Erik de la Reguera: Strandpromenaden öppnades – och öppnade för sorgen

NICE. Invånarna i Nice har till slut kunnat inleda ett sorgearbete, gråta tillsammans – och försöka förstå. Men frågan ”varför” gäckar fortfarande många.

Sedan det nästan outsägliga hände i torsdags kväll har Nice präglats av ett slags tystnad, närmast krampaktiga försök att återgå till vardagen och en påtaglig frånvaro av öppna uttryck för sorg.

Men på lördagskvällen var det som om en insikt om det fruktansvärda långsamt började sjunka in, även hos de som inte personligen kände någon som drabbats. Det overkliga blev lite mer verkligt när den långa strandpromenaden öppnades för allmänheten och trafiken stängdes av i det körfält där många mist livet.

Värmeljus brann och ett rött hjärta hade ritats i krita på varje plats där ett människoliv krävts. Små klungor av människor samlades runt ljusen och lade ned blommor. Vänner höll om varandra, familjemedlemmar grät och turister gick andäktigt runt och försökte ta in den oerhörda katastrof som drabbat så många i denna lilla franska stad, inte är mycket större än Malmö.

Bara vid en plats saknades blommor och ljus. Den där gärningsmannen drog sitt sista andetag.

Där låg i stället några ark som hölls fast av små stenar. Någon hade textat på dem:

”Jag skulle inte vilja vara i ditt ställe. Du kommer att få det strängaste av straff. Du kommer att hamna i helvetet.”

Runt pappersarken samlades människor som inte kände varandra, men som på något sätt ändå ville förstå.

– Han körde hela vägen, nästan två kilometer, och stannade inte trots att han såg vad som hände, han kände vad han gjorde, han visste, säger en äldre man och pekar nedåt den av gatlyktor upplysta strandpromenaden.

– Jag hörde att han tog en människas liv var tredje sekund efter att han svängt ut på La Promenade, säger en äldre kvinna, som inte känner den andre.

– Vad var detta för man?

Svaret på den frågan, svaret på varför, är ännu en gåta.

Det är bara 450 meter mellan den plats där gärningsmannen dog av sina skottskador, efter att han kört över och dödat minst 84 människor med sin lastbil, och den plats där han ett år tidigare dansade salsa och festade med sina vänner.

Salsaklubben Le Sansas ligger ett par kvarter från minnesplatsen där ett hav av blommor nu täcker marken. Inne på klubben möter DN en anställd som minns Mohamed Lahouaiej Bouhlel väl.

– Jag kände igen honom direkt på bilderna. Han var inte någon stamgäst, men han kom hit ibland och då uppträdde han normalt och dansade med tjejerna som vilken annan kille som helst, säger den anställda.

Sedan tidigare är det känt att Mohamed Lahouaiej Bouhlel brukade gå ut och dansa salsa även på andra klubbar.

– Han var aldrig aggressiv, han var som vilken annan kille i 30-årsåldern som helst, säger den anställda på Le Sansas till DN.

Hon vill inte vill framträda med namn, men hennes berättelse intygas av andra som arbetar på klubben.

– Sista gången som jag såg honom var sommaren förra året. Och mycket verkar ju ha skett på ett år, säger den anställda.

Vad hände sedan med Mohamed Lahouaiej Bouhlel? Uppgifter finns om en skilsmässa. Om en psykisk sjukdom. Om möjlig radikalisering. Men det enda sanna svaret är att ingen ännu vet säkert vad som fick denne 31-åring att göra det han slutligen gjorde.

Vad hände under det år som skiljer mellan dansen på Le Sansas och massmördarens sista andetag?

På strandpromenaden i Nice var den inte den enda, eller ens viktigaste, frågan den här kvällen. Den här ljumma kvällen i Nice var istället en kväll full av sorg, minnen och mänsklig värme.

Alla gick där tillsammans. De såg varandra.

Möttes.

Utan rädsla.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 juli 2016.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *