Oredan stor inför Brexit ett halvår efter beslutet

Sex månader har gått sedan britterna röstade för att lämna EU. En hel del har hänt – men mycket av ovissheten kvarstår kring vad Brexit kommer att innebära för Storbritannien.

”Brexit betyder Brexit”, sade Theresa May när hon tillträdde som premiärminister.

Men under det halvår som gått sedan 51,9 procent av de brittiska väljarna röstade för att lämna EU har det blivit tydligt att ordet Brexit (en sammanslagning av ”Britain” och ”exit”) faktiskt kan betyda en rad olika saker.

Förre premiärministern David Cameron förbjöd in i det sista landets statsförvaltning att förbereda sig för ett utträde ur EU. Resultatet: på midsommaraftons morgon var det ingen som säkert visste vad Brexit innebar, annat än att landet nu formellt skulle lämna unionen.

Samtidigt innehöll valrörelsen minst två olika lämna-linjer:

Å ena sidan den som främst är kritisk till EU:s överstatliga ambitioner, och som menar att ett oberoende, självständigt Storbritannien skulle stå sig starkare i globaliseringen – kanske efter samma modell som Norge, med tillgång till den inre marknaden, fri rörlighet för EU-medborgare, men utanför det övriga EU-samarbetet.

Å andra sidan den som till varje pris vill stoppa invandringen från EU, oavsett följderna för handeln – en linje som kallats för ”hård Brexit” och som letts av Nigel Farage, med starkt eldunderstöd av brittiska tabloider.

I en ny rapport från brittiska King’s College konstaterar professor Anond Menan och hans forskarkollegor att det nu lutar åt att det blir en sådan ”hård Brexit”, delvis som en följd av den politiska utvecklingen i Storbritannien och delvis för att EU vägrar ge tillgång till den inre marknaden utan fri rörlighet för dess medborgare.

Vad innebär detta? Och vilka effekter ser vi i dag?

1. Brexits tre musketörer har fått en tuff start

Theresa May har lagt ut kursen mot en patriotiskt färgad, konservativ politik och sagt att hon tänker aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget senast i slutet av mars nästa år – vilket innebär att förhandlingarna med EU måste vara klara senast våren 2019.

Lämna-generalen Boris Johnson har utsetts till utrikesminister och två nya departement har skapats: ett för själva EU-utträdet som leds av David Davis, och ett för internationell handel med Liam Fox vid rodret.

Men May och hennes tre ”Brexit-musketörer” har fått en tuff start. Bristen på planering har skapat oreda; fokus har hamnat på hur Brexit ska gå till, snarare än på vad utträdet innebär.

En viktig knäckfråga är hur mycket parlamentet ska ha att säga till om. May har lovat underhuset inflytande över hur stor del av EU-lagstiftningen som ska vara kvar (inom den så kallade ”Great repeal bill”). Men hon vill hålla parlamentet utanför förhandlingarna med EU, eftersom många av hennes parti­kamrater i Tories är skeptiska till en ”hård” Brexit.

I januari ska det avgöras i domstol om underhuset måste hålla en omröstning innan regeringen kan aktivera artikel 50. Nästa strid: om det slutliga avtalet måste godkännas av parlamentet eller ej.

2. Pundet föll – men ekonomin går starkt

Stanna-sidan varnade för finansiellt kaos vid Brexit, något som hittills har visat sig vara en överdriven farhåga.

Men det brittiska pundets fall innebär risk för ökad inflation och fallande reallöner. Det kan leda till ett ökat antal konflikter på arbetsmarknaden. På längre sikt är också framtiden för Londons viktiga finanssektor ett frågetecken.

3. Hatbrotten ökade kraftigtefter omröstningen

Månaden efter Brexit-omröstningen ökade antalet hatbrott i England och Wales med 41 procent. Enligt en ny studie var många av brotten rasistiskt eller nationalistiskt motiverade.

Brexit gav samtidigt draghjälp åt radikala nationalister och höger­populister i andra länder. I USA fick Donald Trump en inte försumbar knuff framåt och i Frankrike hoppas Marine Le Pen ännu att vågen ska ta henne till presidentposten vid valet nästa år.

Men tecken finns på att Brexit-­effekten kan ha ebbat ut. För några veckor sedan förlorade FPÖ:s kandidat Norbert Hofer i Österrikes presidentval.

I England må Nigel Farage vara populär, men sedan han lämnade parti­ledarposten i invandringsfientliga Ukip har partiet närmast fallit samman.

4. Skottarnas vrede ett nationellt problem

Blir Storbritanniens utträde ur EU början på slutet för Förenade Kungariket? Den skotska försteministern Nicola Sturgeon hotade nyligen med en andra folkomröstning om självständighet om Skottland inte tillåts stanna kvar i EU:s inre marknad efter Brexit.

62 procent av skottarna röstade för att stanna i EU, så Sturgeon känner starkt stöd i frågan. Men ett skotskt undantag skulle kunna leda till gränskontroller mellan England och Skottland – något Theresa May knappast tänker acceptera.

Skottland har heller inte laglig rätt att utlysa en folkomröstning utan den brittiska premiärministerns godkännande. Att göra det ändå – likt Kataloniens öppna utmaning av den spanska centralmakten – vore ett högt och farligt spel.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 23 december 2016.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *