Utestängda – av Europas nationalister

TOVARNIK/BUDAPEST. Taggtrådsstängsel byggs och flyktingar skyfflas runt mellan länder som brickor i ett politiskt spel. En spricka växer inom Europeiska unionen. Arbetet Globals utsända har varit på båda sidor av den ungerska gränsen.

Emen sitter på en dammig filt i skuggan av ett träd i småstaden Tovarnik i Kroatien, där världens kanske längsta busskö ringlar just nu. Hennes bror Ibrahim står en bit bort och håller deras plats i den kilometerlånga raden av människor.

Den står helt still.

– Tre dagar har gått sedan vi kom hit. Jag förstår inte varför de behandlar oss så här, säger Emen, och tar av sig de tonade pilotglasögonen.

Hennes ögon är trötta. Men där finns också något annat. En målmedvetenhet.

– Det finns en Abba-låt som heter ”I have a dream”. Det är därför jag är här. Jag vill leva min dröm, säger Emen när jag sätter mig ned i dammet bredvid henne.

Tomma vattenflaskor, skitiga filtar och några gamla plastförpackningar ligger utspridda på gruset runt oss.

Emen är klädd i en rutig blus och blåjeans. På huvudet bär hon matchande blå hijab. Hon är i fyrtioårsåldern och kommer från staden Quneitra vid Golanhöjderna i Syrien, inte långt från gränsen till Israel. Tidigare har hon arbetat som turistguide, men sedan inbördeskriget bröt ut 2011 är det inte längre möjligt.

– De dödar hoppet i mitt land. De tar vår framtid ifrån oss. Då talar jag om alla sidor i konflikten. Jag kan inte protestera mot regeringen, för då blir jag fängslad. Om jag går klädd så här, i jeans och blus, kan någon islamist föra bort mig, enbart för det. Elektriciteten försvinner i månader, vårt hus har bombats…

Hon tystnar.

– Jag vill leva i ett land som respekterar mig. Som respekterar min frihet. Min tro.

Runt oss står och sitter tusentals människor, som utgör en av de största folkvandringarna genom Europa sedan andra världskriget. Många är män. Men här finns också ett stort antal kvinnor. Barn leker mellan små tält, som några av familjerna fått av hjälporganisationer.

Men Emen har inga barn.

– Nej, tack gode gud för att jag inte är gift. Eller har barn. Att ha barn i Syrien i dag, det är att vara olycklig, säger hon.

Hennes bror Ibrahim sätter sig ned med oss. Han har lämnat ett par ryggsäckar i kön och bett en annan man vakta platsen.

– Vet du om de kommer att registrera oss i Ungern, om vi passerar där?

Frågan är viktig. Ibrahim och Emen är rädda att de ska bli tvungna att lämna sina fingeravtryck i Ungern, vilket kan göra det svårt att söka asyl i andra EU-länder på grund av den så kallade Dublinregleringen (se faktaruta).

Jag svarar att ingen här verkar veta det – inte ens busschaufförerna. Ibrahim lyssnar, skakar på huvudet och går tillbaka till kön. I Tovarnik är information hårdvaluta.

En vecka har hunnit gå sedan Emen och Ibrahim inledde sin resa. Först tog de sig till Turkiet. Sedan vidare med båt till den grekiska ön Lesbos, och så över till det grekiska fastlandet, in i Makedonien och slutligen Serbien.

Men där har den tidigare upparbetade rutten – den genom Ungern – klippts av. Den 15 september var den ungerska regeringen klar med sitt taggtrådsstängsel mot Serbien och då stängdes gränsen helt. Nya lagar gör det straffbart att korsa gränsen utan tillstånd. Armé och kravallpolis har stationerats vid övergångarna.

Som så många andra valde Emen och Ibrahim därför att resa in i Kroatien, istället för Ungern. Men nu har även Kroatiens norra grannland Slovenien dragit i nödbromsen. Ingen vet längre vad som gäller.

När Arbetet Global är i Tovarnik har över 20 000 personer anlänt på bara ett par dygn. Vid tågstationen står tusentals människor och spanar efter ett tåg som ingen vet när det kommer eller ska avgå. Afghaner, irakier, syrier och andra nationaliteter trängs på perrongen.

– Det är verkligen många här. Men jag hoppas att våra syriska pass hjälper oss, säger Emen.

Som resedokument är syriska pass i stort sett värdelösa. Men i asylprocessen kan de ironiskt nog vara viktiga. Åtminstone om man lyckas ta sig hela vägen fram till länder som Tyskland eller Sverige.

*

En bit från Emens filt står en grupp volontärer i gula västar och delar ut kläder, skor, och annat som flyktingarna har behov av. En av dem är 24-åriga Dimen Palani från Karlstad.

– Jag kom själv till Sverige som flyktingbarn, och kände att jag ville göra något. Så när en vän i Norge tipsade om att de tänkte åka ned hit, hängde jag på. Vänner på Facebook swischade in 15 000 kronor till mitt konto som jag nu köpt saker till flyktingarna för, berättar hon.

Volontärerna kommer från ett tiotal länder och arbetar nästan dygnet runt. Flera av dem uttrycker frustration över att FN och den kroatiska staten varit så långsamma med att sättaa igång hjälparbetet.

– De olika buden vad gäller gränser och rutter gör att flyktingströmmarna ändras hela tiden. Det går väldigt snabbt, och då krävs det att man reagerar på bara några timmar. Det är inte alltid så lätt, säger Ivan Usmiani, insatsledare för Röda Korset i Kroatien.

Dimen Palani. Foto: Estrella de la Reguera
Men den ungerske premiärministern Viktor Orbán bryr sig inte om sådana invändningar. Tvärtom, han har gett order om att dra taggtråd och bygga stängsel även längs gränsen till Kroatien och Rumänien. Orbán har tagit ledningen mot det han kallar EU:s ”suicidala liberalism”.

Med sig har han fått ett antal öst- och centraleuropeiska länder – främst Slovakien, Tjeckien och Rumänien – som motsätter sig tvingande flyktingkvoter inom EU, och anklagar Tysklands förbundskansler Angela Merkel för att ha skapat den nuvarande situationen genom att först signalera till syrier att de kan undantas från Dublinregleringen, och sedan tvärbromsa när flyktingströmmen ökade.

Denna högljudda högeropposition inom EU är än så länge för svag för att stoppa majoritetens beslut om flyktingkvoter. Men i flera länder i Öst- och Centraleuropa stundar det val, och nationalistpartier är på frammarsch.

Migrationen håller på att förvandlas till ett storpolitiskt spel, som i förlängningen handlar om hela EU:s framtid. Samtidigt skyfflas flyktingarna runt från ett mottagarland till ett annat, utan klara regler att förhålla sig till.

Efter några timmar får Emen och Ibrahim till slut sätta sig på sin buss. Vi misstänker att destinationen är Ungern. Så vi bestämmer oss för att köra den dryga timmen norrut mot den numera så välbevakade gränsen.

*

”Passport, please.” Jag räcker över mitt röda EU-pass och skymtar taggtråden som sedan några dagar ligger längs gränslinjen. Snart ska det också finnas stängsel här, enligt den ungerska regeringen.

Väl framme i Budapest möts vi av en märklig syn: västerländska turister som spatserar runt på den ungerska huvudstadens gator, till synes helt ovetandes om det drama som utspelar sig vid Ungerns landgränser.

Jag söker upp Anikó Bakoniy på människorättsorganisationen Hungarian Helsinki Committee, som följer utvecklingen i Ungern på nära håll. Inte minst de nya lagar som kan ge långa fängelsestraff för papperslösa migranter.

– De som har gripits när de passerat gränsen utan papper ställs inför rätta snabbt och deporteras – ofta samma dag. Men lagen är ny och det är svårt att veta hur den kommer att tillämpas. Det vi kan säga säkert är att det nu byggs en legal barriär, utöver den rent fysiska vid gränsen. Och avsikten från regeringens sida är tydlig: att neka inträde i Ungern för flyktingar och att neka dem skydd, säger Bakoniy.

Ungerns regering motiverar åtgärderna bland annat med att närmare 200 000 asylsökande kommit till landet enbart i år.

– Visst, det är en hög siffra. Men omkring 90 procent av dem reser vidare till ett annat land inom två veckor. Siffrorna visar alltså inte hur många som faktiskt finns i Ungern vid en viss given tidpunkt, säger Bakoniy.

Hon är kritisk till att Ungern numera betraktar Serbien som ett säkert tredje land, dit man enligt regeringen kan skicka tillbaka flyktingar.

– UNHCR avråder starkt från detta. Asylsystemet i Serbien fungerar inte, vilket även vi konstaterat i flera rapporter. Det Ungern i praktiken gör nu är att kriminalisera asylsökare, vilket är väldigt allvarligt.

*

”Den nya fronten går mot Kroatien”, braskar rubriken i en av Budapest dagstidningar.

På morgon-tv visas bilder på en migrant som deltagit i en sammanstötning vid gränsen – och över den ligger texten ”terrorist”.

– Vi är utsatta för en invasion, sade Ungerns utrikesminister nu i veckan.

Premiärminister Viktor Orbán var inte mycket mer diplomatisk.

– Muslimer lägger större vikt vid familj, barn och sammanhållning. Därför kommer de att bli fler än vi. Det är enkel matematik.

Uttalanden som dessa gjordes förr bara på den yttersta högerkanten. Men nu kommer de plötsligt från regeringschefer i EU; även Slovakiens premiärminister har krasst förklarat att man inte vill se muslimska invandrare.

I förhandlingarna om ett nytt kvotsystem för flyktingmottagande inom EU har denna radikalisering höjt insatserna. Viktor Orbán har lyckats samla delar av Öst- och Centraleuropa bakom sig för att försöka stoppa det han menar är en oacceptabel inskränkning av den nationella suveräniteten.

Tyskland och Sverige fick trots det igenom ett kvotsystem i en omröstning den 22 september – efter att ha tyskarna låtit antyda att EU:s stödpengar till vissa länder i Central- och Östeuropa kan dras in. Men oklarheten kvarstår kring hur bindande åtagandena är, och hur de ska kunna utvidgas efter hand.

*

– Folk var på väg att tröttna på Orbán. Men flyktingkrisen räddade honom. Om han kan hålla debatten vid liv, förhala och bråka fram till 2018, så har han stora chanser att bli omvald, säger Balazs Nagy Navarro när vi möts på ett kafé i Budapest.

Han är en av de kritiska rösterna i Ungern – de som hörs alltmer sällan i de statsägda medierna.

2011 var han nyhetschef och ordförande i en fackförening för anställda på den ungerska statstelevisionen. Men när han protesterade mot den tilltagande politiska vinklingen av nyheterna fick han helt sonika sparken.

– Sedan dess har allt blivit värre i den statliga teven. Numera är det hundra procent propaganda. Ta flyktingkrisen: man frammanar bilden av flyktingar som hot, att det finns terrorister bland dem, att de tar folks jobb, och så vidare. Helt i linje med regeringens retorik. Och det blir aldrig någon diskussion, det är alltid samma entoniga visa, säger Nagy Navarro.

Protesterar inte någon?

– Oppositionen här i landet är skräp, om du ursäktar ordvalet. Fackföreningsrörelsen, å sin sida, har försvagats och är fragmenterad. Bara omkring 20 procent är organiserade. Efter de nya arbetsmarknadslagar som regeringen infört är det i praktiken omöjligt att strejka i offentlig sektor. Det krävs en överenskommelse om ”minimiservice” mellan parterna. Och arbetsgivarna kräver nästan alltid att 90 procent av servicen inte ska påverkas – vilket gör strejkvapnet meningslöst, säger Nagy Navarro.

Det enda reella politiska hotet mot Orbán och hans regeringsparti Fidesz i dag tycks komma från höger. Fascistpartiet Jobbik är nu landets andra största politiska kraft. I en ny opinionsmätning får det 14 procent av väljarstödet. Samtidigt faller Ungern i organisationen Freedom House globala index över demokrati och fri- och rättigheter.

*

”Är det okej om jag röker?”

Gáspár Miklós Tamás slår eld på en tändsticka och puffar på en cigarrstump. Vi sitter i hans privata bibliotek, där böcker ligger huller om buller. Tamás har varit en av Ungerns mest kända intellektuella sedan 1989, då han var en tongivande dissident under kommunistregimen.

På den tiden kände han personligen Viktor Orbán och stod sida med sida på barrikaderna med honom. De var båda övertygade liberaler.

– Orbán var redan då en stor politisk talang. Men 1991 svängde han till höger och fann nationalismen.

Denna ideologi tog han sedan med sig in i regeringspalatset när han kom till makten 2010.

– Han tror på det han säger. Men det här är inte den gamla sortens civila nationalism. Det är etnisk nationalism, ”etnicism”, vilket är mycket farligare, säger Tamas – som själv numera kallar sig marxist.

Svaret på uppsvinget för vår tids nationalism måste vara att återupptäcka upplysningens idéer om människors lika värde och universella rättigheter, menar Tamas, som beskriver detta upplysningsprojekt som oavslutat. Han hävdar att flyktingarnas vandrande över gränser rent av kan ses som ett slags politiskt motstånd.

– De förstår instinktivt att de har rättigheter, oberoende av medborgarskap. Och de har rätt, tycker jag. Antingen är rättigheter universella eller så är de inte rättigheter. För rättigheter som inte är universella, det är privilegier.

Jag nämner situationen i Sverige. Att det pågår en diskussion inom fackföreningsrörelsen om hur man bäst förhåller sig till ett parti som Sverigedemokraterna.

– Ni måste bli medvetna om faran, bli mer militanta, aktivera er! Det har aldrig funnits någon form av rasism eller chauvinism som har gynnat arbetarklassen. Problemet för högern har alltid varit hur man ska få majoriteten att rösta mot sitt eget intresse. Och lösningen för dem har alltid varit olika varianter av nationalism och rasism.

Men han konstaterar att vinnaren i Ungern är Orbán – åtminstone på kort sikt.

– Här är allt åter till det normala. De västerländska turisterna spatserar runt i stan. Tågen går till Wien. Migranterna är borta från Keleti-stationen. Mr Órban har vunnit. Och han har aldrig varit så populär.

*

På kvällen googlar jag ”Quneitra” i Syrien. Jag tänker på Enem, och hennes flykt genom Europa.

På nyhetssajter läser jag att den al-Qaida-allierade al-Nusra-fronten genomför en offensiv runt hennes hemstad sedan i juni.

I augusti bombades Quneitra av Israels flygvapen, som en repressalie för en raketbeskjutning över gränsen.

Syriska regeringstrupper har bombat området så sent som nu i veckan. ”Minst sju fiendefordon förstörda”.  ”Många döda.” Inga fler detaljer.  Några oberoende journalister finns inte på plats, på grund av säkerhetsriskerna.

*

[Hej Emen, jag är den svenska journalist som intervjuade dig i Tovarnik för två dagar sedan. Jag skriver bara för att höra om allt är ok. Tog bussen er till Ungern till slut? Blev ni väl behandlade? Skickades ni vidare till Österrike (jag har läst att många gjort det)? Berätta gärna hur det är med er. /Erik]

*

Mobilen plingar till.

Det är ett mejl från Emen.

[God morgon Erik.]

Hon skriver att hon anlänt till centraleuropeiskt land. Att hon tagit sig förbi Ungern. Att hon kanske kommer att söka i asyl i Sverige.

ERIK DE LA REGUERA

Fakta: Ungern

Statsskick: republik

Befolkning: 9,9 miljoner

Språk: Ungerska

Valuta: Forint

Officiellt språk: ungerska

Politik: Premiärminister Viktor Orbán, 52, och hans parti Fidesz har suttit vid makten sedan 2010. Det har successivt utökat kontrollen över samhällslivet, och blivit allt mer nationalistiskt och konservativt orienterat. I valet 2014 fick Fidesz 44,5 procent av rösterna, vilket ändå ledde till en tydlig majoritet i parlamentet, på grund av Ungerns valsystem. Oppositionen består i första hand av det högerextrema partiet Jobbik – som ideologiskt inte står alltför långt ifrån Fidesz – och socialistpartiet, som för tillfället bara har stöd av omkring 10 procent av väljarkåren.

Fakta: Syriska pass

Ett pass från Syrien är inte mycket värt som resedokument i dag. EU:s medlemsländer har visumkrav som gör att det är i praktiken omöjligt för flyktingar att resa legalt. Då antalet kvotflyktingar som tas emot av EU-länderna är så lågt, leder det till att de flesta som vill ta sig till ett säkert land i Europa måste resa utan tillstånd över gränserna. I asylprocessen i länder som Tyskland och Sverige kan det dock vara värt mycket att ha ett syriskt pass.


 

Publicerad i Arbetet Global 25 september, 2015.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *