Nya strider väntar för omvald Corbyn

Jeremy Corbyns omval som Labourledare ställer en laddad fråga på sin spets. Den om ett socialdemokratiskt parti i ett stort västeuropeiskt land kan ta stora steg åt vänster utan att mista förmågan att vinna val och erövra regeringsmakten.

Det är ett parti i kris som Jeremy Corbyn nu ska försöka ena. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk: Gapet upp till Tories har växt till nära 16 procent, många kärnväljare i arbetarklassen är på väg att överge partiet och Corbyn ligger långt efter premiärminister Theresa May i popularitet bland väljarna.

Den första stora utmaningen för honom blir att över huvud taget få med sig partiets ledamöter i det brittiska underhuset, av vilka åtta av tio röstade mot Labourledaren i misstroendeförklaringen i somras.

När nu Owen Smiths försök att ta över kontrollen i partiet misslyckats kapitalt, kommer Corbyn sannolikt att kunna gjuta olja på vågorna, bland annat genom att bjuda in en del av sina kritiker till sitt skuggkabinett. Men låt inte skenet bedra: sprickan har ingalunda försvunnit. Båda sidor positionerar sig redan inför nästa strid.

Flera tunga Corbynkritiker – bland dem avgående vice partiordföranden Tom Watson – vill ha tillbaka det gamla systemet för val av parti­ledare, där höga representanter för olika delar av arbetarrörelsens organisationer hade betydligt mer att säga till om än i dagens direktvalssystem.

En idé som inte roar Corbyn.

– Det finns en törst efter mer demokrati i vårt parti. Vi måste förstå och respektera det, slog han fast tidigare i veckan.

Samtidigt ryktas det att Corbyn förbereder en utrensning av kritikerna i partitoppen. Med runt 60 procent av partimedlemmarnas stöd i ryggen är frestelsen säkert stor, men om Labourledaren vill undvika en fullständig splittring av sitt parti kommer han sannolikt att skjuta den utrensningen på framtiden – om han inte delegerar den till lojala gräsrötter, vill säga.

Corbyns mer eller mindre inofficiella kampanjorganisation Momentum växer snabbt ute i landet och de flesta av dess 17 000 medlemmar är också medlemmar i Labour. När jag besökte norra England nyligen blev det tydligt att dessa gräsrötter hoppas kunna undergräva den gamla partieliten.

De undviker uttryck som att ”ta makten i partiet”, men det är uppenbart att de siktar på att få stort inflytande i nomineringsprocesser till olika förtroendeuppdrag.

I bakgrunden finns ideologiska skillnader, men också en i grunden pragmatisk fråga: Den om en socialdemokrati som står längre ut till vänster än i dag kan vinna val eller ej. Sedan slutet av 1990-talet, då Tony Blairs ”New Labour” blev en självklar referens för socialdemokrater över hela Europa, har svaret varit nej på den frågan. Blairs ”tredje väg” satte ut en tydlig riktning mot mitten.

Men i dag är socialdemokratin åter pressad i många länder i Europa. Denna gång på grund av en utbredd oförmåga att formulera en alternativ ekonomisk politik i den ekonomiska krisens spår.

Nya vänsterpartier har vunnit framgångar i länder som Spanien (Podemos) och Grekland (Syriza) efter att ha kritiserat åratal av besparingsåtgärder. Corbyn står dem nära, men skiljer sig på ett avgörande sätt: han har lyckats ta kontroll över det stora, socialdemokratiska partiet i sitt land, Labour.

I Sverige försökte Håkan Juholt göra något liknande för några år sedan, men blev då snabbt avsatt (något det förvisso fanns fler skäl till). Men till skillnad från Juholt sitter alltså Corbyn kvar.

De flesta statsvetare är övertygade om att Corbyn kommer att få svårt att samla en majoritet av väljarna bakom den politik med höjda skatter, massiva infrastruktursatsningar och förstatliganden av bolag som han vill gå till val på.

För att inte tala om utrikes- och säkerhetspolitiken, där Corbyn intagit en rad kontroversiella ståndpunkter genom åren och bland annat varit skarpt skeptisk till Nato och Storbritanniens kärnvapenprogram.

Men vi lever i en brytningstid i Europa. Såväl nyfascistiska krafter som radikala vänsterpartier går framåt. Det politiska landskapet förändras snabbt, protektionism verkar inte längre vara ett skällsord, och det som var otänkbart i går behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon.

Erik de la Reguera

Bakgrund:

Jeremy Corbyn valdes på lördagen om till Labours partiledare med 61,8 procent av rösterna. Utmanaren Owen Smith fick 38,2 procent och har erkänt sig besegrad.

Den 67-årige oppositionsledaren mötte i somras massiv intern kritik för sin svaga insats för stanna-sidan i folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU. Det ledde till en misstroendeförklaring bland Labourledamöterna och till att underhusledamoten Owen Smith utmanade Corbyn.

Publicerat i DN den 25 september 2016.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *