CARACAS. Hugo Chávez statsbegravning präglades av ett värdigt lugn. Medan ett trettiotal statschefer tog avsked av presidenten inne på militärhögskolan i Caracas, köade tusentals människor utanför för att få en glimt av sin avlidne ledare – som inte lämnade någon oberörd.
– Jag tyckte alltid mycket om skolan när jag var barn, och jag hade bra betyg, säger den 31-åriga Angela Arroyo och fläktar sig lite med handen för att lindra hettan i solgasset utanför militärhögskolan, där presidenten ligger på lit de parade.
– Men tidigare var man alltid tvungen att ha en ”palanca” (hög kontakt) eller mycket pengar för att få en studieplats. Och i min familj var vi fattiga. Min pappa var byggnadsarbetare och min mamma hemmafru. Så utan Hugo Chávez hade jag nog aldrig kunnat studera till advokat – eller något annat heller, för den delen, säger hon sakligt.
Tillsammans med sin väninna Yohana Gonzales, 36, har Angela åkt buss hela natten från staden Barquisimeto i västra Venezuela. Båda har kunnat avsluta sina juridikstudier, tack vare de studiestöd och lokala högskolor som Chávez regering etablerade 2003. Och nu har de köat här i tre långa timmar. För att visa sin tacksamhet.
– Han gjorde verkligen mycket för de fattigaste. Men viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet, säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio, som står en bit längre bak i kön.
– För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig. Men först måste vi stödja Nicolás Maduro, för Chávez utsåg ju honom till sin efterträdare, säger Luis Osorio.
Denna närmast pliktskyldiga formulering är talande för hur många chavistas ser på den 50-årige Nicolás Maduro, som tidigare var vicepresident och utrikesminister. Han är nu interimpresident i väntan på det nyval som väntas hållas inom en månad, och i vilket han kommer att vara socialistpartiets kandidat.
Maduro har inte alls samma karisma som Chávez och ger ibland intryck av att bara upprepa olika fraser som den avlidne presidenten yttrade genom åren. Det återstår därför ännu att se i vilken riktning han vill styra Venezuela.
Det som troligen är hans första riktigt självständiga beslut – att balsamera Chávez kropp och visa upp den i en glaskista i ett maosoleum, ”precis som de gjorde med Lenin och Mao”, som Maduro uttryckte det – kan dock redan vara på väg att slå tillbaka mot honom.
– Jag tycker inte om det. Alla har rätt till en sista vila. Och jag minns att Hugo Chávez sade att han ville bli begravd i sin hemstad Sabaneta. Då tycker jag att man ska respektera det, säger den 35-åriga biografägaren Maryoly Rojas.
Det går givetvis att höra ännu starkare kritik mot Maduro inom den nära hälft av befolkningen som röstade mot Chávez i valet förra året. Men den här dagen är det svårt att hitta någon utanför militärhögskolan som har ett ont ord att säga om den avlidne presidenten.
– Men mig då, vill du inte intervjua mig?
Det är 13-årige Alonso Gonzales som vill svara på frågor. Han bor i slumområdet som ligger några kvarter från militärhögskolan och säger att han är här för att se den man som varit president i hela hans liv.
– Jag hann aldrig se honom i levande livet. Bara på tv. Men många i mitt bostadsområde stöder honom. Och jag har fått gå till tandläkaren gratis, tack vare honom.
Så vad händer nu? Alonso rycker på axlarna och ser lite osäker ut när han får frågan. Hans kroppsspråk är en bild så god som någon av dagens Venezuela och den känsla av vilsenhet som Hugo Chávez bortgång lämnat efter sig.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN den 9 mars 2013.
