Bröderna Castro blev hela världens rebeller

MEXICO CITY. I år har det gått 60 år sedan Fidel Castro och hans män angrep kasernerna utanför staden Santiago på Kuba. Attacken blev inledningen på den väpnade revolution som några år senare skulle göra honom till en levande legend för den globala vänstern.

”Fuego!” Eld!

Ordet måste ha smakat ovant i munnen på den 26-årige Fidel Castro när han ropade det den där tidiga julimorgonen 1953. Tillsammans med sin bror Raúl och omkring 130 rebeller hade han förberett sig noga inför attacken mot Moncadaförläggningen i staden Santiago på Kuba, där militären hade sina kaserner.

Trots det misslyckades angreppet fullständigt: militärerna slog tillbaka attacken och minst 27 människor miste livet. Upprorsledaren Fidel och hans bror Raúl greps.

När de släpptes ur fängelse gick de i landsflykt i Mexiko och inledde planerna på en invasion. Rörelsen fick namnet ”Movimiento 26 Julio”, 26-julirörelsen, efter dagen för den misslyckade attacken. Än i dag firas detta datum på Kuba som början på revolutionen.

Det finns gott om teorier varför Fidel blev Fidel. Vissa betonar att han var oäkta son till en stor sockerplantageägare och inte förrän vid 17 års ålder fick laglig rätt till det som han tyckte tillkom honom. Han kan därför åtminstone delvis ha drivits av revanschkänslor.

Men den främsta drivkraften var sannolikt den mest uppenbara: en djup indignation över sakernas tillstånd i hemlandet.

Kuba var i början på 1950-talet visserligen ett förhållandevis rikt land, men rikedomarna var mycket ojämnt fördelade. På landsbygden möttes man ofta av en avgrundsdjup fattigdom, samtidigt som den korrupte presidenten Fulgencio Batista och hans vänner i den ekonomiska eliten byggde upp en turistindustri med hjälp av pengar från bland annat den amerikanska maffian.

Det var det Fidel Castro ville ändra på när han tillsammans med sin bror Raúl, argentinaren Ernesto ”Che” Guevara och ett åttiotal and­ra revolutionärer steg ombord på fiskebåten ”Granma” i Mexiko och styrde mot Kuba 1956. Resten är, som det heter, historia.

Ett drygt halvsekel efter Batistas fall är det inte lika enkelt att skriva bokslut över Fidel och Raúl Castros gärning som det hade varit vid mitten av 1960-talet. Då hatades Fidel av konservativa exilkubaner i Florida, retade gallfeber på amerikanska presidenter och älskades av i stort sett hela den globala vänstern.

Den unge Castro och hans vapendragare Che Guevara hade förvandlats till hela världens rebeller och Kuba blivit känt för sin ”karibiska” socialism. Under de första åren förbättrades också livet dramatiskt för de fattiga. Alfabetiseringskampanjer lärde dem att läsa och skriva. Småbönder fick bo i rejäla tegelhus i stället för i skjul. Sjukvården blev gratis och tillgänglig för alla. Även den högre utbildningen öppnades för dem utan egen förmögenhet.

Resultaten syntes snart i stati­stiken: lägre spädbarns- och mödradödlighet, fler med tillgång till rent vatten och elektricitet, längre medellivslängd och så vidare. För detta hyllades Castrobröderna med all rätta.

Men revolutionen hade ägt rum mitt under kalla kriget. Det USA-sponsrade invasionsförsöket i Grisbukten 1961 och nästa års handelsembargo och missilkris – den så kallade Kubakrisen – tvingade in Castrobröderna i Moskvas armar. Till en början försökte de behålla sitt oberoende, men när Kuba anammade en Sovjetlik författning 1976 återstod inte längre några tvivel om relationen till Moskva.

Många kubaner spårar känslan av stagnation till det året. För efter det avstannade reformtakten.

Från första början hade Castros projekt varit byggt på en auktoritär idé om att fiender måste slås ned hårdhänt. I bergen lät han avrätta misstänkta förrädare, och när han kom till makten gick han minst lika hårt fram mot dem som han ansåg hade vanärat landet.

På 1970-talet tilltog kritiken från människorättsorganisationer om samvetsfångar och förföljelser. Men inom den latinamerikanska väns­tern var man fullt upptagen med att fördöma de USA-understödda militärdiktaturer som mördade tiotusentals vänsteraktivister under 1970- och 80-talen.

Sedan kom Sovjetunionens sammanbrott och en ekonomisk chockterapi på Kuba, som än i dag är något av ett trauma i landet. Det var under den perioden som prostitution och klassklyftor åter blev vanliga på Kuba.

I dag är alla revolutionens gamla hjältar över 80 år gamla, landet befinner sig i en djup ekonomisk kris, och det är i praktiken bara Venezue­las subventionerade olja som håller regimen över vatten­ytan.

Många kubaner vill bevara den fria sjukvården, utbildningen och de framgångsrika idrottsakademierna. Men det blir allt svårare för de båda bröderna Castro att legitimera sin oinskränkta makt, när merparten av befolkningen inte ens var född vid tiden för revolutionen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 3 februari 2013.