Möjlighet att resa väcker nytt hopp på Kuba

MEXICO CITY. När Kuba håller parlamentsval i dag sitter bröderna Castro – 86-årige Fidel och 82-årige Raúl – ohotade i ledningen för kommunistregimen. Men bortom den censurerade offentligheten växer kritiken mot bristen på demokrati och yttrandefrihet.

– Parlamentsvalet? Det är det ingen som bryr sig om här. Många kommer säkert att gå och rösta för att de är rädda om sina jobb och studieplatser. Men det är betydligt fler som pratar om att vattenförsörjningen varit utslagen i en månad, säger baptistpastorn Mario Felix Lleonart när DN når honom på telefon i Taguayabon på Kuba.

I hans lilla samhälle med 4 000 invånare finns inga politiska programförklaringar att ta ställning till i söndagens val. Inga debatter har gått att se på tv. Och några konkreta problem, som Taguayabonbornas vattenförsörjning, har som vanligt inte berörts i valrörelsen.

– Det enda vi har fått reda på är kandidaternas namn, yrke och en kort biografi. Inte vad de tycker i sakfrågor. Att rösta är mest ett sätt att bekräfta den rådande ordningen och hålla sig väl med myndigheterna, säger Lleonart, som i likhet med många andra på Kuba börjat tröttna på denna minst sagt begränsade form av demokrati.

Kalla kriget är över, Sovjetunionen har kollapsat och polariseringen mellan öst och väst har avtagit kraftigt. I Latinamerika har en väns­tervåg fört en lång rad presidenter till makten i fria och allmänna val. Fidel Castros gamla argument om att statlig censur och hårda tag mot ”infiltratörer” är ett nödvändigt ont för att stå emot USA:s ”destabiliseringsförsök” ekar ihåligt.

Men när det kommer till demokratiska reformer verkar tiden stå still på Kuba. Varför?

– En del äldre känner fortfarande en tacksamhetsskuld till Fidel och Raúl. Men den viktigaste anledningen är nog att systemet lyckats fostra folk till att vara passiva. De allra flesta kubaner lever sitt liv som privatpersoner, inte som medborgare. Många är också rädda för repressalier, säger Mario Felix Lleonart, som själv gripits flera gånger för sin frispråkighet, samtidigt som hans fru tvingats lämna sitt jobb som sekreterare.

Sedan 2008 är det Raúl Castro som är Kubas president. Men hans fyra år äldre bror Fidel utövar fortfarande stort inflytande i landets ledning. Runt dessa båda grånade herrar finns en hård kärna av veteraner som slogs med dem i revolutionen 1959. Det är i den skaran den reella makten finns. När yngre politiker försökt bryta denna ”historiska generations” dominans har de i flera fall blivit utrensade för påstådd korruption.

Möjligen kan det vara på väg att ändras nu. Det ryktas att det nya parlamentet kan komma att utse den 52-årige politbyråmedlemmen Miguel Diaz-Canel eller den 55-årige utrikesministern Bruno Rodriguez till ny förste vicepresident i vår, vilket skulle vara en antydan om vem som är Castrobrödernas tilltänkta efterträdare.

Under tiden fortsätter den kubanska ekonomin att gå kräftgång. Castro har gett tillstånd till fler småföretag, dragit in gratisluncher för arbetare och gett grönt ljus för privat försäljning av bilar och lägenheter. Men någon olja har inte hittats i vattnen utanför Havanna, som Castrobröderna hade hoppats. Och den man som i praktiken hållit dem under armarna på 2000-talet – Venezuelas president Hugo Chávez – ligger i en sjukhussal i Havanna med svåra andningsproblem.

Trots det avfärdas fortfarande kritiken om bristande demokrati.

”Våra val är den absoluta motsatsen till dem som äger rum i USA. Där är det viktigaste att vara så rik som möjligt och ha stöd av dem som har pengar”, skrev Fidel Castro nyligen i regeringsorganet Granma.

Det var den sortens retorik som gjorde honom till en ikon för väns­tern på 1960-talet. Men för dem som växt upp på Kuba, som den 37-åriga bloggaren Yoani Sánchez, är det intressantare att diskutera problemen på hemmaplan.

– Det kubanska valsystemet är konstruerat för att ge ett demokratiskt intryck, med grannskapsråd som väljer representanter. Men det räcker att man skrapar på ytan för att hyckleriet ska bli uppenbart. De omkring 300 kandidater som sållas ut från de tusentals som nomineras passerar genom ett hårt åsiktsfilter, säger Yoani Sánchez.

Resultatet är talande: Kuba är ett av få länder i världen där kongressen aldrig röstar emot ett förslag från landets regering. I praktiken styr bröderna Castro landet genom dekret.

Finns det då inga tecken på en förändring på kort sikt? Jo, menar Sánchez, kanske de nya regler som gör det lättare för kubaner att resa utomlands. Regeringen hoppas att de ska generera intäkter i utländsk valuta när kubaner skickar hem pengar till sina familjer. Men de kan även få andra, oanade följder.

– Jag fick ut mitt pass i onsdags! Vi är många som längtat efter att resa utomlands. Inte för att gå i exil, utan för att vittna om situationen på Kuba och öka trycket på regimen, säger Yoani Sánchez till DN.

Erik de la Reguera

Så går valet till

Valet till Kubas parlament föregås av en process där tusentals kandidater nomineras av olika grannskapsråd och lokalsamhällen. Dessa folkligt utsedda kandidater grans­kas av en valkommission, bestående av representanter för icke-statliga massorganisationer, varav många dock i praktiken har nära band till staten och kommunistpartiet. Politiska partier får inte delta.

En lista med drygt 600 namn tas fram, omkring hälften av dessa är de ursprungliga kandidaterna och den andra hälften utgörs av personer som utmärkt sig i samhällslivet. Fidel och Raúl Castro finns vanligtvis med på denna enda valbara lista, som väljarna i praktiken bara har att godkänna.

Parlamentet utser Kubas president och förste vicepresident, och har – åtminstone i teorin – inflytande över budgetfrågor och utnämnandet av domare i högsta domstolen. Normalt sett röstar dock parlamentet alltid för regeringens förslag.

Rösträtt har alla över 16 år.

-

Publicerat i DN den 3 februari 2012.