Avgörande steg taget mot fredsavtal

TUMACO. Ett första, historiskt delavtal har nåtts i fredsförhandlingarna mellan Farcgerillan och regeringen i Colombia. Hoppet växer nu om att det ska gå att ett slut på den halvsekellånga konflikten, som krävt tiotusentals människoliv och tvingat flera miljoner på flykt.

”Vi har nått ett första avtal i förhandlingarna och det vi har kommit överens om kommer att bli början på en radikal omvandling av landsbygden i Colombia, både vad gäller social rättvisa och demokrati.”

Det beskedet gav den marxistiska Farcgerillan och den colombianska regeringen vid en gemensam presskonferens i Kubas huvudstad Havanna natten till måndagen.

Detaljerna i avtalet är fortfarande oklara, men enligt de båda sidornas förhandlare innebär det bland annat en stor jordreform och ökat stöd till småjordbrukare i form av infrastruktursatsningar, billigare och mer lättillgängliga lån och tillgång till bättre utbildning och sjukvård.

Efter nära 50 år av väpnad konflikt ser därför ett definitivt fredsavtal ut att vara närmare än på mycket länge.

– Det här är väldigt viktigt för det visar att fredsprocessen inte har strandat, som en del hade fruktat. Det är också positivt att den modell med storjordbruk och industriell produktion – som regeringen satsat på de senaste åren – nu ser ut att kompletteras av stöd till småbönder och möjlighet för internflyktingar att återvända hem, säger Marco Romero, chef på människorättsorganisationen Codhes i Colombia.

Förhandlingarna har pågått i sex månader bakom lyckta dörrar och före söndagens besked hade inte några som helst konkreta resultat visats upp. Med nästa års presidentval i snabbt antågande fanns farhågor för att president Juan Manuel Santos skulle välja att lägga dialogen på is för att inte riskera sina möjligheter till omval.

Men i går twittrade en påtagligt nöjd Santos: ”Vi firar detta fundamentala steg mot ett slut på konflikten.”

– Som jag ser det var det här den största stötestenen. Jag tror att de övriga punkterna på agendan blir lättare att komma överens om, säger Marco Romero till DN.

De fyra frågor som återstår rör oppositionens rättigheter och möjlighet till politiskt deltagande, rättvis kompensation till konfliktens offer, en effektiv demobilisering av gerillan och – inte minst – den illegala drogindustrin.

Den sista punkten är särskilt känslig, eftersom många av Farcgerillans tusentals män numera är djupt inblandade i såväl illegal kokaodling som framställning av kokain.

Erik de la Reguera

”Mitt liv slogs sönder av Farcgerillan”

TUMACO. Omkring fyra miljoner människor har drivits från sina hem de senaste årtiondena i Colombia. En av dessa internflyktingar är Cynthia, 42 år, som tvingades fly hals över huvud när Farcgerillan kom till hennes by för elva år sedan.

Cynthia knyter näven när jag frågar varför hon tvingades fly.

– De dödade min man. De slog sönder mitt liv. Jag ville bara lägga mig ned och dö där bredvid honom när jag såg kroppen på marken. Vi var så lyckliga innan dess. Men vi människor har mer kraft inom oss än vi anar. Det jag har gjort sedan dess har jag gjort för barnen, säger hon.

Det var 2002 som Farcgerillan anlände till hennes by i bergen i södra Colombia. Cynthia och hennes man drev en liten restaurang i byn och hade just fått sitt fjärde barn. När jag frågar vad gerillan ville öppnar Cynthia försiktigt handen igen.

– Äh, de ville bara åt kokan. I vår by – som i så många andra – har många av bönderna odlat koka, för det ger mer betalt än om man odlar majs, bönor eller ananas. Man blir inte rik. Verkligen inte. Men det finns flera fördelar: busken är tålig och uppköparna kommer direkt till dig, så du slipper transporten, säger Cynthia, som inte vill uppge sitt efternamn av rädsla för repressalier.

Hon fick aldrig reda på exakt varför hennes man dödades. Det enda hon vet är att han blev kallad till en gerillaledares läger och blev ihjälskjuten på vägen dit. Och ett par dagar senare var hon och barnen – två pojkar och två flickor – på flykt.

De tog sig till den närliggande hamnstaden Tumaco, där Cynthias svärmor bor.

– Vi fick bo hos hennes familj. De tog hand om oss – men det var väldigt trångt och jobbigt psykiskt. Så när jag hörde att det pågick en jordockupation här i Nuevo Milenio tog jag en machete, ett tält, lite kläder och åkte hit.

I dag har hon byggt ett litet skjul av plankor och korrugerad plåt på marken i denna kåkstad, som växte upp för sju år sedan. Området saknar rinnande vatten och avlopp. Men det är ändå stor skillnad mot när hon först kom hit.

– Det här var ett mangroveträsk, fullt av läskiga insekter. Det var väldigt tufft. Myggen terroriserade barnen, vi hade knappt mat för dagen och det gällde att hålla ögonen öppna för enorma tusenfotingar, som kan få en hel arm att domna bort om de biter dig.

De delade den verkligheten med flera hundra andra colombianer under ockupationen. Nästan alla var – och är – internflyktingar som drivits på flykt på grund av kokan. En del var offer för Farc, and­ra för högermiliser som AUC eller Los Rastrojos, och ytterligare en del hade tvingats lämna sin mark sedan regeringens besprutningsplan gjort jorden omöjlig att bruka.

I dag har Cynthia arbete som hembiträde i en välbärgad familj. Lönen räcker inte ens till mat månaden ut, så för att dryga ut kassan virkar hon mössor och annat hantverk och säljer dem på marknader. I likhet med omkring fyra miljoner andra internflyktingar vet hon att mycket står på spel i fredsförhandlingarna.

– Visst, vi får se. Men ibland känns det som om det här aldrig tar slut. Här i Nuevo Milenio har gerillan också män, liksom högermiliserna och andra brottssyndikat. De utövar utpressning mot dem som försöker driva butiker, tvångs­rekryterar ungdomar och tvingar in unga flickor i prostitution. Jag har sänt min äldsta dotter till en annan stad för att skydda henne, säger hon innan vi skils åt.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 maj 2013.