CARACAS. Venezuela är i dag mer polariserat än på mycket länge. Hugo Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro segrade med hårfin marginal i valet, men han gör bäst i att spänna fast säkerhetsbältet, för den första tiden vid makten kommer att bli skakig.

Marginalen blev 1,6 procent­enheter. 250 000 röster. Så stor – eller liten – blev segern för socialisten Nicolás Maduro i söndagens presidentval i Venezuela. Åtminstone om man ska tro valmyndigheten, vilket det är många inom oppositionen som inte längre gör.

– Vi kräver en fullständig omräkning av rösterna. Våra interna beräkningar ger ett annat resultat, sade oppositionens kandidat Henrique Capriles natten till måndagen.

Formuleringen som han använde sedan var skarp:

– Freden i det här landet beror på om sanningen kommer fram eller ej!

Socialistpartiet PSUV:s kandidat Nicolás Maduro reagerade starkt på uttalandet och uppmanar nu sin motståndare att respektera folkviljan:

– Visst kan vi räkna om rösterna. Vi har inget att dölja. Men för Guds skull, acceptera valresultaten, som vår comandante Chávez skulle ha gjort.

Det mesta tyder på att en lång och bitter strid väntar i Venezuela. Oppositionen lär ägna de närmaste dagarna och veckorna åt att dokumentera alla tänkbara oegentligheter under valdagen, även om det är osannolikt att de lyckas ändra på själva utgången.

Troligen kommer oppositionen också senare att försöka organisera en folkomröstning om att återkalla Maduros mandat och utlysa nyval.

Tillsammans kan det göra Maduros första månader vid makten rejält skakiga, vilket är det sista han behöver med tanke på landets redan prekära ekonomiska situation. Regeringen har tvingats devalvera valutan två gånger de senaste månaderna, vilket bidragit till ökade obalanser i ekonomin.

– Smör är lika värdefullt som guld numera, säger bagaren Mario Ocampo till mig med ett uppgivet leende i stadsdelen Altamira.

Även mjölk och majsmjöl är svårt att komma över, vilket i första hand beror på de priskontroller som regeringen infört.

Med det sagt är Maduro ändå en president med stort folkligt stöd. Hans frånvaro av karisma har hittills kompenserats av det enkla faktum att Hugo Chávez utsåg honom till sin efterträdare inför den sista och ödesdigra operationen i december förra året.

Att så många är lojala mot Chávez ända in i döden har inte enbart sin grund i sentimentala skäl, utan även i att många fattiga upplever att de fått det betydligt bättre under hans år vid makten. Den extrema fattigdomen halverades och analfabetismen nära på utrotades.

Men Maduro riskerar att förlora även inbitna chavistas stöd om han inte löser två akuta utmaningar: a) få bukt med brottsligheten och de snabbt stigande mordtalen i landet och b) få slut på de ständiga elavbrotten.

Utanför Caracas är elavbrott en närmast daglig företeelse. Det är något många venezuelaner har svårt att förstå, eftersom de bor i ett land som har 18 procent av världens samlade oljereserv.

Oppositionen kräver också större maktdelning och att socialistpartiet släpper sitt monopol över statsapparaten – men det lär Maduro knappast hörsamma.

Erik de la Reguera

Rädsla för att politisk strid ska urarta till våldsamheter

CARACAS. Vrede, oro, glädje, sorg. Dagen efter valrysaren i Venezuela låg känslorna precis under ytan hos många av invånarna i landet. Och såväl bland oppositionella som regeringsanhängare finns en påtaglig rädsla för att den politiska striden ska urarta i våldsamheter.

– Jag känner mig så otroligt frustrerad och maktlös. Mina vänner säger att vi måste protestera, men vi vet inte på vilket sätt, säger 60-åriga Zoila Arreaza, som är musiklärare på en skola i den fattiga Caracasförorten Petare.

Hon har hunnit sova några timmar efter den nervkittlande valvakan när DN träffar henne, men hon har fortfarande svårt att acceptera att hennes kandidat Henrique Capriles förlorat med bara en dryg procentenhet mot socialisten Nicolás Maduro.

Capriles vägrade i söndags acceptera valresultatet och har krävt en omräkning av rösterna.

– Själva valsystemet tror jag fun­gerar bra, för jag har själv varit val­observatör. Men det var en hel del oegentligheter inför valet. Bland annat stängde regeringen gränsen till grannländerna för en vecka sedan för att hindra de venezuelaner som bor där från att rösta. De som låg på sjukhus hindrades från att ta sig till vallokalerna. Och jag tror att regeringen kan ha manipulerat vallängden, för jag har med egna ögon sett hur kubaner som bara varit här i några dagar fått röstkort, säger Zoila Arreaza.

– Jag är orolig att det här kan urarta i våld. Själv vill jag förstås se en fredlig lösning, men jag vet att det finns folk på båda sidor som inte drar sig för att ta till vapen, säger hon.

En bit bort står 33-årige Santiago Suarez och säljer bananer av den sort som ofta skivas och steks i Venezuela – och som kallas maduro. I söndags röstade Santiago på socialistpartiets kandidat med samma namn.

– Valet gick rätt till! Och jag är lättad över att vi vann, även om det blev alldeles för jämnt. Inte alls som de storsegrar som Chávez brukade ta hem. Nu måste regeringen ta till hårdhandskarna, för annars kan högern få för sig något, säger Santiago Suarez, som röstat på socialistpartiet i vartenda val sedan han blev myndig.

– Jag har sett hur de mest behövande fått hjälp under de här åren, och det är något jag tycker om. Ja, även jag märker skillnad i vardagen. Tidigare hade jag aldrig råd att äta lunch, men tack vare att regeringen subventionerar majsmjöl och andra basvaror så finns det alltid mat på bordet numera, säger han.

– När det inte är slut i butikerna, förstås, för det är stor efterfrågan, lägger han till.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 16 april 2013.

CARACAS. När Venezuela går till presidentval i dag växer oron för ett våldsutbrott i landet. Hugo Chávez död lämnade ett makt­vakuum efter sig, och extremister på båda sidor har i mer eller mindre förtäckta ordalag hotat med att inte acceptera valresultatet.

– Försvinn härifrån!

– Men vi är journalister från Sverige …

– Hör du dåligt? Måste jag bli våldsam?

Den rödklädde mannens hand rör sig mot ett föremål som han har instoppat i byxlinningen under t-tröjan. Bakom honom närmar sig flera män med snabba steg.

– Vi gillar inte utländska journalister. Ge er av! Och få nu inte för er att ta några bilder, för då jävlar …

Några sekunder senare är vi på väg nedför trapporna igen, genom den stora och fattiga förorten 23 de Enero i västra Caracas.

De rödklädda följer efter oss och skriker förolämpningar så fort vi kastar en blick bakåt. Och när vi passerar en äldre dam i trappan väser hon ”kackerlackor!”

Den del av förorten som vi just har blivit utkastade från kallas La Piedrita. Den är tillhåll för en av de mest hårdföra falangerna inom chavismen, vars ledare förklarat att de inte kommer att acceptera en förlust i söndagens presidentval. Det rör sig om en grupp som säger sig vara förberedd för ett gerillakrig – och som i praktiken är tolererad av statens institutioner.

En del av invånarna i La Piedrita är samtidigt medlemmar i den ”bolivariska” milis som Hugo Chávez lät skapa 2005. Den mönstrar tiotusentals man, är löst knuten till armén och var fram till Chávez död i mars enbart underställd honom själv. Men efter ”El Comandantes” bortgång är ordergången betydligt mindre självklar.

Socialistpartiets nye ledare och kandidat till presidentposten, Nicolás Maduro, har sagt att han kommer att acceptera en förlust, om det skulle bli utfallet.

Men bland de mer radikala gräsrötterna är misstron mot oppositionsledaren Henrique Capriles stor.

– De som bor i La Piedrita är oroliga för att förlora allt det som Chávez gav oss. Den fria närsjukvården, utbildningen, bostäderna. Själv anser jag att vi måste respektera valresultatet vilket det än blir, men jag förstår att det finns en oro och ett motstånd, säger den 53-åriga Rubia Elena Rondón, som även hon är medlem i den bolivariska milisen, fast i en annan stadsdel.

– Jag ber till Gud att allt ska gå lugnt till. Men det känns som om vad som helst kan hända. Och högern förbereder säkert något, lägger hon till.

I en mer välmående del av staden möter vi den 22-årige juriststudenten Junior Guerrero. Han sydde igen sin mun i en studentprotest mot regeringen nyligen och har precis sprättat upp stygnen.

Den som han kommer att rösta på, oppositionsledaren Henrique Capriles, har lovat acceptera val­resultaten.

Men Junior Guerreros ord ger intryck av att det ändå kan bli oroligt efter valet – och särskilt om segermarginalen blir liten:

– Socialistregeringen har steg för steg förstört landet och dess institutioner. Så om valet inte genomförs enligt regelboken – och statliga resurser och medier har ju redan använts på ett otillbörligt vis – är jag beredd att göra vad som helst för att rädda vår författning. Jag är redo att dö för mitt land! utbrister han.

Erik de la Reguera

President i 14 år

Hugo Chávez var Venezuelas president åren 1999–2013. Han var en centralgestalt i den vänstervåg som svepte fram över Sydamerika under 2000-talet och stöttade ekonomiskt många av de andra vänsterregeringarna i regionen.

Venezuelas stora oljeintäkter gjorde det möjligt för honom att skapa stödprogram till fattiga, samtidigt som institutionerna i landet politiserades alltmer och rättsväsendet förlorade sitt oberoende.

Chávez avled den 5 mars i år i sviterna av en cancersjukdom vars exakta diagnos fortfarande är hemligstämplad.

Kandidaterna

Nicolás Maduro, 50, blev utsedd till Socialistpartiets kandidat av Hugo Chávez strax före dennes bortgång.

Maduro vill hålla fast vid den statligt dominerade ekonomin och ge nya lokala makt­organ större makt.
Henrique Capriles

Henrique Capriles, 40, är oppositionens kandidat, med starka privata intressen i ryggen.

Lovar höjd minimilön och hårdare kamp mot brottsligheten. Vill bevara regeringens stödprogram till fattiga, men är kritisk till korruptionen och den bristande maktdelningen i Venezuela.

–

Publicerat i DN den 14 april 2013.

CARACAS. Hugo Chávez är död men hans ande svävar över valrörelsen i söndagens presidentval i Venezuela. I opinionsmätningarna leder Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro.

Svetten rinner nedför tusentals offentliganställdas nackar i den 32-gradiga hettan utanför presidentpalatset Miraflores.

Mötesdeltagarna har fått röda t-tröjor och ”ledigt” från jobbet för att komma och lyssna på interimpresidenten och socialisten Nicolás Maduro.

– Jag är Chávez ”son”! Han utsåg mig till sin efterträdare. Så låt oss nu fullfölja det som El Comandante påbörjade, kamrater! ekar Maduros röst från scenen längst fram.

Responsen är långt ifrån den som Chávez brukade få när han levde. Maduro saknar sin företrädares karisma och ger den här dagen ett närmast tafatt intryck, där han står och vevar med högernäven inför det röda folkhavet.

Men i opinionsmätningarna leder han ännu med mellan fem och femton procentenheter före oppositionens kandidat Henrique Capriles. Förklaringen finns i det som denne 50-årige före detta busschaufför och fackföreningsledare representerar, snarare än i hans person.

– Ingen kan mäta sig med Chávez. Men Maduro vet vad det innebär att leva i fattigdom, säger den 30-åriga Vanessa Torrealba till DN i folkhavet.

Hon arbetar på Mercal, en kedja av subventionerade matvarubutiker i fattiga förorter som socialistregeringen skapade för tio år sedan. Då gjorde höga oljepriser satsningar på vuxenutbildning, närsjukvård, bostadsbyggande och andra stödprogram möjliga.

Tillsammans har det lett till att ojämlikheten minskat och att Venezuela tagit stora kliv uppåt på FN:s index för mänsklig utveckling.

Men det finns också en annan förklaring till Maduros ledning: hans partis fusion med statsapparaten.

Antalet offentliganställda i Venezuela har fördubblats till 2,5 miljoner de senaste åren, och det finns gott om vittnesmål om en intern arbetskultur som kräver absolut lojalitet mot partiet.

– Socialisterna använder sig skamlöst av staten för att mobilisera väljare. Maduro står ofta i timtal och talar i alla tv-kanaler samtidigt, och offentliganställda är rädda för att rösta ”fel”. Förutsättningarna i valet är helt enkelt inte rättvisa, säger journaliststudenten Vanessa Eisig.

Hon stöder oppositionens kandidat Henrique Capriles och deltar tillsammans med ett fyrtiotal andra studenter i en tältprotest i Caracas. De har utsatts för flera angrepp.

– Sex stora bilar och hundratals motorcyklar med socialister kom hit i måndags kväll. De sköt i luften, slog oss med järnrör och kastade sten och flaskor, berättar 22-årige Junior Guerrero, som säger sig ha skadats i sammandrabbningen.

– Studentrörelsen är en sten i skon för dem. De vill tysta oss, fyller Vanessa Eisig i.

Angreppen på studenterna har fördömts av Chávez ”kronprins” Nicolás Maduro. Han kallar dem ”en provokation av inhyrda legoknektar från Centralamerika”, vars mål sägs vara att destabilisera Venezuela inför valet. Men frågan är om inte det största hotet mot Maduros valseger är hans egna uttalanden.

I förra veckan påstod han på fullt allvar att han mött Hugo Chávez i en liten fågels skepnad – och att denna fågel ska ha visat honom sitt gillande genom att cirkla tre gånger runt hans huvud.

– Den där fågeln verkar ha flugit in i Maduros mun och tagit sig upp i hans hjärna, sade oppositionens kandidat Henrique Capriles syrligt i en kommentar.

När DN talar med människor i Caracas fattigare områden, finns också vissa tecken på att valvinden kan vara på väg att vända.

– Det där med fågeln blev för mycket för mig. Jag har alltid röstat på Chávez tidigare, och min faster fick sin bostad tack vare honom. Men jag litar inte på Maduro, säger Yoana Buenamende, som har ett litet gatustånd i stadsdelen Los Perros.

– Många av dem jag känner har ändrat sig de senaste dagarna. Så jag tror faktiskt att Capriles har en liten chans att vinna, säger hon.
Fakta. Kandidaterna

Nicolás Maduro, 50, är det regerande Socialistpartiets kandidat. Han utsågs till efterträdare av Hugo Chávez innan denne reste till Kuba för sin sista och ödesdigra operation strax före jul förra året. Lovar att följa Chávez exempel, hålla fast vid den statligt dominerade ekonomin och samordna kampen mot brottsligheten.

Henrique Capriles, 40, är den enade oppositionens kandidat, med starka privata intressen i ryggen. Försöker knappa in på Maduro genom att lova höjd minimilön och kamp mot brottsligheten. Vill bevara regeringens ”misiones”, de populära stödprogrammen till fattiga, men är kritisk till den bristande maktdelningen i Venezuela.

Erik de la Reguera

Kandidaterna

Nicolás Maduro, 50, är det regerande Socialistpartiets kandidat. Han utsågs till efterträdare av Hugo Chávez innan denne reste till Kuba för sin sista och ödesdigra operation strax före jul förra året. Lovar att följa Chávez exempel, hålla fast vid den statligt dominerade ekonomin och samordna kampen mot brottsligheten.

Henrique Capriles, 40, är den enade oppositionens kandidat, med starka privata intressen i ryggen. Försöker knappa in på Maduro genom att lova höjd minimilön och kamp mot brottsligheten. Vill bevara regeringens ”misiones”, de populära stödprogrammen till fattiga, men är kritisk till den bristande maktdelningen i Venezuela.

–

Publicerat i DN den 12 april 2013.

MEXICO CITY. Vatikanen gick i går till motangrepp mot dem som anklagat den nyutnämnde påven Franciskus för att ha varit medskyldig till övergrepp i militärjuntans Argentina på 1970-talet.

– Detta är en ren förtalskampanj, orkestrerad av samma gamla antikyrkliga vänster som alltid. Det har aldrig förts fram någon trovärdig anklagelse mot påven. Tvärtom finns det åtskilliga vittnesmål om hur mycket Franciskus gjorde för att skydda och hjälpa människor under militärdiktaturen, sade Vatikanens talesman Federico Lombardi.

Påven ledde Jesuitorden i Argentina i slutet på 1970-talet, då upp till 30 000 människor kidnappades och mördades av militära dödspatruller. Anhöriga till offren har anklagat honom för att ha tigit och vänt bort blicken från diktaturens brott. Franciskus försvarar sig med att han hela tiden gick en delikat balansgång i kontakterna med regimen, medan han i hemlighet försökte hjälpa och gömma flyktingar.

Den argentinske journalisten Horacio Verbitsky har tidigare pekat ut Franciskus som ansvarig för kidnappningen av två jesuitpräster 1976, men utan att några rättsligt bindande bevis presenterats. De båda jesuitprästerna utsattes för tortyr under fem månaders tid, innan de frigavs.

En av dem – Francisco Jalics – är fortfarande i livet. I går skrev han i ett uttalande att han talat med påven om det som hänt, försonats med händelserna och bestämt sig för att lägga dem bakom sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 16 mars 2013.

MEXICO CITY. Valet av den nya påven Franciskus väcker starka känslor i Argentina. Han har anklagats för att genom sin tystnad i praktiken gett sitt stöd till militärdiktaturen på 1970-talet. Men några konkreta bevis för brott finns inte och påven fick i går stöd av fredspristagaren Adolfo Pérez Ezquivel.

–Jag kan inte tänka mig ett sämre val av påve. För någon som jag, som satt fängslad och torterades under militärdiktaturen, känns det här som ett hån, säger svensk-argentinske Eduardo Grutzky till DN.

Hans åsikt är talande för den polarisering som valet av den 76-årige argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio till påve har lett till i Argentina. Medan en del av befolkningen firat på gator och torg i något som liknat nationalistisk yra, har andra lyft fram Bergoglios påstådda band till militärdiktaturen (1976–83) och spridit bilder på sociala nätverk av honom och diktatorn Jorge Rafael Videla tillsammans.

Upp till 30 000 människor ”försvann” och mördades under diktaturåren i Argentina. Bergoglio ledde Jesuitorden i landet under denna tid men har hävdat att han inte insåg vidden av övergreppen förrän flera år senare. Nyligen avslöjades det dock att han i själva verket blivit informerad om morden och de hemliga tortyrcentralerna bara ett par månader efter kuppen.

– Det fanns en konflikt även inom kyrkan. Många präster och biskopar som tillhörde den befrielseteologiska inriktningen i kyrkan fängslades eller mördades. Bergoglio tillhörde den andra sidan, de som i praktiken gav sitt stöd till militären, säger Eduardo Grutzky, som i dag är svensk medborgare men som satt fängslad i sju år för sin vänsteraktivism.

Men åsikterna om Bergoglio går isär. Han har försvarat sig med att han gick en balansgång under juntatiden och i själva verket gömde en rad flyktingar. Han ska också ha hjälpt en ung man att fly landet genom att ge honom sina id-handlingar.

Ändå tycker Eduardo Grutzky att han gjorde för lite:

– Officerarna som förhörde och torterade mig motiverade ofta sina brott med att de företrädde ”den kristna och västerländska traditionen”. De kämpade mot ”antikrist”, kommunismen, och ansåg sig ha kyrkans välsignelse. Bergoglios uttalanden bidrog till det ideologiska och spirituella stöd som de kände, säger han.

Bergoglio har även anklagats för direkt inblandning i militärens kidnappning av två jesuitpräster. Men några konkreta bevis har inte kunnat läggas fram – varken för detta eller andra brott. Påven bedyrar själv sin oskuld – och i går kväll fick han stöd i det av den argentinske människorättsaktivisten och fredpristagaren Adolfo Pérez Esquivel:

– Det fanns biskopar som stödde diktaturen. Bergoglio var inte en av dem. Men han hade inte heller modet att delta i kampen för mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 15 mars 2013.

MEXICO CITY. En vecka efter president Hugo Chávez död är valrörelsen i full gång i Vene­zuela. Nyval har utlysts till den 14 april – och oppositionen vä­d­rar för första gången på länge en reell möjlighet till seger.

– I förra valet ställdes jag mot en hel statsmakt. Men den här gången är det annorlunda. Nu står det mellan Nicolás och mig. Och i valrörelsen kommer jag att konfrontera hans lögner. Jag undrar till exempel hur länge Hugo Chávez hade varit död innan vi fick reda på det, sade Henrique Capriles, sedan hans kandidatur för oppositionen registrerats av valmyndigheten i måndags.

Den 39-årige Capriles fick 44 procent av rösterna i valet förra året. Hans relativa ungdom gör att han ses som obefläckad av den tid av vanstyre som präglade landet innan Chávez kom till makten 1999. Och hans löfte om att bevara de ”misiones” som gett fattiga områden gratis sjukvård och alfabetiseringsprogram har gett Capriles stöd även i mindre bemedlade stadsdelar.

Men historien förföljer honom. Capriles anklagas för att under sin tid som borgmästare i Baruta – direkt eller indirekt – ha hjälpt de kuppmakare som i april 2002 tvingade bort den demokratiskt valde Hugo Chávez från makten under ett drygt dygn.

Det försöket till statskupp stöddes av de största privata tv-kanalerna i landet, vilket förklarar Chávez och hans handplockade arvtagare Nicolás Maduros misstro mot medie­bolagen, liksom de skärpta medielagar som följt sedan dess.

Samtidigt har kuppförsöket med åren också förvandlats till en del i chavismens egen kosmologi, och ofta använts som förevändning för politiseringen av rättssystemet eller inskränkningarna av pressfriheten. Att datumet för presidentvalet satts till den 14 april, årsdagen av när Hugo Chávez triumferande återvände till presidentpalatset Miraflores efter kuppen, är med andra ord knappast någon slump.

– Jag är inte Chávez, men jag är hans politiske son. Och vi kommer att fortsätta satsa på de fattigaste! sade Nicolás Maduro i helgen inför jublande anhängare.

Väl medveten om att korruptionen och de senaste årens ökande kriminella våld kommer att vara en viktig valfråga för oppositionen, lade han till:

– Brottsligheten är en följd av kapitalismens mentalitet. Vi kommer att intensifiera avväpningsprogrammen och skapa ett särskilt korruptionsbekämpande organ med stora befogenheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 13 mars 2013.