Maffiavåld största hotet mot Chávez

CARACAS. När Venezuela går till val i dag är Hugo Chávez största hinder för att bli omvald det ökade maffiavåldet. Venezuela har blivit ett viktigt transitland för kokain på väg mot Europa och USA – och i huvudstaden Caracas är även inbitna Chávezanhängare nu oroade över våldsvågen.

– Pam, pam, pam. Så lät det. Sedan fick jag syn på en man som låg i en blodpöl där borta, säger 38-åriga Margaré Zavaleta och pekar mot rulltrapporna som leder ned i tunnelbanan.

På skylten över den gulmålade t-banenedgången står det textat ”Palo Verde”. Vi befinner oss i östra Caracas fattiga förorter och mordet som Margaré berättar om ägde rum dagen innan DN intervjuar henne. Händelsen är långtifrån ovanlig.

– Den här gången var det några killar som rånade en äldre man. De kom över 3 000 bolivarer (4 600 kronor), säger Margaré Zavaleta sammanbitet och blickar upp mot kåkstadens sluttningar, där smala gränder löper fram mellan små tegelhus.

Förra året mördades minst 14 000 människor i Venezuela, vilket gör det till ett av Latinamerikas våldsammaste länder. Många av morden ägde rum i huvudstaden Caracas, där uppgörelser mellan rivaliserande gäng, rånmord och utpressning av affärsidkare blivit vanligt.

Margaré Zavaleta har ett litet marknadsstånd med kläder utanför t-banestationen, och hon säger att hon inte vill vara med på bild, eftersom någon i gänget kan få syn på den här artikeln och tro att hon sagt för mycket. När jag frågar vem hon tänker rösta på i söndagens val kommer svaret desto snabbare:

– Chávez, så klart. Jag är chavista ut i fingerspetsarna. Jag fick min bostad tack vare honom, så nu har jag någonstans att bo med mina tre barn. Men det här ökande våldet… det är ett problem, säger hon.

Under Hugo Chávez tretton år vid makten har fattigdomen halverats och många med låga inkomster har fått egna bostäder och tillgång till vuxenutbildning. Det är förklaringen till att Chávez leder i opinionsmätningarna inför dagens presidentval – om än med allt mindre marginal.

Men det finns en fråga som presidenten helst undviker att svara på: vad han ska göra åt det allt värre kriminella våldet. På ett valmöte i förra veckan försökte Chávez till och med bagatellisera problemen och intala publiken att ”det viktiga är ju trots allt socialismen!”

– För honom är det kanske så. Men jag blev utsatt för ett knivrån nyligen, så jag tänker rösta på Capriles. Han verkar i alla fall ta situationen på allvar, säger den 24-åriga Riczi Omania, när hon stannar till för att titta på kläder i Margarés stånd.

Den 40-årige Henrique Capriles är oppositionens kandidat och säger att han ska lansera ett krig mot brottsligheten om han blir vald till president. Det är ett koncept som prövats tidigare – bland annat i Mexiko de senaste åren – och inte sällan med tiotusentals döda som följd. Efterfrågan i USA och Europa har en förmåga att alltid få nya kokainentreprenörer att dyka upp.

Socialistpartiet vill i stället bekämpa fattigdomen och ge gängmedlemmarna utbildning och jobb. Det är förvisso lovvärt – men inget nytt. Samtidigt talas det väldigt tyst om ett annat och minst lika centralt problem: korruptionen.

Att Venezuela blivit ett viktigt transitland för kokain på senare år beror till stor del på korruption högt upp inom militären, polisen och tullväsendet. Det går inte att förstå hur hundratals små propellerplan med tonvis av kokain i lasten kan lyfta från venezuelansk mark varje år utan att väga in det. Ändå har större utrensningar inom militären och bland höga politiker hittills lyst med sin frånvaro.

– Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vet bara att det inte kan fortsätta så här, säger Margaré Zavaleta innan jag lämnar henne vid t-banestationen.

Erik de la Reguera

Nervös valvaka för Castro

CARACAS. Maffiavåldet, den växande personkulten kring Hugo Chávez och en lika politiserad som ineffektiv statsapparat har fått Venezuelas ställning som ledstjärna för vänstern att falna. Ändå följs dagens val noga i Latinamerika, eftersom Chávez oljepengar smörjer många av de andra vänsterregeringarna.

Det finns en man som kommer att följa Venezuelas valvaka ängsligare än de flesta andra. Han heter Raúl Castro – och är president på Kuba.

Den subventionerade olja som Hugo Chávez varje år skickar till kommunistregimen är en viktig livlina för Castrobröderna, vars utlovade ekonomiska reformer går långsamt, samtidigt som olje­prospekteringarna i vattnen utanför Havanna hittills kammat noll. Om den venezuelanska oljekranen vrids åt kan proppen mycket väl gå ur den kubanska skutan.

Andra som har anledning att följa valet är vänsterregeringarna i Nicaragua och Bolivia – även de stora mottagare av oljebistånd.

Hugo Chávez utrikespolitik har annars gått under devisen ”min fiendes fiende är min vän”, där USA alltid setts som fienden. Chávez har närmat sig Libyens förre ledare Muammar Khaddafi, Irans president Mahmoud Ahmadinejad, och nu senast Syriens diktator Bashar al-Assad. Även stormakter som Kina och Ryssland har funnit en nära allierad i den frispråkige venezuelanen.

Men om oppositionens Henrique Capriles vinner i kväll väntar en helomsvängning. Den västra hemisfärens största olje- och gasreserver skulle då i ett slag kontrolleras av en USA-vänlig regering. Så lita på att nattens valresultat följs noga även i Moskva, Peking och Washington.

Erik de la Reguera

Kandidaterna

Hugo Chávez, 58, är socialistpartiets kandidat och Venezuelas president sedan 13 år tillbaka. Han vill satsa på fattigdomsbekämpning, utbildning och riktade stödinsatser till gängmedlemmar för att komma till rätta med det ökande maffiavåldet.

Henrique Capriles, 40, är den samlade oppositionens kandidat. Han lovar hårda tag mot brottsligheten och en förändring av utrikespolitiken i mer USA-vänlig riktning. Har tidigare varit guvernör i Miranda och klär sig ofta i en keps i Venezuelas färger.

-

Publicerat i DN den 7 oktober 2012.