisk minister som kastat loss från partiet och lanserat en oberoende kandidatur. Han står långt ut på vänsterkanten och har bland annat stöd av det franska kommunistpartiet. Socialistpartiets Benoît Hamon har vädjat till Jean-Luc Mélenchon om att han ska dra tillbaka sin kandidatur, för att inte vänsterrösterna ska splittras. Hittills har dock Mélenchon gett socialisterna kalla handen.

Publicerat i DN den 4 februari 2017.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *