Maduro kan vänta sig en skakig start som president

CARACAS. Venezuela är i dag mer polariserat än på mycket länge. Hugo Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro segrade med hårfin marginal i valet, men han gör bäst i att spänna fast säkerhetsbältet, för den första tiden vid makten kommer att bli skakig.

Marginalen blev 1,6 procent­enheter. 250 000 röster. Så stor – eller liten – blev segern för socialisten Nicolás Maduro i söndagens presidentval i Venezuela. Åtminstone om man ska tro valmyndigheten, vilket det är många inom oppositionen som inte längre gör.

– Vi kräver en fullständig omräkning av rösterna. Våra interna beräkningar ger ett annat resultat, sade oppositionens kandidat Henrique Capriles natten till måndagen.

Formuleringen som han använde sedan var skarp:

– Freden i det här landet beror på om sanningen kommer fram eller ej!

Socialistpartiet PSUV:s kandidat Nicolás Maduro reagerade starkt på uttalandet och uppmanar nu sin motståndare att respektera folkviljan:

– Visst kan vi räkna om rösterna. Vi har inget att dölja. Men för Guds skull, acceptera valresultaten, som vår comandante Chávez skulle ha gjort.

Det mesta tyder på att en lång och bitter strid väntar i Venezuela. Oppositionen lär ägna de närmaste dagarna och veckorna åt att dokumentera alla tänkbara oegentligheter under valdagen, även om det är osannolikt att de lyckas ändra på själva utgången.

Troligen kommer oppositionen också senare att försöka organisera en folkomröstning om att återkalla Maduros mandat och utlysa nyval.

Tillsammans kan det göra Maduros första månader vid makten rejält skakiga, vilket är det sista han behöver med tanke på landets redan prekära ekonomiska situation. Regeringen har tvingats devalvera valutan två gånger de senaste månaderna, vilket bidragit till ökade obalanser i ekonomin.

– Smör är lika värdefullt som guld numera, säger bagaren Mario Ocampo till mig med ett uppgivet leende i stadsdelen Altamira.

Även mjölk och majsmjöl är svårt att komma över, vilket i första hand beror på de priskontroller som regeringen infört.

Med det sagt är Maduro ändå en president med stort folkligt stöd. Hans frånvaro av karisma har hittills kompenserats av det enkla faktum att Hugo Chávez utsåg honom till sin efterträdare inför den sista och ödesdigra operationen i december förra året.

Att så många är lojala mot Chávez ända in i döden har inte enbart sin grund i sentimentala skäl, utan även i att många fattiga upplever att de fått det betydligt bättre under hans år vid makten. Den extrema fattigdomen halverades och analfabetismen nära på utrotades.

Men Maduro riskerar att förlora även inbitna chavistas stöd om han inte löser två akuta utmaningar: a) få bukt med brottsligheten och de snabbt stigande mordtalen i landet och b) få slut på de ständiga elavbrotten.

Utanför Caracas är elavbrott en närmast daglig företeelse. Det är något många venezuelaner har svårt att förstå, eftersom de bor i ett land som har 18 procent av världens samlade oljereserv.

Oppositionen kräver också större maktdelning och att socialistpartiet släpper sitt monopol över statsapparaten – men det lär Maduro knappast hörsamma.

Erik de la Reguera

Rädsla för att politisk strid ska urarta till våldsamheter

CARACAS. Vrede, oro, glädje, sorg. Dagen efter valrysaren i Venezuela låg känslorna precis under ytan hos många av invånarna i landet. Och såväl bland oppositionella som regeringsanhängare finns en påtaglig rädsla för att den politiska striden ska urarta i våldsamheter.

– Jag känner mig så otroligt frustrerad och maktlös. Mina vänner säger att vi måste protestera, men vi vet inte på vilket sätt, säger 60-åriga Zoila Arreaza, som är musiklärare på en skola i den fattiga Caracasförorten Petare.

Hon har hunnit sova några timmar efter den nervkittlande valvakan när DN träffar henne, men hon har fortfarande svårt att acceptera att hennes kandidat Henrique Capriles förlorat med bara en dryg procentenhet mot socialisten Nicolás Maduro.

Capriles vägrade i söndags acceptera valresultatet och har krävt en omräkning av rösterna.

– Själva valsystemet tror jag fun­gerar bra, för jag har själv varit val­observatör. Men det var en hel del oegentligheter inför valet. Bland annat stängde regeringen gränsen till grannländerna för en vecka sedan för att hindra de venezuelaner som bor där från att rösta. De som låg på sjukhus hindrades från att ta sig till vallokalerna. Och jag tror att regeringen kan ha manipulerat vallängden, för jag har med egna ögon sett hur kubaner som bara varit här i några dagar fått röstkort, säger Zoila Arreaza.

– Jag är orolig att det här kan urarta i våld. Själv vill jag förstås se en fredlig lösning, men jag vet att det finns folk på båda sidor som inte drar sig för att ta till vapen, säger hon.

En bit bort står 33-årige Santiago Suarez och säljer bananer av den sort som ofta skivas och steks i Venezuela – och som kallas maduro. I söndags röstade Santiago på socialistpartiets kandidat med samma namn.

– Valet gick rätt till! Och jag är lättad över att vi vann, även om det blev alldeles för jämnt. Inte alls som de storsegrar som Chávez brukade ta hem. Nu måste regeringen ta till hårdhandskarna, för annars kan högern få för sig något, säger Santiago Suarez, som röstat på socialistpartiet i vartenda val sedan han blev myndig.

– Jag har sett hur de mest behövande fått hjälp under de här åren, och det är något jag tycker om. Ja, även jag märker skillnad i vardagen. Tidigare hade jag aldrig råd att äta lunch, men tack vare att regeringen subventionerar majsmjöl och andra basvaror så finns det alltid mat på bordet numera, säger han.

– När det inte är slut i butikerna, förstås, för det är stor efterfrågan, lägger han till.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 16 april 2013.